böcker – Boningen

Tre böcker du ska köpa

Egentligen är det fyra böcker du ska köpa, men jag antar att du redan skaffat vårt nya spel Blood & Bronze.
I alla fall: när du honkat in ett ex av Blood & Bronze från Lulu så kanske köpdjävulen tagit kontroll över din själ. Här är en näve andra grejer du borde äga.

Valhall – Den samlade sagan

För några år sen kom den helt fantastiska serien Valhall ut i fem samlingsvolymer. Resan från att gå från en lustig dansk serietidning om Tor till en av de intressantaste tolkningarna av nordisk mytologi är värd att följa med på. Albumen innehåller förutom själva serierna gott om bakom kulissen texter, skisser och de texterna som serierna bygger på från en eller annan version av Eddan.

Böckerna trycktes dock i en ganska liten mängd och har vart svåra att få tag på, men frukta ej! Nu har Apart släppt alla fem volymerna nyutgåva. Vad jag förstår är det bara förlagsmarkeringen som de bytt i nytrycket.

Min åsikt är att Valhall är en av de absolut bästa serietidningarna som någonsin gjorts. Helt på nivå med Bone, Tintin, Love & Rockets, Farbror Joakims Liv och The Sandman.

Beställer du från förlaget med koden “KOMPIS” så ska det vara 10% rabatt.

A Red and Present Land

Ok, om du inte äger den här boken ännu sluta läs och köp den. Om den är slut i din spelbutik så finns det nu, i morse, 9 ex kvar hos förlaget.

Utan att gå in på innehållet så är A Red and Present Land den objektivt snyggaste rollspelsboken någonsin. Formatet, illustrationerna och pappret gör det till en produkt alla kommer att vara avundsjuka på för alltid. Innehållet är en kampanjvärd eller vad man nu ska kalla det. Zak S har tolkat Alice i Underlandet och gör det med sin vanliga stil full av originella, lätt provocerande och då och då otroligt insiktsfulla idéer. Det finns tankar, tabeller och koncept i A Red and Present Land som du inte kommer att läsa någon annanstans.

Du borde helt enkelt äga den här boken om du överhuvudtaget är intresserad av böcker och/eller rollspel.

The Dark North

Ja, det är ännu en kickstarter. Jag vet. Men det ser ju jävligt bra ut.

Det svarta hjärtats vilja

Jag har här i dagarna tagit paus från förberedelserna till Symbaroum-kampanjen Väktarens vrede för att läsa Det svarta hjärtats vilja. Det är en skönlitterär bok i fantasygenren som är skriven av samma person, Mattias Johnsson. Fantasy är inte något jag i normala fall läser men i detta fall tyckte jag det skulle vara intressant att göra ett undantag. Framförallt för att se om boken kunde bidra till att öka förståelsen för hur Järnringen ser på den värld som jag strax ska börja rollspela i. Jag upplever att Symbaroum delvis fått kritik för att inte i tillräcklig detalj beskriva den väldiga skog, Davokar, som spelet framförallt uppehåller sig kring. Därför såg jag detta som ett ypperligt tillfälle att få lite insyn i hur skogen och dess invånare ser ut och beter sig.

Det svarta hjärtats vilja är den andra delen i serien om Symbaroum och boken tar vid precis efter händelserna i den första delen Den eviga nattens riddare. Jag tror med fördel att boken går att läsa utan att ha bekantat sig med del ett. Även om böckerna utspelar sig direkt efter varandra så står båda berättelserna på sina egna ben och om jag har förstått det rätt kan de nog ses som två relativt fristående delar.

Vi får följa de två syskonen Vidina och Alavan och deras resa genom skogen. Deras upplevelser med skogens folk och fä blandas med att berättelsen om deras barndom vecklas ut. Såklart bär våra protagonister på ett väldigt speciellt öde, annars skulle det väl knappast vara fantasy? Boken börjar i ett fartfyllt tempo och tappar egentligen aldrig i hastighet. Det gör att berättelsen är fokuserad och aldrig tar av i någon oväntad riktning, läsaren drivs istället hela tiden framåt med blicken mot horisonten.

