October 2010 – Boningen

Öppet brev till Sverok angående spelveckan 2010

Hej

Jag tycker det är synd att det finns så dålig information kring Spelveckan.

På http://spelveckan.se/ (där det vore rimligt att söka information) finns varken en länk till arrangemangen, eller en länk till sveroks hemsida. Den förteckning som finns (och som kan nås genom länk från sverok.se) är därtill otroligt svårnavigerad. Det finns ingen möjlighet att söka efter vad som händer i ens eget närområde, utan arrangemangen presenteras i en godtycklig bokstavsordning. Dessutom finns det inga hänvisningar från sidan, utan den som vill veta mer om ett enskilt arrangemang måste lämna sidan och googla.

Anledningen till att jag skriver detta är att jag tycker att spelveckan är, eller i varje fall skulle kunna vara, viktig. Men för att den skall vara viktig måste det gå att finna korrekt information om den. Först när arrangemangen blir väl synliga kommer känslan av “oj, nu händer det mycket”-infinna sig. Först då kommer aktiva föreningar kunna nå ut till nya medlemmar – kanske framförallt kunna nå sådana som inte redan är frälsta.

På internet har det under det senaste halvåret rasat ett flertal intressanta debatter kring spelhobbyn i allmänhet, och rollspelsditon i synnerhet. Debatterna har i korthet handlat om det problematiska i att spel är en hobby som inte bara attraherar vissa grupper, utan ibland också motverkar att andra grupper får tillträde till gemenskapen.

Spelveckan är, eller skulle kunna vara, ett utmärkt instrument för att locka nya spelare och utvidga bekantskapskretsar. Spelveckan skulle kunna vara ett medel för att bryta den uppdelning som finns, och därigenom främja både individuell utveckling och samhällets integration.

Sverok gör i dagsläget mycket. Det ekonomiskt bidraget är viktigt. Spel, tillbehör och lokaler kan vara dyrt, och bidraget gör det möjligt för ungdomar ur alla samhällsklasser att skapa stimulerande fritidssysselsättningar. Föreningsformen är viktig. Att lära sig skriva byråkratiska, ha en förenings men sina vänner och ta ansvar för den, är viktigt.

Men det är också viktigt att inte glömma bort att det är information och tillgänglighet som gör att människor faktiskt träffas och vidgar sina vyer, blir vänner och startar föreningar. Därför hoppas jag att Sverok inför nästa års spelvecka avsätter resurser till fungerade och lättnavigerad information.

MVH
Olav Nygård
http://boningen.org

Vampyrsocialrealism

I podcasten Movielicious, en podcast som ganska uppenbart handlar om att recensera film, recenserades filmen Låt den rätta komma in. Podcasten jämförde filmen med den amerikanska versionen som nyligen kommit upp på bio i USA. Naturligtvis var det svenska originalet bättre på alla sätt och vis. Det enda argumentet för att se den mer tuggummivänliga Let Me In är om man inte orkar / kan läsa undertexter. Inget problem i just detta fallet då jag antar att de flesta av er kan svenska.

Det är noterbart att filmen fått stor uppmärksamhet utomlands och att det är en väldigt tilltalande historia. Nu kommer vi till ett personligt erkännande, jag har varken läst boken eller sett filmen. Boken har stått hemma i bokhyllan under flera år, jag har tänkt ta upp och läsa den men det har aldrig blivit av. Jag beundrar verkligen Johan Ajvide Lindqvist sätt att skapa en egen svensk skräckgenre, därför är det märkligt att jag inte kommit mig för att ta del av den. Är jag rädd att mina uppfattningar ska förändras? Oavsett tror jag att det är dags att läsa boken nu eller att jag iallafall börjar med att se filmen.

Nu kan jag inte riktigt uttala mig i saken ännu men jag tänker mig Johan Ajvide Lindqvists romaner som en mycket bra rollspelsmiljö. Där det övernaturliga blir kryddan eller twisten i scenarion som annars skulle framstå som socialrealism i sin värsta form. Jag får också en känsla att liknande konventsscenarion redan har skrivits? Om inte är det högtid att det görs.

Är rollspel för tidskrävande?

