Sedan länge ekar ropen om att rollspelet är kris. Vissa går till och med så långt som att dödförklara rollspelet. Inga tider har varit så bistra som de nuvarande. Ack, att just vi skall leva i dessa yttersta av tider. Speltidningen Fenix upplåter hela sitt senaste nummer åt detta tema. På rollspel.nu och piruett.se är ämnet flitigt debatterat. Gång efter gång tas tempen – har rollspelen blivit kallare eller hetare än igår?
Debatten är intressant, och säkert viktig. För oss utövare är rollspel en uppskattad fritidssysselsättning. Inget kunde vara mer naturligt än att känna omsorg för, och en vilja att försvara, sin hobby. Tyvärr har detta medfört att andra, minst lika viktiga, frågor sveps under mattan. Därför vill jag under två veckor framåt kort försöka förklara debatten genom att istället formulera motfrågan: varför talar vi om att rollspelen är i kris?
För att kunna närma oss denna fråga måste vi först fundera över om rollspelen är i kris. Efter detta blir följdfrågan vem vinner och vem förlorar på myten om rollspelens kris?
Nästa del i artikeln publiceras måndag 4 oktober. Den avslutande delen publiceras måndag 11 oktober.
Under SSK hade Boningen möjlighet att spela en omgång Mouse Guard och för mig var det första gången jag stiftade bekantskap med de tappra mössen och deras garde, första gången jag prövade Burning Wheel och sist men inte minst en ögonöppnare för poolen.
Bara några dagar senare laddade jag (allt för sent) ner Lady Blackbird, nu när jag har läst och förstått är det några saker jag skulle vilja prata om:
För det första så tyckte jag att Lady Blackbird hanterade poolen på ett väldigt bra sett. Varje spelare har sju tärningar och får välja hur många denne vill lägga på ett slag, misslyckas slaget får spelaren tillbaka tärningarna (och antagligen en besvärlig condition på köpet) OM slaget lyckas är tärningarna förlorade.
Givetvis måste spelarna försöka få tillbaka sina förlorade tärningar vilket görs genom att antingen spela upp en kort scen med en annan spelare där något om karaktärernas förflutna avslöjas eller genom att spela på sina karaktärsdrag.
Det här gör det indiespelen alltid verkar vilja göra (dvs. tvinga regler och rollspel att interagera med varandra) på ett mycket elegant sett. Om spelaren inte gillar sina karaktärsdrag så kan de helt avlägsnas (ex. riddaren ger bort sin sköld och sitt svärd) för nya, fräscha tärningar.
Det andra är att både Mouse Guard och Lady Blackbird kräver minimal förberedelse. I Fallet Lady Blackbird är det en karta, en bild och en introscen som behövs för att kicka igång handlingen, i Mouse Guard får spelledaren tänka ut ett uppdragsstoff och välja två besvärliga saker (väder, natur, vilda djur eller andra möss) som måste övervinnas sedan sköter spelet antagligen sig själv.
I och med att vi all blir äldre och många blandade plikter tar upp vardagen (jobb, wow, sambon, barnen, säsongspremiären av Dexter osv) är spel med kort förberedelse en skänk från ovan. Senaste gången jag skrev ett enkvälls scenario tog det lika lång tid att skriva som att spela och att sedan renskriva och layouta texten så att den går att lägga upp på internet tar ännu längre tid.
Det innebär inte att jag har några planer på att sluta skriva rollspelsprodukter, men det innebär att jag kan spelleda ett bra och givande möte en torsdag utan att behöva ta ledigt från jobbet två dagar i förväg.
Sedan urminnes tider har rollspelens värld varit präglad av hatet mellan alver och dvärgar. Motviljan är förståelig: i allt verkar de vara varandras motsatser. Alver är gillar blommor, dvärgar sten. Alver gillar feminina män, dvärgar gillar kvinnor med skägg.
I dessa dystra tider är det dock viktigt att komma ihåg att sådana “naturliga” motsättningar ofta är skapade. I kriget mellan alver och dvärgar finns det bara en vinnare. Människan. Ivrigt sprider hon sin giftiga hat-propaganda mellan dessa båda queera minoritetsgrupper. Får dem att slåss inbördes, så att människan kan stå ohotad som norm.