Det är en kamp på liv och död som utspelar sig framför våra ögon. Huvudpersonerna framstår som kompetenta äventyrare och mot bokens slut har man samlat på sig ett sällskap som i sin uppsättning skulle kunna mäta sig med Ringens brödraskap. Protagonisterna i Det svarta hjärtats vilja påminner i mångt och mycket av en spelargrupp till rollspelet, på det viset skulle också boken lätt kunna skrivas om till en spännande rollspelskampanj. Man skulle faktiskt kunna tänka sig att böckerna om Symbaroum är skrivna med utgångspunkt i en kampanj till rollspelet.

Stämningen är becksvart och Davokar befolkas av varelser hämtade ur skräckens värld. Samtidigt är dialogen genomgående rak och enkel, vilket skapar en tydlig kontrast. Det är ett effektivt språk som förstärker känslan av handlingskraft och angelägenhet hos bokens karaktärer. Det svarta hjärtats vilja tänder till ordentligt i sina mest obehagliga miljöer. En av de episoder som berörde mig mest börjar oskyldigt, ett tillfälligt ljus i skogens nattsvarta mörker, för att sedan tvärvända och erbjuda bokens kanske mest obehagliga scener. Dessa miljöer är som hämtade ur bröderna Grimms värld i händerna på skräckmästaren Guillermo del Toro. Hade bokens huvudpersoner inte varit äventyrare med hämndbegär skulle de säkerligen blivit traumatiserade av skogens fasor istället tycks varje elakt sagoväsen öka deras nästan övernaturliga målmedvetenhet. I dessa situationer skär sig bokens raka dialog med ramberättelsen och det känns som att språket inte riktigt hör ihop med berättelsens miljöer.

Boken är skriven utifrån vad karaktärerna ser, de finns ingen utomstående berättare som kan ge oss förklara, ge kontext och överblick. Läsaren deltar istället som en tyst betraktare till syskonens upplevelser medan författaren driver oss framåt i ett vilt tempo mot berättelsens slutuppgörelse. Det gör att vi aldrig får möjlighet att stanna till och betrakta våra omgivningar. Istället manar han oss på ständigt drivna framåt av skogens alver, jättar, jättespindlar, barbarer och mörkermän. Likt en upptäcktsresande önskade jag ibland att jag hade haft möjlighet att som läsare, lära mig mer om Symbaroums dolda hemligheter men här ges inga sådana tillfällen.

Det är i bokens slutskede som berättelsen verkligen tar ordentlig fart. Miljöerna blir mer fascinerande och skräckinjagande, karaktärerna fördjupas och vi kommer verkligen nära skogens mörka sagoväsen. Vi börjar förstå dem och därmed erbjuder de också spännande ledtrådar till Davokars historia. Det är också här vid resans slut som bokens rasande tempo når sitt crescendo och vi får möjlighet att stanna upp, som boken belönar oss med ödesmättande platser, uråldriga karaktärer och en ordentlig slutuppgörelse.

Det svarta hjärtats vilja erbjuder något så ovanligt som en fantasybok med ett ordentligt slut. Visserligen ges öppningar till ytterligare äventyr och upplevelser men Det svarta hjärtats vilja är något så ovanligt som en sammanhållen berättelse i fantasygenren. Det vanliga är ju annars känslan att en berättelse inom fantasy endast kan ta slut i och med författarens tragiska bortgång (Robert Jordan) eller skrivkramp (George R.R. Martin).

Jag tror att Det svarta hjärtats vilja lämpar sig bra för en något yngre målgrupp, med sitt rappa språk och en berättelse i högt tempo. Jag kan också tänka mig att boken mycket väl skulle kunna fungera som en lämplig ingång till rollspelet Symbaroum. För egen del hade jag hoppats att boken hade gett mig mer detaljer kring världen och Davokar i synnerhet. Jag fascineras samtidigt av den känsla av obehag som jag tidvis kände under min läsning. Det är för mig ovanligt att drabbas av sådana känslor av en bok. Men det jag framförallt tar med mig är mötet med skogens uråldriga väsen. Något man kan hoppas det kommer mer av i seriens fortsättning.

