Symbaroum – introduktion

Hur börjar jag att introducera en spelvärld? Det värsta som finns är ju att påbörja spelandet i en ny värld med en dubbellektion historia och geografi innan vi ens kan sätta igång med att skapa våra karaktärer. Så inför vårt första spelmöte i Järnringens rollspel Symbaroum passade jag på att skriva ihop en introduktionstext. En text som jag efter genomläsningen av grundboken, äventyren och romanen kunde sammanfatta världen. Det jag har insett efter att ha introducerat dussintals spelvärldar till spelgruppen är att det är oerhört viktigt att mentalt vara förberedd för första spelmötet. Om karaktärsskapandet och introduktionen av världen kickar igång spelarna så har man vunnit mycket i känsla och pepp. Således pratade vi endast kort om världen för att sedan när vi körde ingång introduktionsscenariot “Det förlovade landet” börja med introtexten. Ett sista tips också: placera händelserna i äventyret på resa mellan huvudstaden Yndaros och Tisla fäste, allt blir mer logiskt då. Så här kommer då introtexten, använd den gärna för att introducera ditt första spelmöte i Symbaroum.

Det var i slutet på det stora kriget som vår älskade drottning Korinthia Nattbane böjde sitt väna huvud för att ta emot Alberetors gyllene krona. Hon som var beredde sig att dö martyrdöden för riket och Prios den döende gudens ära. Men i sin försyn sände Prios rikets främsta templarer för att dra vår älskade drottning bort från mörkermästarnas grepp och åter in i solens härliga ljus. Riket sändes in i ett euforiskt segerrus, ett segerrus så bländande att mörkret drevs bort från rikets nu förbrända och askpyrda åkrar.
 
Friheten var vunnen men priset, Alberetor, var för evigt märkt. Så det hände sig vid den tiden att drottningens maskklädda anlete vände sig norrut bortom Titanernas väldiga snödränkta toppar. Visioner hämtade från förste fader Jeseebegai hade sänt rikets främsta jägarkårister med nordanvinden och när våren kom och de återvände med nyheten att de funnit ett förlovat land, en tillflyktsort, en nystart på det som skulle bli Ambrias gyllene slätter tackade de Prios försyn. För där bortom Titanernas vindpinade mur låg ett land endast befolkad av vildar. Ett land otämjt och vildvuxet men till brädden fyllt med naturens rikedomar. Allt det som gått förlorat, rövat av mörkermästarnas vandöda kohorter kunde nu vinnas tillbaka.
 
I det sjunde året efter den stora segern bröt hovet upp och i sin innerliga vishet döptes det nya rikets huvudstad till Yndaros. Då var Martyrkatedralens tinnar och koppartak redan färdigställt och guldindränkt i höstsolens varma sken. I dess väldiga sal kröntes drottning Korinthia till det nya riket Ambrias första regent. Ordningen kom äntligen till norr, civilisationens alla under gavs till slättlandets barbarstammar. De böjde sina huvuden för Alberetors pansarer och veterankårer för de visste att det gjorde dem gott.
 
Men drottningens jägarkår gav sig icke i utforskandet utan strävade ständigt vidare norrut tills de stötte på den väldige och vilda Davokar. Ett hav av grönt, så rikt på viltfångst och naturrikedom att ingen kunde drömma om dess like. I skogens djup fanns allt de ambriska hertigdömena behövde för sin uppbyggnad och mer därtill. Dolda ruiner och väldiga skattkammare avslöjades av hovets kolonisatörer, skattletare och prospektörer. I Davokars djup ryktades om ett förlorat rike, Symbaroum, nu dolt av de väldiga lövverken.
 
Vilken gåva till det nya riket Ambria och dess krigströtta folk! Äntligen fick de skörda segerns sötma mot Davokars otämjda natur! Ty det visade sig att det ambriska landskapen alltför snabbt kuvades av civilisationens kraft. Nya utmaningar kallade äventyrare, lycksökare och drivna individer att söka sin lycka i Davokars djup. Finner du icke din lycka där då har Prios gyllene strålar för alltid vänts sig bort från ditt anlete! Så mina vänner, ni som söker lyckan och välgången färdas mot Tisla fäste vid skogens bryn och hör berättelserna från expeditionerna, kampen med alver och knytt, fånga dagen! Se rikedomarna som färdas ut ur skogens mörker för att förädlas i civilisationens ljus. Gräv upp Symbaroums hemligheter och låt det bli ett vittnesmål till vår drottning, vår frälsare och härförares storhet.

Välkommen till rollspel Symbaroum!

Symbaroum

Fyra dåliga saker:

– Kartan består mest av ett grönt ingenting vilket känns som en trist användning av yta.

– Avtändande namnlista: i ett försök att frikoppla Symbaroum från den verkliga världen har folk namn som är svåra att komma ihåg och svåra att älska. Eftersom settingen ändå är kritvit hade Erik och Ylva varit lika passande och tusen procent lättare att minnas.

– Regeltexten är ganska dåligt polerad, vilket gör att många saker som egentligen är skitenkla framstår som dunkla och förvirrande.