Numera har jag mer eller mindre övergått från musik till att lyssna på olika podcasts under min resor i kollektivtrafiken. Om ni ännu inte har börjat upptäcka den mängd av intressant, roliga och bra podcasts som finns där ute, så bör ni börja. Jag tänker mig det lite som ett P3 där de bara pratar om de ämnen du är intresserad av, utan irriterande reklam- eller musikavbrott. I veckan har en del noterbara ämnen nämnts på de podcasts jag följer.

The Dice Tower, den kanske största podcasten för brädspel, tog upp en fråga från en lyssnare; ”Vad tycker ni om rollspel?” eller som lyssnaren uttrycker det, ”pen and paper RPG” (avsnitt 185:27.08). Eric Summerer första rekation är en undran över varför man fokuserar på papper och penna, man slår väl tärningar? Tom Vasel svarar att det är på grund av att man inte spelar rollspelet på ett bräde. Intressant för när jag försöker förklara vad rollspel är hamnar jag ofta i liknande krumbukter. Ibland kan det helt enkelt vara svårt att få folk att förstå vad vi gör.

Hur förklarar man rollspel är utan att hamna i liknande diskussioner?

Våra podcastvärdar menar att de tycker bra om rollspel men att de sällan / aldrig har den tiden att sätta sig ner och spela. Intressant reflektion som jag inte tror är helt unik. Jocke har varit inne på samma sak i sin artikel om att spel som Lady Blackbird och Mouse Guard och hur de kan underlätta de tidsödande förberedelserna. Jag tror att det har rätt, tidsåtgången är en av de faktorerna som drar ner rollspelens attraktivitetsgrad.

Kan man förbättra tidsåtgången eller är det just detta som skapar illusionen? Kan inte ett långt och långsamt spelmöte också döda glädjen?

I övrigt bjuder veckans avsnitt av The Dice Tower på en topptiolista över brädspel som kan läras ut under tiden de spelas. Om ni är intresserade av brädspel är The Dice Tower en på många sätt tilltalande och lättillgänglig podcast som jag starkt rekommenderar.

Systrarna Bennet – fem perfekta rollpersoner

Här i en utgåva innan zombies blev zombier

Jag erkänner. Jag är fett ute. Det var ett år sedan boken kom och jag läste den först nu. Men bättre sent än aldrig, tänkte jag.

Stolthet och fördom och zombies är en märklig fan fiction-skapelse, där en Seth Grahame-Smith har farit fram med klister och överstrykningspenna i Austens text för att bereda plats för vandöda lik. Ofta är ingreppen klumpiga, nästan taffliga. Lite som barndomens populära bajs-lek, där ett ord i ett känt begrepp byts ut mot bajs för att uppnå en komisk effekt.

Dansar med bajsar. Det lilla bajset på prärien. Ni förstår poängen.

Sällan infinner sig känslan av att de odöda faktiskt tillför något – särskilt som “zombier” är ett vederstyggligt ord som fungerar mycket dåligt på svenska.

Boken är dock intressant ur tre aspekter. Först och främst är den intressant för att den ens finns. Postmodernitet och torrent-kultur. Vem bestämmer över en berättelse? Allt sånt.

För det andra är boken intressant för sitt klipska förord, signerat Johanna Koljonen, och sitt bonusmaterial med instuderingsfrågor som tar begreppet meta till en helt ny nivå.

För det tredje är boken intressant för att huvudpersonerna fungerar märkligt väl – åtminstone ur ett rollspelarperspektiv. Efter att ha läst ut boken verkar det till och med troligt att en skara systrar skulle bekämpa likätare i en 1800 tals-idyll. Fördelarna är så många och så efterklokt uppenbara, att det känns konstigt att upptäcka dem i ett sådant märkligt verk.