Sir Terry Pratchett (1948-2015)

Sir Terry Pratchett smidde själv ett svärd, efter det att han adlats.

Han byggde själv smältugnen och grävde upp över 80 kilo järnmalm.

Såklart tog han också reda på några meteorer också

“several pieces of meteorites — thunderbolt iron, you see — highly magical, you’ve got to chuck that stuff in whether you believe in it or not”.

Idag, torsdag, gick han bort.

Jag vet inte varför svärdet gjorde så starkt intryck på mig, men det var det första jag kom att tänka på när jag läste nyheten.

Veckans Pepp: The Maze of Games

Säga vad man vill om Kickstarter. Jag har det senaste halvåret mest sagt saker som “Ännu en kickstarter, hur många kickstarters kan man backa egentligen!” och “Vad är grejen med att kickstarta varenda liten skitgrej i hel världen, våga starta i uppförbacke!” eller “Måste jag backa en enda crowdfunder till så kräks jag.”

Då och då kommer det såklart fina saker, tex en Veronica Mars-film, ett inbundet rollspel, eller potatissallad och dimper ner i ens brevlåda och så kickfundar man några saker till…

Men nu har jag lyckats använd kickstarter på helt rätt sett, jag har nämligen hittat en projekt som redan är klart och betalt, men har den där magiska känslan av att någon verkligen har drömt om att göra själva produkten och vänt sig till massorna för att få ihop pengarna.

The Maze of Games är en pusselbok som typ är en blandning av knep och knåp delen i sitta-på-landet-tidningen Månadsmagasinet Lexicon (senare Facts & Fenomen) och ett soloäventyr; “solve your own adventure” kallar författarna konceptet.

Det är ju alltid saftigt med frakt från andra sidan havet, det landande på straxt över 80 dollar när jag ivrigt beställde ett ex under mitt frukostsurfande. Men det kommer det vara värt! Jag gillar dock snygga böcker väldigt mycket.

Kolla in det här snitsiga uppslaget, och känn peppen.

Är du fortfarande inte övertygad? Se boken röra sig när författaren bläddrar i och pratar om den!

Den eviga nattens riddare

Det var som att häxorna i Engelsfors öppnade en dörr på vid gavel och nu kan allsköns fantasy komma in och ställa till med oreda in den annars så si-fi tonade young-adult genren.
I dagarna släpptes Den eviga nattens riddare av Mattias Jonsson, en fantasyroman som tar sin plats i samma värld som det kommande rollspelet Symbaroum. För att få en inblick i vad spelet kommer att bjuda på har jag slukat varenda millimeter av boken, man vill ju vara först, liksom.

Romanen är en kompetent historia om två syskon som lämnat allt bakom sig för att … typ bli äventyrare.

Som jag har förstått det hela så fanns det en gång för länge sedan en högkultur som hette Symbaroum. Av oklar anleding (jag tänker mig att det handlar om övermod och högfärdighet i vanlig ordning) så gick det åt helvete för Symbaroum och en riktigt, riktigt stor skog växte fram över värden.
Idag bor det otaliga märkliga varelser i Davokar, som skogen döpts till. Älvor som dansar fram över ängarna, ettervaragar som skäller i månskenet, rovtroll som kalassar på äventyrare och vad mer man nu kan drömma om.

Nyligen, för kanske tio år sen eller så fick människorna för sig att de skulle erövra skogen, betvinga des monster, hugga ner träden och bygga städer och elda i sina stora ugnar. Samt såklart plundra landet på de uråldriga artefakter som Symbaroum har lämnat efter sig. De har rest en ny stad, Tistla Fäste, från vilken expeditionerna vågar sig längre och längre in i Davokar.

