Rollspelssuccé

Alltså. Eon IV-kickstartern. Det är över femhundra personer som deltagit. Femhundra! Det är skitbra, till och med i internationell jämförelse. Om du inte chippat  in än och har en triljon kronor att avvara är det tre dygn kvar på insamlingen. Super-succé!

Samtidigt, i ett annat hörn av indiegogo dundrar Genlab Alfa fram som en noshörning. På knappt en vecka har Fria Ligans muterade djur lockat mer än 220 pers. Det innebär bland annat att spelet kommer levereras i en frän box som såklart kommer se assnygg ut bredvid din ÅN-box. Tre personer till och det är dags för nya stretch-goals. Med tanke på att År Noll samlade mer än 350 finansiärer och spelet toppat SF-bokhandelns försäljning sen dess vore det konstigt om inte Genlab Alfa kom upp i liknande siffror.

Succé igen!

Även Svenska kulter-rollspelet har gått i mål och mer därtill. I jämförelse är det förstås lätt att Saga Games senaste satsning framstår som en dvärg, men jag tycker att även det kan betecknas som en oerhörd framgång när man betänker att den enda information som finns om spelet är att man spelar kultister (svårsåld nisch), använder ett indie-inspirerat regelsystem (svårsåld mekanik, kanske särskilt till Saga Games-fans) och har en ganska förvirrande crowdfunder.

En tydligare inblick i vad som kan väntas av spelet och jag är säker på att det skulle sväva iväg en lång bit över hundra finansiärer. Kanske kommer det i en framtida Fenix: kampanjen rullar på i nästan tre veckor till. I vilket fall som helst är det en succé att Anders Fager återvänder till rollspelshobbyn.

Fortsätter det på den inslagna vägen måste vi nog skrota guldgnomen och instifta guldbjässen istället. Kul!

Genlab Alfa

Om du missat det pågår det en ny mutant-insamling: Genlab Alfa. Det nya spelet/supplementet ska ger möjligheten att spela muterade djur, vilket såklart är en hett eftertraktad feature när det gäller Mutant. Och framsidan är fylld av superfina detaljer, vilket bådar gott.

Själv har jag dock svårt att uppmana någon egentlig entusiasm. Till stor del beror min tveksamhet på formatet i sig:

– Rollspelssverige kryllar just nu av crowdfunders
– det finns ett underskott bland levererade produkter i förhållande till genomförda insamlingar
– flera av de stretch-goals som presenterades i förra fundraisern ännu inte kommit; att några av dem nu återanvänds som bonusmaterial vid högre insats-nivåer är en tveksam moral-boost.

Såvitt jag förstår finns det inte heller någon tydlig koppling mellan nya nya nya Mutant (GA) och gamla nya nya Mutant (ÅN), vilket känns konstigt. Alla speltimmar som investerats i zonen blir ju då bortslösade. Det ska till en mycket entusiastisk grupp för att vara så klara med År Noll innan jul att de är sugna på en helt ny Mutant-smak. (Här stod ursprungligen något annat, men eftersom det uppfattades som en spoiler och det aldrig varit min mening att avslöja något har det strukits nu.)

Så jag vet inte. Hur känner du?

Den eviga nattens riddare

Det var som att häxorna i Engelsfors öppnade en dörr på vid gavel och nu kan allsköns fantasy komma in och ställa till med oreda in den annars så si-fi tonade young-adult genren.
I dagarna släpptes Den eviga nattens riddare av Mattias Jonsson, en fantasyroman som tar sin plats i samma värld som det kommande rollspelet Symbaroum. För att få en inblick i vad spelet kommer att bjuda på har jag slukat varenda millimeter av boken, man vill ju vara först, liksom.

 

Romanen är en kompetent historia om två syskon som lämnat allt bakom sig för att … typ bli äventyrare.

 

Som jag har förstått det hela så fanns det en gång för länge sedan en högkultur som hette Symbaroum. Av oklar anleding (jag tänker mig att det handlar om övermod och högfärdighet i vanlig ordning) så gick det åt helvete för Symbaroum och en riktigt, riktigt stor skog växte fram över värden.
Idag bor det otaliga märkliga varelser i Davokar, som skogen döpts till. Älvor som dansar fram över ängarna, ettervaragar som skäller i månskenet, rovtroll som kalassar på äventyrare och vad mer man nu kan drömma om.

Nyligen, för kanske tio år sen eller så fick människorna för sig att de skulle erövra skogen, betvinga des monster, hugga ner träden och bygga städer och elda i sina stora ugnar. Samt såklart plundra landet på de uråldriga artefakter som Symbaroum har lämnat efter sig. De har rest en ny stad, Tistla Fäste, från vilken expeditionerna vågar sig längre och längre in i Davokar.

Det är här Den eviga nattens riddare tar sin början. Efter en kort och effektiv inledning som lånar friskt från öppningsscenen in Inglourious Basterds får vi bekanta oss med huvudpersonen Vidina, hon är kanske tjugo nånting och har hoppat av sin lovande karriär som supersoldat för att i stället hänga med sin yngre och sämre bror Alavan medan han bränner det mesta av arvet efter deras föräldrar på fejkade skattkartor och annat mög.

