Här om dagen dök Vampire: the Masquerade 20-år-jubileumsupplaga-deluxe-extra-allt-edition ned i min epostbrevlåda som någon slags digital bok, så jag tänkte att här har vi ett klockrent Boningeninlägg! Retro och nostalgi är otroligt poppis inom rollspelssvängen (jämför med tex sinkadusmåndag på piruett) samtidigt som nyhetsbevakning och recensioner också står högt i kurs.
Den här posten skulle bli lite av alla dessa saker men det globala datornätverket ville annorlunda. Eller snarare, en liten webbsida beslutade sig för att jag minsann inte skulle få nån pdf. DriveThruRpg är kanske den sämsta kommersiella sidan jag någonsin har använt,och då har jag handlat på sidor där man mailar in sin order och sätter in pengar på ett bankgirokonto som tillhör nån random Patrik i Linköping.
Sidan är ful, svårnavigerad, ointuitiv och motverkar all slags försök att handla.
Efter mycket om och men lyckades jag slå in min kod och checka ut men nu kan jag inte ladda hem speljäven. Det dyker upp en liten popup där det står “Your download will begin shortly…” Sedan händer inget mer. Jag har testat tre browsers och två datorer, det är dessutom skitsvårt att hitta tillbaka till nedladdningslänken när man loggar in på DriveThruRPG.
Så ni får helt enkelt vänta på att den analoga upplagan av spelet masar sig hit från staterna innan jag kan berätta om det är bättre eller sämre än 2:nd ed.
Du har nu chansen att påverka. Kanske är det just din röst som gör att Aftonbladet utökar sin bevakning av analog e-sport från obefintlig till befintlig. Hjärnan bakom initiativet är Piruett-Magnus, så vi bollar vidare till piruett.se. Gå dit, ta ditt ansvar.
Tack till appokalopps som i sin tur hänvisade oss dit.
Nu är det slut med Magic för kvällen, i alla fall för undertecknad. Jag vann två matcher, spelade en lika och förlorade fyra. Det var hiskligt kul och när jag bytte strategi (och ena färgen i min lek) så började det gå markant bättre i matcherna.
Angående den nya expansionen så är korten snygga och roliga. Det märks verkligen att Wizards har börjat med temat skräck och sen jobbat sig ner till kortnivå. Det fungera mycket bättre än vad jag trodde med kort som har två framsidor men jag hade lite problem med alla kort som utgår från kyrkogården, de var stundtals ganska många.
Dragon’s Lair hanterade den stora folkmängden bra, men det var lite stökigt när listan med reservplatserna gicks igenom och lunchen var kanske en kvart för kort för att jag skulle hinna äta i lugn och ro.
Alla jag spelade mot var trevliga och förstående för att jag inte hade spelat så länge och de mer erfarna hade inget emot att svara på mina frågor, oavsett om det handlade om regler eller vad vissa ord i magiclingon betyder (tex scoopa, som betyder att ge upp genom att samla ihop sina kost fast motståndaren ännu inte utfört det vinnande draget)
Som grädde på moset fick jag två riktigt fina kort i mina paket också; Garruk Relentless och Liliana of the Veil.
Jag har börjat få fart på min lek och har efter flera vändor med storstryk lyckats spela väldigt jämt för att sen förlora och nu, senast vunnit mot en motståndare. Korten är väldigt roliga på det hela taget.
Nu har jag förlorat två matcher på två-noll, den ena ganska jämn, den andra på klanterier och mana-torsk. Det är lunch och jag kommer att ägna den till att göra en ny och bättre lek.