“Alver och dvärgar” vill man ropa. “Ni ser inte den riktiga fienden. Det är Människan som hugger ned era skogar och mal bergen till grus. Det är Människan som avvecklar välfärden, gör er arbetslösa med sina tekniska landvinningar.” Men förgäves.
“Fuck you, skäggiga damen!” svarar alverna och lägger straffskatt på rooibos-export.
“Fuck you, Legolas!” svarar dvärgarna och smider Satans båge av någon o-böjbar legering och diamanttråd.
När vi sa att det var här det va, så menade vi det inte så bokstavligt.
Så var årets SSK över – en helg fylld av spel, glädje och spännande möten. Eller?
Vi for ut på fredagskvällen. Någonstans under den oändliga tågresan insåg vi gemensamt att vi aldrig tidigare satt vår fot i Alby. Men hur svårt kan det vara? Först höger genom demonstrationen, sedan vänster längs våldstäktsvägen och så vips! Subtopia. Det skulle dock visa sig att konventet inte alls var beläget i Subtopia. Inte ens i närheten faktiskt.
Istället var det hög tid att irra runt bland Albys samlade bilmekaniker. Hoppet började sjunka en smula. Kanske inte på grund av den dåligt snitslade vägen, kanske inte heller för att vi började inse att restiden dörr till dörr började krypa över en timme. Eller jo – sånt spelar in, det kan inte stickas under stol med. Men mest av allt kändes det snopet eftersom SSK bara några dagar innan hade länkat till Subtopia och skrivit “honom skall vi ha!” Drömmen om de glansiga och bekväma lokalerna, fjärran från skolsalstristess, bleknade.
Hallå! Har ni konvent, eller?
Det sägs att inget vara för evigt. Vissa saker kan förstås komma väldigt nära, men förr eller senare tar de slut. Vårt slut, eller åtminstone resans, stavades hitta.se.
För där, snett bakom skrotbilarna och leran på en nedsläckt parkeringsplats, fanns den faktiskt. Rollspelens Shangri-La, gömt för vanliga dödligas ögon. Hangaren. SSK.
Det kändes lite surrealistiskt att komma fram. Lite som att arrangemanget ända in i det sista skulle upplösas i rök och driva iväg. För precis som förra året har förhandsinformationen varit liten. Inga reklamblad har dykt ned i brevlådan, inga officiella uttalanden på stora rollspelssidor. Eller från Sveroks sida, för den delen. Bara tystnad. Som en nål i en höstack, som verkar ganska nöjd med att vara just det, just där.
På plats hördes vinden susa i fönsterluckorna, och tumbleweed for fram över golvet. Från en lapp på ena salsväggen som till och med bläcket var på väg att lämna skrek de inställda arrangemangen ut sina levnadsöden. På andra sidan kämpade två receptionister med att koppla in sladdar i en dator.
Should I stay or should I go?
Som vanligt, eller åtminstone som ofta, straffade det sig att vara föranmäld. Att anmäla sig på plats gick däremot bra. Eller att bara såsa runt, i limbo, varken deltagare eller helt utanför. Som tur var hade bara en av oss anmält sig, så vi andra behövde inte lida särskilt mycket.
Vi tog en tur runt området. Försökte fråga om vägen, och navigera med hjälp av en karta som vi fann. Ingetdera visade sig fungera särskilt bra, eftersom alla var vilsna som vi och kartan inte tillhörde konventet utan tydligen beskrev någon sorts rymdskyttel. Jag vet inte.
Lokalen visade sig vara rätt bra. En stor hall precis vid ingången och några kyffen att spela i, i slutet av en korridor. Spelarna lyste dock med sin frånvaro, vilket visade sig vara tur eftersom varje spel blivit tilldelad endast en sal. Konstigt var också att de flesta salar innehöll en säng, vilket genast förde tankarna till Jeepforms Gang Rape eller vad det nu hette. Toaletter var det också dåligt ställt med, och köket var litet.
Inte så att det spelade någon roll i den ekande tomheten. Men i alla fall.