Men ödet står dem bi och efter en lysande beskrivning av det mörker som skogen använder för att förbanna människorna så följer de två såklart med på en resa in i Davokar där de måste jaga ikapp en expedition som kan ha gått ett öde värre än döden till mötes.

Jag påminns om rollspelsäventyr som Vinterskogens hemlighet, animeserier som Attack on Titan och min barndoms Bland tomtar & troll sagoböcker när jag läser Den eviga nattens riddare.
Informationsbladet jag fick med anger Hayao Miyazaki som en inspirationskälla till romanen, och det kan jag hålla med om även om det mer är de sidorna vi ser av Miyazaki i Princess Mononke och än i tex Kickis Experssbud.

Det finns såklart ett och annat problem med boken, den lider av rollspelighet, högst oklar namnstruktur och att analfabeta lerbönder slänger sig med termer som ” den forna högkulturen Symbaroum” men frågan är om de här sakerna ändå inte räkans som fördelar fördelar i just den här undergenren.

 

Om rollspelet lyckas trycka på rätt punkter ur Den eviga nattens riddare så har vi ett ny klassiker att vänta när Symbaroum släpps.

Den krälande guden

Vi spelade The God that Crawls, Lamentation of the Flame Princess. En självförtroende-boost. Vi blev inte lurade, vi slogs mot guden och vann, vi lurade den så den inte kom åt oss, vi lurade bort den så vi kunde undersöka ifred, vi slogs mot den och vann igen innan vi till sist besegrade den permanent. Och vi stal skatterna.

Det var riktigt bra OSR: lagom kort, välbalanserade svårigheter och goda möjligheter att undvika tärningsslag genom smarta planer. Det enda dåliga med The God that Crawls är att det är ett utpräglat korridors-äventyr. Jag hatar korridorer. Jag förstår att de är där för att ge en labyrintisk känsla, för att skapa vägval och möjligheten att gå i cirklar. Det är bara det att inget av det där är särskilt roligt, och i den utsträckning som det är kul funkar det lika bra med rum som erbjuder vägval. Trots det var det ett riktigt bra äventyr.

Two skins for Okult

okult_yellowOne of my quarrels* with Okult is the setting and the assumptions about the players that come with it. I still live in Hometown, as do nearly all my gaming friends. And for us, Hometown is also Big Town which makes for a lack of contrast.

Since the similarities between the player and her character are key for the game’s core mechanics to function properly, I propose two alternative skins that may ring more true to people who struggle to recognize themselves in the setting-as-presented.

Summerville

You used to spend your summers in Summerville but you stopped coming as you entered adulthood. A decade later you’re in your thirties and the return to Summerville brings back memories. Forgotten events are remembered and you begin to unravel the town’s sinister secrets.

You’ve never really lived in Summerville. Yet, it sometimes feels like you’ve spent your entire youth there. A youth of endless vacations, of sunshowers and ennui. Summerville is small, much smaller than your Hometown. Perhaps that’s why each sign post, each street corner and shut-down store brings back memories.

You all spent holidays in Summerville, but you don’t anymore. Until now.

Describe Summerville and take notes as necessary.

Each player should contribute two facts about Summerville: memories, anecdotes or pieces of information. One of them should be from the player’s own summer retreat: her family’s country retreat, her grandparent’s hometown or anywhere else she spent parts of her summers when growing up. The other should be made up. Never reveal which is which – they are both true for Summerville.

Homeland

You grew up in Homeland but migrated as you entered adulthood. A decade later you’re in your thirties and the return to Homeland brings back memories. Forgotten events are remembered and you begin to unravel the town’s sinister secrets.

Homeland is where you grew up and where your parents grew up. For some of you, it’s but a blurry memory from what feels like a different life. For some, it’s where you spent your early adulthood. Either way, it’s a place that you’ve left behind but that never left you. Whenever you visit your relatives Homeland comes to life before you in rose-tinted recollections of things that were, in grim thoughts of what became and satellite-disk news and cellphone rumors of what is today.

You all spent your youth in the same village or city in Homeland. But you left or had to leave. Don’t decide why or detail the circumstances just yet – the important bits will emerge trough play. Now you’re back, for the first time in many years.

Describe Homeland and take notes as necessary.

Each player should contribute two facts about Homeland: memories, anecdotes or pieces of information. One of them should be from the player’s own background: her village or country of origin or anywhere else she lived before moving here. The other should be made up. Never reveal which is which – they are both true for Homeland.

* The other quarrel is that I’d much prefer if the game had Fiasco-like procedural rules, making it easy for non story-gamers as myself to pick up and play the game as intended.

Stjärnspejaren – en OSR spelrapport

Nån överdriven människa har gjort den här kartan i 3d till sina spelare. Jag bakade cookies enligt ett recept från en hipstermatblogg i ställt.

Det kom över lite gamla vänner och bekanta från alla de år som gått. En reklamare från tiden jag pluggade, en scoutledare från tiden innan dess, en jobbarkompis från nu, mina gudbarns pappa och en från den valiga spelgruppen.