Boningen är på Dragon’s Lair för att spela lite magiska bilder. Än så länge är det ganska folktomt och vi har vart tvungna skaffa DCI-nummer. Just bu är det ca 30 morgontrötta typer som står och stampar i en källare. Mer info följer under dagen…
John Harper’s gratis rollspel Lady Blackbird har fått en rosande recension i Wired.Boningen har tidigare diskuterat spelet och det är en perfekt lösning för den där spelkvällen när ingen har förberett något men ni ändå vill fly in i fantasin. Du kan läsa recensionen på Wireds webbplats, men jag länkar in slutklämmen på recensionen:
“I really love Lady Blackbird and, based on the number of awards it’s won, so do a lot of other people. It delivers a fully-realized, story-driven session with absolutely zero prep time. Reading the rules takes less than 30 minutes from start to finish and you can start playing with completely unfamiliar players with almost no time spent explaining the rules. As such it’s perfect for convention and one-shot, impromptu games (although in my experience it usually takes a good 4-6 hours of play time to wrap up the story) and it is one of the reasons a copy of the game is in my “GM kit” at all times. The game also is a nice blend of narrative-focused play and mechanical crunch that works for most groups.”
Recensionen har resulterat i över 400 nedladdningar bara på första dagen (21 sept.), enligt John Harper. Rollspel kan alltså skapa intresse om de exponeras i mediabruset. Därför är det en väldigt bra nyhet. Det visade sig också att Wired även tidigare har gjort recensioner av rollspelen Fiasco och Mouse Guard.
Jag tycker rollspel skulle behöva större plats även i svensk media, nu när fantasy, sci-fi och nördkultur börjar bli mer normaliserad kultur, är också mer avsides spelkultur som rollspel ett rimligt steg. Hur kommer det sig att den enda platsen det går att få en recension på ett rollspel är i Fenix? Om rollspelen ska få en större utrymme och en möjlighet att överleva som spelform krävs att den tvingar sig in i flera medier än vad den gör idag. Jag tror kanske att en bra början är att fokusera på lokaltidningar och deras kultursidor. Det låter nära nog omöjligt även i mina ögon men även DN har börjat recensera och rapportera om digitala spel i kulturdelen, något som var omöjligt för 10 – 15 år sedan. Nu tänker säkert en del att svenskt rollspel finns på Internet, absolut, men det räcker inte.
Rollspelet Drakar och Demoner blir film. Tanken på att göra en film av spelet har funnits hos Stefan Rydehed sedan 80-talet. Efter framgångarna med humorserierna Knappnytt och All makt i Sverige började projektet ta form. Men det var inte förrän Stefan och produktionsbolaget Lirmo AB kom i kontakt med RiotMinds som bitarna föll på plats. Från att ha varit tänkt som en lättsam komedi förvandlades filmen till något mycket mörkare – psykologisk fantasyskräck om en skog och med en av världens främsta Black Metal-sångare i huvudrollen.
Vildhjarta som vi är vana att se det
Efter succéerna med Knappnytt och All makt i Sverige verkade det självklart att Lirmos nästa projekt, Bland Drakar och Demoner, också skulle bli en komedi. Ett avsnitt spelades in för att prova skådespelare och inspelningsplatser. Resultatet var uppmuntrande och Lirmo beslöt sig för att fortsätta med satsningen. För att få formellt tillstånd att använda varumärket Drakar och Demoner kontaktades RiotMinds. Spelföretaget nappade och skickade över en låda rollspelsböcker till de halländska filmskaparna. Resultatet blev att allt fick göras om. ”Efter att ha läst igenom alla Trudvang-böckerna kände jag att detta är ju inte humor någonstans utan brutal, rostig, skitig fantasy i sin bästa form” berättar Stefan Rydehed, manusförfattare och visionär på Lirmo. Han och RiotMinds bollade idéer fram och tillbaka och snart stod det klart att det inte kunde bli tal om något annat än en ordentlig fantasyfilm baserad på Vildhjarta.