Lite senare började det regna
På plussidan fanns det oceaner av brädspel. Tre olika diskar, plus en korridor, tävlade om att låna ut spel till varandra. Rollspel fanns det också a plenty, trots att ett antal inställda. Och föreläsningar. Herregud vad det fanns. Längst bort i ett förtappat hörn fanns det också några jäppar som gjorde reklam för sina egna spel. Trist nog för dem (och också för Alpha Games) hade de blivit tilldelade plats i en Harry Pottersk del av samlingsrummet, som lyckades vara osynlig från alla vinklar – även rakt framifrån. Som plåster på moset kan man nu få se en liten film om dem på konventets hemsida.
Slutsatsen då? Slutsatser är svåra att dra. SSK har försökt sig på den vågade vägen att varken arbeta in sitt varumärke genom att ha konventet en viss helg, eller på en viss plats. Till på köpet har varken reklam eller information funnits, vilket gör att man som kund blir lika förvånad varje gång man hör talas om tillställningen. Varje år blir som att det var första året, på något vis. Samtidigt har ambitionerna aldrig varit blygsamma, med prisutdelningar (inställda), lajv (inställda), enorma mängder spel-arrangemang (till viss del inställda) och föreläsningar (nästan inte inställda).
Köket: snyggt och gott och generösa öppettider. Också en smula suddiga.
Och någonstans runt mitt på lördagen hände det fantastiska. Allt blev lagom. Besöksantalet matchade nästan den för stora kostymen. Föreläsningarna hade åhörare. Hell, till och med rollspelen lyckades dra till sig några spelare. Gemytligt. Som något som tjänade på att inte vara störst i världen, som tjänade på att ligga så avlägset så att ingen kunde röra sig därifrån. En plats som det gick att överblicka. Och sist men inte minst: som bjöd på kvalitativ mat för en spottstyver.
Om konventet fortsätter att bygga på denna känsla, slutar flytta runt, börjar marknadsföra sig, snitslar ut vägen, organiserar sin reception kommer det gå en lysande framtid till mötes.
Just nu var det mer som ett kollo (fast utan hångel), och det är egentligen ett ganska bra betyg.
Hej!
Du har inga föranmälningar till ditt arrangemang:
Ursinnets helgon 22:00 – 03:00 Sal 17
Ursinnets helgon 22:00 – 03:00 Sal 17
Misströsta inte! Då vi förväntar oss att det kommer en hel del
konventsdeltagare som inte föranmält sig vill vi gärna se att
arrangemanget genomförs som planerat.
Så var det dags att dra till Subtopia. Tillhör du ett av 12 anmälda lag så möts vi där; som beduiner i en nyrenoverat öde öken.
MMO:et Small World har kastat ett hem i spillror efter att mamma har struntat i att ge sina barn mat och låtit hundarna svälta, i alla fall om man får tro den engelska skvallerpressen (DailyMail och The Sun). Som de flesta kanske vet är nu inte Small World ett MMO utan ett fantastiskt brädspel utgivet 2009 av Days of Wonder.
Days of Wonder har nu skickat ut ett både lustigt och allvarligt pressmeddelande där de ber de engelska tabloidtidningarna att dra tillbaka anklagelserna, de frågar sig följande:
Are Trolls now running the editorial desk of the UK Daily Mail and Sun?
Man kan faktiskt fundera på om trollen inte har invaderat journalistiken, snabba, slarviga och sensationsstinna reportrar. Men brädspelet Small World har inte bara fått exponering för sina farligheter utan också för att det var ett av förra årets bästa brädspel. Spelet har nämligen vunnit det prestigefulla The Dice Tower Awards Best Game of the Year. The Dice Tower är för övrigt en mycket bra podcast om brädspel.
Small World är ett fantastiskt spel som jag tycker ni borde prova. En vän valde i förra veckan att likna Small World med vårt eget samhälle. Kanske en förenkling då det varken finns Flying Orcs eller Dragon Master Ratmen där jag bor men han kanske menade att det ständigt invaderar nya människor till vår spelplan och inte ens den starkaste av oss kan överleva speciellt länge innan någon annan tar över. Var det så han menade? Jag vet inte, spela Small World och se vad du tror! Om du vill veta mer om ett brädspel använd alltid Boardgamegeek.
