Boningen

Sedan tidernas begynnelse, 1974, har rollspelare världen över ställt sig en och samma fråga: Går det att få betalt för att spela rollspel?
Det har ryktats om att det går att ta betlat för att spelleda, folk säger saker som “det är en vanlig grej i Amerika” vilket på skolgårdar och arbetsplatser är ett råttan-i-pizzan argument lika starkt som att “det hände en kompis till en kompis”.

Vi har avundsjukt kollat på våra konstiga kusiner från landet – lajvarna (alla nu levande lajvare har en mer eller mindre komplicerad koppling till Västerås, som av oklara själ får representera landet i den här liknelsen). Lajvfabriken ser i alla fall från hemsidan ut att sysselsätta sex personer, blott ett stenkast från nordic larp och blackbox-scenen finns rikliga kulturpengar och scenyttringar som landar mitt i finkulturen att hämta. Larpdansken är en youtubekändis större än någon rollspelare någonsin kommer att bli.

Det har alltid snackats om att det inte finns några pengar i rollspelesbranchen, men med svenska kickstarters som drar in nästan 800000 sek, en OSR-scen där var och varannan bloggare ger ut en bok med lite tabeller och ett par skisser i och Paradox köper White Wolf av CCP så är det här inte alls lika tydligt som under “rollspelsdöden”. Rollspelare har pengar. Rollspelare gillar att köpa saker. I alla fall några av dem. Samtidigt är det många som verkar spela mycket mindre än de har lust med, eller rent av inte alls.

När Axel Vidén – känd från podcasten Vi Spelar Rollspel – här om veckan basunerade ut att det går att anställa honom som spelledare blev vi såklart nyfikna. Så vi gjorde det enda rätta. Vi skickade ett mail med lite frågor.

Kan du berätta lite om din rollspelsbakgrund. Hur länge har du spelat? Några särskilda minnen? etc.

Jag är 33 nu och har spelat i någon form nästan så länge jag kan minnas.

Tror den första “produkten” jag stötte på var en liten gratisfolder som Äventyrspel hade i leksaksbutiker – det var ett kort introäventyr med superförenklade DoD-regler, några färdiga rollpersoner och en labyrint. Jag måste varit 7-8 år och fattade inte hur fasen man skulle spela utan spelplan, så jag ritade upp en själv. Minns fortfarande hur någonting liksom klickade till i huvudet när jag förstod att spelplanen fanns i våra hjärnor och vårt samtal. På den insikten följde snabbt nästa, nämligen att i rollspel kan vi göra precis vad vi vill – en pirrig, kittlande känsla som fortfarande driver min spelglädje.

Därefter följde en period när vi använde regler och rollformulär från brädspelet Hero Quest för att spela rollspel på den nivå man kan vänta sig av 8-9-åringar, tills jag fick DoD 91 i julklapp och min godhjärtade far spelledde mig och mina kompisar på ett födelsedagskalas. Vi lärde känna några äldre killar som vi började spela med, och snart tyckte vi att vi fattat precis hur det skulle gå till. Det blev mycket DoD, Mutant, Eon och kortlivade utflykter i diverse engelska rollspel som jag försökte pracka på mina kompisar.

Det största paradigmskiftet i vårt spelande kom när jag spelledde Horror on the Orient Express till Call of Cthulhu. Plötsligt handlade spelet mer om att bryta ner rollpersoner än att bygga upp dem, vilket öppnade ögonen för nya sätt rollspel kunde vara kul på.

Efter det körde vi diverse fantasy-kampanjer till hemmasnickrade system i olika konstellationer, men vårt rollspelande började dö ut i takt med att vi blev allt mer upptagna med utbildningar och heltidsjobb.

Hur kommer det sig att du faktiskt startade spelledaren.se? Hur gick det från en kul ide till något du vill sätta ditt namn på på internet?

Det började med att jag blev något överväldigad av den positiva respons vi fick på podden vispelarrollspel.se. Bland de som hörde av sig fanns allt från totala nybörjare till luttrade nostalgiker. Två saker i responsen bidrog till spelledaren.se; för det första att många saknade att spela rollspel och önskade de kunde spela oftare, för det andra att många tyckte om mitt spelledande. Jag tycker mig också se en pågående renässans för rollspel, där många 35-45-åringar i medelklassen som spelade när de var yngre gärna lägger pengar på coffeetable-böcker och kickstarters även om de inte spelar aktivt. Jag tror det finns en vilja i den här gruppen att spendera pengar på sin hobby för att den skall ta mindre tid och därmed bli görbar alls, oavsett om det innebär att betala någon för att måla sitt Blood Bowl-lag eller betala en spelledare för en fokuserad kampanj med bra kvalitet. Jag tror också den här gruppen är ganska ny i Sverige. Vi får se om jag har rätt.

Det har ju bara gått ett par dagar sen du lanserade siten. hur har gensvaret vart?

När jag skriver detta går sajten in på sin femte dag (fredagen 6:e november, reds anm). Jag har inga bokningar ännu, även om samtal pågår med vad som förhoppningsvis blir mina första kunder och några andra visat visst intresse.

Responsen har till större delen varit nyfiket positiv. Många tycker idén är spännande eller intressant och önskar mig lycka till, även om de uttrycker tvivel av olika slag. En mindre grupp tycker idén är helt absurd, vilket jag kan förstå. För många som fortsatt prioritera rollspel högt även i vuxen ålder kan det såklart låta helt galet att betala pengar för en spelledare, eftersom vi är vana vid att få det att funka ändå. Yngre spelare med mer tid och mindre pengar är nog de som har svårast att smälta konceptet, vilket jag också förstår.