De flesta har inte nån större erfarenhet av hobbyn, i alla fall inte de senaste 15 åren.

Jag ville spelleda OSR för att se vad det egentligen handlade om och hade därför köpt Lamentations of the Flame Pricess grejer för alla mina pengar.

Vi spelade Tower of the Stargazer och det gick ungefär som det borde.

Utbygsjägaren Klaus dog giftdöden, innan de ens han in i tornet. Han ersattes av sin yngre och något sämre bror, Kline.

Sen vandrade de runt och råkade illa ut på olika sett i ungefär en och en halv timme.

Miriam, häxan med tvåhandssvärdet, fick kämpa mot sin nemesis.

Den Tailänska tjuven fastande bakom en spegel.

Clericen Boltsius hoggade alla skatter och överlistade trollkarlen.

Pilbåsskytten Gustav bar på en pall och antastades av olika former av klägg, blod och inälvor.

De drog med lite mindre än en tredjedel av tornet utforskat efter att ha vägrat spela ett spel om sina odödliga själar med nån slags gast.

Jag är nöjd över att äventyret gick så pass enligt planerna. Det som känns lite trist är att OSR dungeons funkar så att jag måste förbereda 30 rum och sedan kliver spelarna bara in i sju-åtta stycken.

 

Några veckor senare försökte vi spela igen och jag förberedde The God that Crawls.

Men då lämnande alla återbud, utom Chili som inte vart med gången innan, så vi spelade StarWars-kortspelet i stället och vips förvandlade vi en förlust till en liten seger.

Okult och tillgänglighet

I vintras fick jag delyx-utgåvan av Okult, det senaste spelet från den produktive och kompetenta Wilhelm Person. Ända sedan dess har spelet hemsökt mina tankar. Okult verkar vara ett toppenspel, och jag skulle gärna spela det om jag fick chansen. Samtidigt går det inte att komma ifrån att spelet inte är gjort för mig. Faktiskt kan jag inte komma på något annat spel som så uppenbart inte är gjort för mig. Och det är det jag tänkte skriva om här.

Innan jag börjar vill jag göra tre förtydliganden. För det första finns det inget som säger att ett spel måste vara gjort för mig. Eftersom rollspel på det stora hela är en nischhobby, kan det däremot finnas anledningar att göra sitt spel tillgängligt för så många som möjligt. För det andra handlar denna artikel om spel i allmänhet. Okult är bara ett illustrativt exempel. Jag är övertygad om att det finns spelare där ute som tycker att Okult är gjort precis för dem, men inte alls fattar spel som jag behärskar flytande. Och det är lite det som är min poäng. För det tredje är Okult ett bra spel. Det är just därför det fungerar bra som exempel. Det skulle kunna vara ett spel för mig, men är det inte.

Det finns två huvudsakliga anledningar att Okult inte funkar för mig.

1. Spelet förutsätter en förtrogenhet med tekniker som jag inte behärskar, eller i varje fall inte känner mig trygg med. För mig framstår Okult som en typisk representant för rollspel som vuxit fram ur nordisk friform: man sätter scener i den ordning man känner sig bekväm med, utforskar ett mysterium (som man inte får prata direkt om) samtidigt som detta mysterium organiskt växer fram och driver medvetet och omedvetet mot sådant som känns jobbigt och läskigt.

För mig som är vuxen ur tradspelsmyllan framstår sånt som obegripligt. Det hjälper inte att jag läst liknande uppmaningar förut på Nørwegian Style. Jag förstår mycket väl ATT jag ska skruva upp stämningen under spelets gång, bara inte när, hur eller hur mycket. Eller, för att parafrasera Ryan Macklin: jag behöver verktyg, inte uppmaningar.

2. Spelets miljöer och premiss känns inte sann för mig. Okults styrka är en utmärkt mekanik för bleed – din rollpersons känslor ska smitta av sig på dig, och tvärt om. För att det ska funka kan dock inte avståndet mellan mig och min persona vara för stort. De miljöer som suggereras fram i Okult är en slags blandning av amerikansk småstad och svensk landsbygd som jag aldrig själv besökt. Som Knutby, eller Mikael Niemis böcker. Det är kyrkor och skolor och flytten till storstaden och den vid-sidan-om-ställning som det medför att stå utanför sin naturliga miljö.

Själv har jag spelat med samma spelgrupp sedan mellanstadiet – ett mellanstadium som på grund av den närhetsprincip som då gällde samlade ungar från ett tjugotal kvarter. För att spela Okult skulle jag först behöva föreställa mig att jag var en annan person, någon som var uppväxt i en småstad som blev för trång, och sen som denna person sätta mig ned och göra en rollperson och skissera Hometown.

På ett sätt är det asfett att Okult riktar sig till svensk-norsk-amerikanska glesbygdsspelare.

På ett sätt är det synd.

Oavsett vilket är det en tankeställare om att det som tas för givet i ett spel, inte alls behöver vara naturligt för den som läser det.

Om du känner att Okult verkar vara något för dig, eller bara är intresserad av den smarta bleed-mekaniken kan du köpa spelet för så mycket du kan avvara.