Johan Weisz på Kurragömmaklubbens webbplats lade upp den här fantastiska filmen som verkligen fick mig att imponeras. Trots att den redan ligger där kan jag inte avhålla mig från att skicka den vidare till Boningen. Om du har något som helst intresse av eskapism, rollspel eller mäktig kreativitet är detta ett måste. Hatten upp till Kurragömmaklubben för att de fått mig att se denna fantastiska kreation. Något sådant kommer man nog aldrig kunna skapa själv men det kanske ändå är något att inspireras av. Jag tänker på själva idén att skapa en upplevelse som tar deltagarna till en annan tid / värld. Varför inte genom t.ex. en hederlig spökrunda i Stockholm?
Gavin and Jason Fox (eller The Flippers som de kallar sig) arrangerar alltså varje år i sitt garage en föreställning som tar med besökare till märkliga platser. 2010 är föreställningen en tidsresa i steampunkens tecken. Flera andra årgångar finns dokumenterade samt bakom kulisserna via deras webbplats Death to the Flippers. Mycket nöje och glöm inte att kolla in Kurragömmaklubbens webbplats som under september fått ordentlig fart!
Helt i skymundan av sommarens skörd av superkassa filmer kom Black Death, en film som trots den lama titeln är riktigt bra.
Träsk: 2000-talets lera
Handlingen utspelar sig, föga förvånande, under böldpestens första härjningar. Någonstans i England sitter en töntig munk i sitt kloster; ser omgivningen dö av och känner sig meningslös. Så, en dag, kommer Boromir och hans gäng med råbarkade typer förbi. Det har kommit till deras kännedom att det finns en by i trakten som inte är drabbad av pesten. Sådant beteende kan förstås inte accepteras, eftersom en allsmäktig och rättvis Guds hämnd naturligtvis måste drabba alla med lika stor kraft. Något är friskt bland det sjuka, biskopen är rasande och Boromir skall ställa saker tillrätta. Som utsocknes måste det religiösa rövarbandet dock hitta en vägvisare, så att de inte ger sig på fel by. Den triste munken påtar sig uppdraget, och tillsammans ger de sig av för att sprida död och misär i Jesu namn.
Black Death är verkligen inte världens bästa film. Men den är stämningsfull, smutsig och förhållandevis tuff – lutar sig lika mycket på klassiska drama/mysteriefilmer som The Wicker Man (nej, inte den med Nicholas Cage) som medeltidsskildringar och barbarfilmer. Och framförallt: tillsammans med filmer som Solomon Kane och Valhalla Rising visar den en möjlig väg tillbaka till äventyrsfilmernas gyllene tid på sätt som The Expendables bara kan drömma om.
En helt fantastisk liten historia dök upp på Boardgamegeek idag. Ryan Werner (Rwarner) skulle ta några mätningar inför en ny luftkonditionering i universitetets TV-rum när han snubblade in i ett övergivet spelrum i husets källare. I hörn fyllt med spridda rollspel och brädspel från 1960-1980-talet.
Han har lagt upp bilderna från platsen och det finns något nostalgiskt men samtidigt spännande över fotografierna. Enligt uppgift ska spelen var mer eller mindre kompletta förutom att spelboxarna har fått utstå en del slitage i den utsatta miljön. Det är också roligt att läsa om Boardgamegeeks besökare som identifierar dessa spel lika lätt som en arkeolog identifierar järnålders artefakter. Det jag vill säga är att jag känner samma känsla över dessa bilder som en påbörjad utgrävningsplats.
I hans Geeklist kan ni titta på fotografierna och läsa och vilka spel han egentligen fann. Kanske det väcker lite nostalgiska känslor hos en del eller helt enkelt för oss yngre väcker tankar om en förlorad tidsålder när spelhobbyn var ung.
Under SSK hade Boningen möjlighet att spela en omgång Mouse Guard och för mig var det första gången jag stiftade bekantskap med de tappra mössen och deras garde, första gången jag prövade Burning Wheel och sist men inte minst en ögonöppnare för poolen.
En helt fantastisk liten historia dök upp på 