Tjänsten är ju riktad mot en ganska specifik grupp rollspelare – men jag är inte säker på att den gruppen faktiskt finns, eller hur jag når den effektivast. Min största förhoppning just nu är att aktiva rollspelare (vilka är de jag marknadsfört mig mot eftersom de har tydliga hemvister på nätet) sprider nyheten om tjänsten vidare till vänner och bekanta som inte är lika aktiva men gärna vill vara det.

Hur många grupper tänker du är max en person klarar av att spelleda?
Följdfråga:Har du någon slags backup plan om du blir för populär och bokningarna kommer för tätt?

Främst tror jag det handlar om hur mycket tid spelledaren har tillgänglig. Personligen har jag massor av tid; jag lever på besparingar och ströpengar från tecknarjobb. Spontant tror jag det börjar bli snårigt om jag har fler än 3 spelmöten i veckan, men än så länge är det väldigt långt dit. Blir detta superpopulärt får jag antingen börja skjuta bokningar på framtiden eller bjuda in fler spelledare jag har förtroende för att vara en del av projektet.

Vad tror du är den största skillnaden för spelgruppen blir med att ta in dig som extern spelledare mot att någon av dem axlar spelledarollen?

Det finns förstås lika många svar på det som det finns spelgrupper 🙂 Men jag vill poängtera att jag inte ämnar ersätta uppskattade spelledare som redan kör. Grundtanken är istället att över huvud taget göra regelbundet kampanjspel möjligt för en grupp spelare som annars inte skulle ha tid alls. Skillnaden där blir att kampanjen faktiskt spelas, och att spelmöten kan hållas ofta och kontinuerligt.

Om jag skall våga mig på ett mer konkret svar tror jag det är ganska vanligt att spelare accepterar mycket tråkighet från spelledaren helt enkelt för att ingen annan orkar vara spelledare. Detta skapar i sin tur en okänslighet hos spelledaren för hur roligt spelarna egentligen har. Med en betald spelledare tror jag det här problemet hamnar i fokus på ett sätt som gör att det blir löst väldigt effektivt. En betald spelledare måste leverera genom att se till att alla spelare har roligt. Det måste egentligen en obetald spelledare också – betalningen förtydligar helt enkelt det här sociala kontraktet.

Vad tror du kommer att vara svårast för dig inför det allra första mötet med den första gruppen?

Att jämföra bilden jag fått av gruppen under det kostnadsfria uppstartsmötet (där vi diskuterar hur de gillar att spela och vad de är ute efter) med hur gruppen faktiskt beter sig under aktivt spel. Att dra slutsatser av detta och modifiera spelet därefter för att se till att alla har roligt. Här gäller det att vara lyhörd för olika personligheter och ha fingertoppskänsla.

Jag tänker att rollspelandes på något sätt går från en hobby till något som mer passar in i underhållnings skiktet när gruppen köper en spelledare. Alltså det blir mer jämförbart med att tex gå på bio, bowla eller att göra en boss-raid i ett MMO.
Med detta sagt:

Finns det någon slags nöjda-spelare garanti?

Inte mer än att jag per automatik måste göra mitt yttersta för att se till att spelarna har roligt, givet att spelarna betalar mig för en rollspelsupplevelse de uppskattar precis som du beskriver ovan. Om spelarna inte har roligt finns ingenting som hindrar dem från att avbryta kampanjen. De betalar ju ingenting i förväg; jag tar bara betalt för själva spelmötena.

Har du någon plan för vad som händer om en rollperson dör, om gruppen delas upp eller om något annat händer som gör att en spelare hamnar utanför en längre tid?

Rollpersonsdöd och uppdelning av gruppen är saker som kan tillföra mycket till spelet och därmed förstärka upplevelsen. Det finns olika sätt att hantera detta, och alla varianter funkar för mig så länge spelarna är överens med varandra om hur det påverkar uppdelningen av kostnaden för spelmötet. Vilket vi diskuterar och bestämmer gemensamt under det kostnadsfria uppstartsmötet.

Min allmäna rekommendation kommer vara att samtliga spelare skall kunna vara aktiva hela tiden under samtliga speltillfällen. Om spelarna föredrar stor dödsrisk skall spelare snabbt kunna komma in igen med nya rollpersoner. Om gruppen delas upp skall det ha ett syfte och skötas snabbt. Jag kommer rekommendera spelupplägg som möjliggör detta.

För att kasta om i ordningen: Om du och din rollspelsgrupp skulle betala för att ta in en SPELARE i gruppen; vilka förväntningar skulle ni har och vilka krav skulle du ställa på den spelaren?

Min erfarenhet är att det aldrig varit ett problem att hitta spelare. Snarare råder inflation på spelare, vilket jag inte tycker är konstigt – allt du behöver göra är ju att dyka upp och spela. Det kommer du fortsätta med så länge du tycker det är roligt och så länge du har en spelledare. Den enda förväntningen jag har på spelare är att de försöker ha roligt och att de försöker prata med mig om vad de tycker är roligt. Jag har aldrig varit med om kampanjer som dött för att spelarna tröttnat – bara sådana som dött för att spelledaren inte orkar mer.

–

Vi kommer att prata mer med Axel några gånger till för att se vad som händer med spelledaren.se