Här följer några anledningar till varför systrarna Bennet är de perfekta rollpersonerna.

a) En grupp systrar behöver inte tjäna pengar. Deras familj (läs far) förväntas försörja dem = mer tid att äventyra.

b) De är typ som Turtles: en hård, en glad, en smart, en kåt och en råtta. En grupp systrar har den perfekta blandningen mellan gemenskap och individuella strävanden = gruppen kommer hålla samman, men ändå innehålla spänningar och motstridiga viljor

c) Många ojämlikheter i samhället gör att systrarna inte kan studera på högre lärosäten, bli präster eller annat trams. Istället har de möjlighet att träna svärdskator och höga sparkar i sin dojo = mer action

d) Systrarna förväntas vara välklädda och prydliga, kvicka i sin konversation. De måste föra sig med grace i de fina salongerna och komma med subtila förolämpningar om nöden så kräver = variation och elegans.

e) Systrarna förenar privilegier med utanförskap, har så att säga en fot i varje läger. De kan lika gärna konversera med överstar och fina damer som med smutsiga industriarbetare = intriger i alla miljöer

Så damma av ditt Götterdämmerung, klunsa om vem som får vara Elizabeth, och ös igång med en kampanj redan idag!

Del 2. Vem vinner och vem förlorar på myten om rollspelens död?

Om vi utgår från att resonemanget i del 1 åtminstone till viss del är sant, framkommer en följdfråga. Varför pratar vi så mycket om rollspelens kris; och om nu rollspelen inte är i kris, vad är det då som krisar?

För att belysa detta problem, måste vi återigen blicka tillbaka till Guldåldern. Under denna tid dominerades svenska spel nästan totalt av Äventyrsspel. Utländska spel fanns, men inte i samma utsträckning. Framförallt fanns de utländska spelen inte på Stor och Liten, utan på Spel och Sånt och Tradition (I Stockholm. Var de fanns hemma hos dig har jag ingen aning om). Storytelling hade ännu inte haft sitt genomslag, vilket gjorde att friform/fri form, berättarspel, indie-spel och alla indelningar som kidsen idag tar för givet inte fanns. Det var regler och tabeller som gällde. T100 och T20.

I dagsläget är verkligheten en annan. För den som letar finns rollspel i enorma kvantiteter, färger, former. Små pdf-spel samsas med gigantiska boxar, improvisation samsas med låtsas-akademiska regeldiskussioner. Det enda som inte verkar finnas är en Stor Svensk Producent av rollspel. Ingen Volvo, bara myriader av cyklar – några upphittade, några sprillans. Några kör åt samma håll, andra kör på kollisionskurs.

den polarisering som finns i hobbyn är närmast löjeväckande. Jag vet inte hur många gånger jag läst på forum och bloggar hur mycket RiotMinds suger eller att man skall såga vår satsning. Man borde istället uppmuntra och stötta[…] Det finns tyvärr en liten grupp som tror de är elitister men som i mina ögon bara är töntar med dåligt självförtroende och som ska racka ned på det […] andra spelbolag gör.
(Theodore Bergquist. Sid 17 Fenix 5 2010)

Jag vill börja med att instämma i ovanstående, även om det säkert är riktat bland annat till mig. Sluta grina – rollspel är kul! Vad gör det om nåt är lite kasst, så länge det mesta är bra? Bergquist har en stor och viktig poäng. Däremot måste man inte hålla med om allt.

Den utveckling som vi sett, från ett jättestort SPELBOLAG till många små, är trots allt huvudsakligen ett problem för dem som har aspirationer att bli just det spelbolaget. Och naturligtvis är det tråkigt om det inte går att bli rik på att producera spel. Men samtidigt är det något som inte stämmer. För vad skulle hända om alla tog saken i egna händer och gjorde ett eget spel? Skulle det inte uppstå en myriad av småföretag som konkurrerade med varandra? Och är det inte precis det som har hänt?

Vid närmare eftertanke verkar den kris vi ser bland rollspelen åtminstone delvis bero på att rollspelen har demokratiserats. Avståndet mellan producent och konsument är mindre än någonsin tidigare. Många rollspelare ägnar till och med sin fritid åt att göra ett eget spel, eller göra om ett redan befintligt spel. Naturligtvis innebär detta att hobbyn blir fragmentariserad. Vartefter spelen blir fler, blir de gemensamma nämnarna färre. Mitt spel är kanske inte alls som ditt. Och så vidare.

Är det en kris?

För de stora företagen är det naturligtvis en kris, när upplagorna sviker. Kanske för Sverok, som riskerar att tappa medlemmar när rollspel blir ett mer diffust begrepp. För detaljhandeln, som förlorar andelar till hemmabyggda spel eller till internethandel. Men för spelarna? För hobbyn? Att kunna riva av en nya rollspelsprodukt varannan dag och ändå inte ha bokhyllan tom vid årets slut – är det en kris? Att en uppsjö rollspelare samlas på forum och/eller bloggar för att dela åsikter (och säkert också skopa ut skit) – är det en kris?