– Alla tre äventyr som hittills publicerats följer samma formel. Än så länge är det ok, men kommande äventyr måste vara noga med att variera sig mer för att inte formatet ska bli uttjatat.

Resten är fullt av asbra. Till exempel:

+ Reglerna är mycket smidigare i spel än i text. Det finns en lagom mängd finesser, och det fungerar nästan alltid strålande att bara är spelarna slår tärning.

+ Att göra en rollperson är lagom invecklat och innehåller en bra kombination av slump, valfrihet och styrning. Jag slog fram mina grundegenskaper (2t6+3 i ordning) och valde arketyp baserat på dem: hög vilja och listighet, låg tålighet och smidighet – en magiker! Mystikerarketypen presenterade i sin tur fem val. Jag valde teurg för att den hade en fet illustration på en gubbe med en mask; spelet verkade av övriga bilder att döma i oproportionerligt stor del handla om folk med masker. Teurgen gav i sin tur en föreslagen “build” som jag läste, förkastade och gjorde om. Slutligen valde jag ett släkte som passade mitt yrke (conquistador-människa) och ett annat namn än de som stod på listan.

Jag skulle ljuga om jag sa att det gick skitfort, för det gjorde det inte. Det blev en hel del sudda och välja om förmågor, men det var helt ok eftersom spelet aldrig tvingade mig att göra det. Hade jag nöjt mig med den build som yrket föreslog hade det gått mycket snabbare. Mina egna val gjorde inte heller att min rollperson blev mer mekaniskt optimerad, bara att den blev mindre generisk.

+ Spelet är sprängfyllt med spännande konflikter, saker att upptäcka och ta del av men är trots detta förvånande fritt från encyklopedi-känsla. Genom att läsa ett kort stycke och få några pointers av min SL fick jag allt jag behövde veta om teurgens religion: det är en pseudo-katolicism, guden heter Prios och är en döende solgud. Rock!

+ Precis som gamla-nya Mutant är Symbaroum laddat med ett starkt och aktuellt tema – exploatering och rovdrift. Och precis som i gamla-nya Mutant är temat förvånande politiskt, utan att bli patetiskt eller mästrande.

+ Settingen är briljant. För tjugo år sedan vandrade folket över berget och började kolonisera ett nytt land. Det gamla landet figurerar mest som en skugga, men det är skuggan av alla klassiska svenska fantasy-rollspel; som att nybyggarna – precis som en stor del av spelarna – kommer gående från DoD ’91, från Trudvang, från Eon och Gemini, eller ruinerna av andra spel som nu mest samlar damm i hyllan.

+ Introduktionsäventyret “Det förlovade landet” är en föredömlig inkörsport till spelet: vi färdas mot Tistla Fäste och på vägen dit upptäcker vi settingen samtidigt som våra rollpersoner. Och ungefär när vi stötte på en vandöd rövarhövding som i livet hade hetat ridddar Rogan men som nu, som odöd, hette van-Rogan blev det uppenbart att vi skulle älska spelet.

Efter ett dygns maratonspelande skulle jag säga att Sverige precis har fått det spel vi alltid har förtjänat. Ett spel som har både roliga regler och rolig setting, ett spel som ligger i framkant och ändå stolt visar upp sitt arv, ett spel som är både ur-svenskt och transatlantiskt på samma gång.

Såklart finns det utrymme för justeringar. Det finns det alltid. Men Symbaroum är i sin nuvarande form en sån fullträff att jag blir helt glad.

Veckans Pepp: The Maze of Games

Säga vad man vill om Kickstarter. Jag har det senaste halvåret mest sagt saker som  “Ännu en kickstarter, hur många kickstarters kan man backa egentligen!” och “Vad är grejen med att kickstarta varenda liten skitgrej i hel världen, våga starta i uppförbacke!” eller “Måste jag backa en enda crowdfunder till så kräks jag.”

Då och då kommer det såklart fina saker, tex en Veronica Mars-film, ett inbundet rollspel, eller potatissallad och dimper ner i ens brevlåda och så kickfundar man några saker till…

Men nu har jag lyckats använd kickstarter på helt rätt sett, jag har nämligen hittat en projekt som redan är klart och betalt, men har den där magiska känslan av att någon verkligen har drömt om att göra själva produkten och vänt sig till massorna för att få ihop pengarna.

The Maze of Games är en pusselbok som typ är en blandning av knep och knåp delen i sitta-på-landet-tidningen Månadsmagasinet Lexicon (senare Facts & Fenomen) och ett soloäventyr;  “solve your own adventure” kallar författarna konceptet.

Det är ju alltid saftigt med frakt från andra sidan havet, det landande på straxt över 80 dollar när jag ivrigt beställde ett ex under mitt frukostsurfande. Men det kommer det vara värt! Jag gillar dock snygga böcker väldigt mycket.

Kolla in det här snitsiga uppslaget, och känn peppen.

Är du fortfarande inte övertygad? Se boken röra sig när författaren bläddrar i och pratar om den!