Så började arbetet med att överföra RiotMinds mest ikoniska rollspelsäventyr till vita duken. Under sommaren spelades en ny konceptfilm. Den nya inriktningen kan snarare beskrivas som psykologisk fantasyskräck. För närvarande finns en grovklippt version av filmen. Det som saknas är musik och en del repliker. Den mänskliga huvudrollen spelas av Jerker Fahlström, känd från bland annat Arn och Kopps. Filmens egentliga huvudperson är dock skogen – Vildhjarta. Dess hat och plågade skrik gestaltas av den legendariske sångaren Attila Chisar, mannen som efterträdde Pelle Dead för att skapa Mayhems De Mysteriis Dom Sathanas – allmänt ansedd som en av de bästa Black Metal-skivorna som någonsin spelats in. ”Det blir ingen glad äventyrsfilm med hippiealver, rundlagda storfotade dvärgbönder eller svartfolk som pratar skånska” förklarar filmskaparna.
Attila Chisar som vi är vana att se honom
Konceptfilmen är först och främst tänkt för att locka finansiärer till långfilmen Vildhjarta. Till det riktiga projektet planeras inte bara en film, utan en hel trilogi som går under arbetsnamnet Den Svarta Solen. ”Idéer och manusutkast finns och ett manus till långfilmen håller på att skrivas i detta nu.” berättar Stefan Rydehed. ”Parallellt letar vi inspelningsplatser, pratar med kompetent folk, till exempel Ljus och Dekor i Halmstad, om möjligheter att bygga inspelningsplatser. Vi har tidigare jobbat med både olika kostymmakare och specialeffektsmakare som ska sätta fantasyprägel på hela projektet.” Den som spelat äventyret kommer känna igen sig i filmen. Samtidigt var det viktigt för Lirmo att göra en egen berättelse. Bland annat kapades det ständiga sökandet efter stigar, och ny inspiration hämtades från klassikern Mörkrets Hjärta.
Inspelningen av långfilmen beräknas starta nästa år.
Du kan läsa mer om filminspelningen i Hallandsposten. Jerker Fahlström är också sagoberättare. Du hittar mer info om det här.
När jag var liten ägnade jag och min kusin varje sommar åt att göra ett eget talisman. Anledningen var enkel: vi hade långtråkigt, min kusin hade spelat spelet och tyckte det var skittufft, men ingen av oss hade talisman. Alltså var det en naturlig sak att åtminstone en gång per år sätta sig ned och försöka återskapa magiken.
Med åren samlades en ganska stor hoper talisman-kloner – alla fantasieggande illustrerade i blå kulspetspenna. Däremot tror jag aldrig att något av spelen speltestades i egentlig mening. För det första tog det skitlång tid att göra spelet. Vi skulle enas om plus-moddar och värden. Han sa sitt och så sa jag mitt, och så hade han utslagsröst eftersom han faktiskt hade spelat Talisman och således satt på facit. Sen skulle vi rita en plan och klippa ut hundratals kort som det stod saker som “inget händer” och “svärd +1” på. För det andra tar talisman i sig jättelång tid att spela, så tre dagars produktion kunde lätt kulminera i ett “inga fler men, du går och lägger dig O M E D E L B A R T” även fast vi inte ens hade kommit till andra cirkeln.
Det roligaste när man tittar tillbaka på sånt som man gjorde för länge sedan, är att de i sin utformning säger väldigt mycket om vem man var vid tillfället och vilket tillfälle man var i. Många rollspel – särskilt “tidiga” – innehåller en klass/yrke/arketyp som är så mycket bättre än alla andra att man direkt förstår att det var den här personen som författaren ville vara, och/eller ligga med. Vanligtvis är det förstås alven, men alla tider har sina egna hjältar. I denna utgåva av låtsas-talisman (gissningsvis från 1990) syns spåren extra tydligt. Notera den förevigade reality-checken när våra två förkämpar byter inbördes ordning. Denna sommar var Karate fortfarande häftigare än Kung Fu.
Nu är det slut med Magic för kvällen, i alla fall för undertecknad. Jag vann två matcher, spelade en lika och förlorade fyra. Det var hiskligt kul och när jag bytte strategi (och ena färgen i min lek) så började det gå markant bättre i matcherna.