Rollspelen är i kris, om vi med ”rollspelen” menar de svenska rollspelsföretagens lönsamhet. Och de svenska rollspelsföretagens lönsamhet är i kris, om vi med dem syftar på de största företagens. Om vi däremot syftar på hemmapularna – nördarna, rollspelarna – så verkar de inte alls krisa. Istället verkar det finnas ett starkt samband mellan antalet aktörer på marknaden och varje aktörs lönsamhet.

Detta missgynnar naturligtvis de stora företagen. Det missgynnar naturligtvis också allt det goda som dessa för med sig: produktionsvärde, dyra illustrationer, påkostade typsnitt. Men det gynnar istället de små producenterna, som kan komma från ingenstans (nåja, kanske inte helt sant) och plötsligt stå i centrum med ett Apocalypse World. Eller varför inte ett Mouse Guard. Eller, om vi sätter det i ett historiskt perspektiv, ett Eon eller ett ”nya Mutant” eller ett Trudvang. Varken Järnringen eller RiotMinds var ”etablerade” när de släppte de spel som de än idag får mest kärlek eller uppmärksamhet för. De blev etablerade i och med dessa släpp. Alltså visar det sig att den demokratisering som till slut leder till att RiotMinds känner sig motarbetade av rollspelssverige, en gång i tiden gynnade dem. Kanske till och med var nödvändig för att de skulle få en chans att komma fram.

Rollspelen är i kris, om man med rollspelen menar ett tillbakablickande – en önskan efter att behålla det som alltid har varit. Om man däremot ser rollspel som ett ständigt skapande – en gemenskap och en kreativitet – så mår rollspelen alldeles utmärkt.

Drömmer du om Nordpolen? – Jocke tittar på upptäcktsresan som rollspelsverktyg

För många år sen så började jag skriva på en konventstrilogi om upptäcktsresor, där Eldorado, Nordpolen och Australien drog karaktärerna från sina hem och ut i det okända.

Det hela började med att jag hittade en av min barndoms favoritserier, De mystiska Guldstäderna, på Internet och sögs in i en värld där kartorna hade stora tomma områden och eldorado, den plats där solen går upp, en stad av rent guld hägrar i fjärran. Det fanns legender att hitta, nya civilisationer att möta och skatter att erövra.

I alla tre delarna så visste ju jag, som författare vad som dolde sig i de urgamla templen, att luftballongen till nordpolen var dömd att krascha och att Australien var kvar i drömtid.

Kanske var det därför de aldrig blev färdigskrivna, när jag visste vad som fanns att upptäckas behövdes varken spelarna eller rollerna längre.

Alla tre delarna började falla i glömska, men titlarna Kungens Nionde, Drömmer du om Nordpolen och Klipporna i skyn är jag alldeles för fäst vid för att helt släppa. Kanske skriver jag klart hela rasket när jag blir pensionär.

Ett par år senare byggde jag en high-fantasy värld inspirerad av He-Man och Final Fantasy det ena grundtemat handlade om vart magi kom ifrån, kristaller, automatvapen och överlappande verkligheter. Det andra temat som skulle driva världen framåt var att nästan hela kartan var tom. Jag är fortfarande väldigt förtjust i värden som rymmer lika delar mystik och teknologi, men studier ledde till att jag flyttade och min spelgrupp gav sig ut på helt andra äventyr under tiden.

Jag tror fortfarande att den tomma kartan är ett lysande kampanjhjälpmedel. Spontana utfärder från huvudstoryn görs legitima när en by där alla invånarna är vandöda (och trivs bra med det) eller ett mycket högt berg fullt av hällristningar kan ritas in.

Något som ofta händer upptäcktsresande i populärkulturen, oavsett om det är Kalle Anka som går vilse i Anderna eller James T Kirk som landar på en ny planet är att det finns fantastiska skar i det okända. Fyrkantiga höns, övervintrade mammutar, urgammal teknologi som är långt mer avancerad än vår egen och såklart tempel fyllda med fällor som rasar samman när guldskatten plundras.

För den som behöver lite ny input och är trött på att det bara blir som Indiana Jones, fast tramsigare så används många av upptäckarmekanismerna på ett snyggt sätt i serietidningen Air; där kartor och symboler styr över hur den fysiska verkligheten ser ut. Den flygrädda flygvärdinnan Blythe blir efter en flygplanskapning inblandad i en värld där flygande städer, försvunna länder och Quetzacoatl – den sydamerikanska mytologiska befjädrade ormen bara är toppen av isberget.

Tänk om Ivar Kreuger var med i det upplysta Illuminati?

Det är kanske en märklig tanke att tänka sig att Ivar Kreuger skulle vara medlem i det ökända Illuminati men det är just sådana tankelekar somkan bygga bra historiska scenarion. När spelarna lägger ihop ledtrådarna kanske det inte är så märkligt att ”tändstickskungen” och mellankrigstidens främsta kapitalinvesterare skulle kunna var högt uppsatt i ett hemligt sällskap.

Ivar Kreugers död
Ivar Kreuger dör i sin lägenhet i Paris 1932. Han är på väg för att för en sista gång med hjälp av ytterligare lån och lögner försöka rädda sitt imperium, Kreugerkoncernen. Han har sedan början på sin karriär i byggbolaget Kreuger & Toll haft totalt kontroll över sina verksamheter. Ett expanderande affärsimperium vars idé baserades på att i utbyte mot amerikanska banklån få tillgång till nationella tändsticksmonopol. Ivar Kreuger förhandlar under hans storhetstid med samtliga av världens mäktigaste ledare. Det kanske inte bara var de finansiella vinsterna i tändsticksförsäljning som låg bakom Kreugers affärsidé? Vad var steget när koncernen hade uppnått totalt monopol på tändstickor?

När den amerikanska börsen störtdyker (1929) finns det endast en investerare kvar som fortfarande har marknadens förtroende, Ivar Kreuger. Hur kommer det sig att han har sådan förtrollande kraft över sin omvärld? Koncernen har vid Ivar Kreugers död, kontroll över hela det svenska näringslivet. Den politiska scenen kontrolleras med mutor till samtliga politiska partier, det kommer att bli statsminister C G Ekmans fall. Där ligger han på golvet skjuten i huvudet, den 12 mars 1932, av en 9 mm automatpistol som ligger vid hans sida. Den franska polis bedömer det hastigt som självmord medan världen runt omkring faller samman, trots att ett märkligt självmordsbrev förbryllar. Blev istället inte Ivar Kreuger egentligen mördad av sina egna?

Muraren Ivar Kreuger påbörjade sin karriär genom att komma åt patent på armerad betong i Sverige och Tyskland. Firman Kreuger och Toll byggde sedan i princip alla välkända byggnader i Stockholm under mellankrigstiden, ex. Stockhoms stadium och Stadshuset.

– Vad gav Ivar Kreuger i utbyte mot patentet på armerad betong till den mäktiga Julius Kahn?

Den upplyste
Fadern var chef för Jönköping Vulcans tändsticksfabrik, det var här man för första gången påbörjade tillverkningen av den fosforfria säkerhetständstickan utvecklad av Gustaf Erik Pasch 1844. När faderns verksamhet hamnade i trångmål, inledde Ivar Kreuger en sammanslagning av Sveriges samtliga tändsticksbolag, ett enda monopol.

– Om man studerar tändsticksaskarna kan man se sällskapets hemliga symboler. Var det så att Kreuger skulle lysa upp världen på andra sätt än genom sina tändstickor?

Världens herre
Vid Kreuger koncernens fall kontrollerade man i princip världsmarknaden gällande tändstickor, med monopol i 14 länder. Samtidigt som han kontrollerade det svenska näringslivet, totalt uppgick antal företag i koncernen till omkring 200 stycken. När förhandlingarna om tändsticksmonopolet med Italien strandade utfärdade Ivar Kreuger falska obligationssedlar, det var börja på hans fall.

– Varför vägrade Italien att skriva under avtalet när så många tidigare hade gjort det? Vem hade plötsligt börja motverka Kreuger? Kan det ha varit så att han blivit för girig och risktagande för sällskapets planer?

Om vi konstruerar en konspiration kring Kreugers död får vi incitamentet till ett intressant scenario som kommer ta spelarna från Kreugers mordplats, till sällskapets hemliga logé utanför Berlin, till en rafflande upplösning i Tändstickspalatset och Stockholms stadshus. Jag tycker på det hela att det är en trevlig idé och ett roligt sätt att använda en historisk händelse för att ge autenticitet till berättelsen. Förhoppningsvis kommer scenariot när det blir klart också finnas tillgänglig via boningen.

Vad väcker detta uppslag för idéer och scener hos dig?

En bortglömd värld

Nej, det är inte Tjernobyl. Det är Halland.

På SVT play finns det ett vackert och lite hisnande program om svenska ödehus och spökstäder. Sveriges största övergivna hus finns till exempel i Stockholm och rymmer en yta jämförbar med tre av Hötorgsskraporna . Programmet heter Glömda platser. Om du inte redan har sett programmet, så rekommenderar jag att du gör det nu.

Om du inte vill titta på web-Tv kan du istället kika på Jan Jörnmarks egen hemsida. Där kan du också köpa hans böcker. Så fick jag det sagt.

Snart är det vinter igen…

När HBO bestämmer sig för att göra serier så brukar det sluta i succéer, Band of brothers, True Blood, Sex and the city(what?) med flera. Nu har de bestämt sig att ge sig på en ny genre, fantasy. Man kan fråga sig om det är en glädje eller en orsak till oro. Jag anser att de flesta fantasy serier som görs burkar vara så dåliga att man håller på att krevera. HBO har som tur varit smarta och valt att inte hitta på något eget och nytt. Istället har man valt att bygga serien på en succébok som senare också blev ett spel, nämligen Game of thrones, skriven av George R.R. Martin, som för övrigt sportar världen fulaste hemsida.

Spelet har bemötts relativt svalt från redaktionen, men boken har åtminstone jag vurmat över väldigt länge. I nuläget är det högst oklart hur många av författarens böcker som kommer förvandlas, men enligt senaste uppdateringar kommer första säsongen vara i tio delar, om dessa tio delar behandlar hela första boken är i nuläget oklart. En glädje för alla som gillar Boromir/Sean Bean, som även omnändes i artikeln ”Svartur Dödir!”, är att han även återkommer i den här serien, då spelandes den trofasta väktaren i norr, Ned Stark. Vidare i rolllistan finns Lena Heady, 300, Terminator: Sarah Connor Chronicles Samt Julian Glover, Star Wars: The empire strikes back. Jag hade kunnat fortsätta rabbla en del andra spännande namn i rollistan men jag tror ni får en aning om vilken satsning det här är för HBO.

Ett orosmoment är att Martin inte ännu har färdigställt samtliga böcker i ”The song of ice and fire” och om man ska vara helt ärlig så börjar man tröttna rätt så rejält på att vänta. Enligt de senast uppgifterna på författarens blog har han skrivit drygt 1300 sidor(!) på boken som uppföljer 2005 års ”A feast for crows”. Förhoppningen är ju att serien tänder en brasa under författarens arsel så att man får se slutet på böckerna innan slutet på serien. En annan förhoppning är att han lyckas skriva sin bok utan att tänka på den som en Teve serie. Det mest fantastiska med serien är att HBO redan fastställt launchen till 2011 och eftersom att första säsongen är i tio delar kan man anta att det kommer att bli en sommar serie som True Blood. Så börjar man glömma första bokens innehåll börjar det bli dags att fräscha upp sig, det sköna är att man inte behöver vänta lika länge som på uppföljaren för att se serien.

Dagens Grymkäft: Ha det så kul?

Om din dungeon är så fattig att spelarna känner sig sugna på att låtsas spela bowling, förtjänar ni faktiskt allihopa att stoppa era fingrar i hål med förgiftade spikar.

Fällan är lite roligare och en smula mer logisk om man tänker sig den på engelska. Inte för att det är en ursäkt för att fantisera ihop fotsvett i små rödsvarta skor med kardborrknäppning. Träta en stund om vilken färdighet man använder för att se hur många käglor som faller. Vuxna människor! Hoppas era äventyrare i varje fall får vara med om discobowling…

Byt hobby?

Två döskallar.