Det är här Den eviga nattens riddare tar sin början. Efter en kort och effektiv inledning som lånar friskt från öppningsscenen in Inglourious Basterds får vi bekanta oss med huvudpersonen Vidina, hon är kanske tjugo nånting och har hoppat av sin lovande karriär som supersoldat för att i stället hänga med sin yngre och sämre bror Alavan medan han bränner det mesta av arvet efter deras föräldrar på fejkade skattkartor och annat mög.

Men ödet står dem bi och efter en lysande beskrivning av det mörker som skogen använder för att förbanna människorna så följer de två såklart med på en resa in i Davokar där de måste jaga ikapp en expedition som kan ha gått ett öde värre än döden till mötes.

Jag påminns om rollspelsäventyr som Vinterskogens hemlighet, animeserier som Attack on Titan och min barndoms Bland tomtar & troll sagoböcker när jag läser Den eviga nattens riddare.
Informationsbladet jag fick med anger Hayao Miyazaki som en inspirationskälla till romanen, och det kan jag hålla med om även om det mer är de sidorna vi ser av Miyazaki i Princess Mononke och än i tex Kickis Experssbud.

Det finns såklart ett och annat problem med boken, den lider av rollspelighet, högst oklar namnstruktur och att analfabeta lerbönder slänger sig med termer som ” den forna högkulturen Symbaroum” men frågan är om de här sakerna ändå inte räkans som fördelar fördelar i just den här undergenren.

Om rollspelet lyckas trycka på rätt punkter ur Den eviga nattens riddare så har vi ett ny klassiker att vänta när Symbaroum släpps.

Konstiga berättelser

Min polare, den outtröttlige pulp-skräck-bizarro-författaren Micke Faun har precis släppt en ny bok: Six Pack o’ Strange Tales. Boken innehåller – titel till trots – sju korta berättelser som pendlar mellan det dråpliga, det makabra och det bisarra. Här ryms noir-katter, en strippa med gremlin-huvud, sydstatsbönder, excentriska författare, gamla nazister och furries, för att bara nämna några.

Om du gillar Tales from the Crypt, eller bara behöver en snabbläst bok att rensa huvudet med när du åker tunnelbana (eller vad du nu åker om du är geografiskt utmanad) kan jag varmt rekommendera boken. 85 bagare kostar den, och du kan läsa ett avsnitt helt gratis för att se om det är något för dig.

Jag har läst boken, men eftersom jag är jävig tänker jag inte skriva en recension. Däremot kan du läsa en här, och en annan här. Vad jag kan säga är dock det här: jag läste boken på en eftermiddag, inte en vecka, jag tycker att en skönlitterär bok bör innehålla prosa, och jag tycker Six Pack visar på ett mer uttrycksfullt berättande än tidigare alster. Läs gratiskapitlet, bedöm själv.

Spökerier i receptionen

Anders Fager, känd från bland annat Spindelkungens pyramid, är tillbaka med en ny bok: Jag såg henne idag i receptionen. Baksidan berättar:

Cornelia Karlsson är elva år när hon hittar sin mamma död vid gasspisen. Det är då hon hör honom för första gången. Mannen som viskar i vinden och i gasen och i bruset från trafiken och som lovar att Cornelia ska bli hans drottning. Bara hon släpper in honom i människornas värld. Den Viskande Mannen vet att hon kan hjälpa honom med det. För Cornelia är speciell.

Cornelia Karlsson växer upp till MTV, med Nirvana och Madonna. Rastlös och ständigt på flykt från sig själv och från viskningarna bara hon kan höra. Men sakta inser hon att hon inte kan fly. Hon måste stå upp och kämpa för att inte gå under. Kanske stå upp för hela världen. Hon måste lära sig att förstå vem hon verkligen är och att använda sina gåvor.

Genom halvt sammanhängande kapitel får vi följa Cornelia och Fredman och de människor som snurrar runt dem: bokhandlare, modeller, soldater och trollkarlar. Det är nutid, nitttiotal, stormaktstid; det är Stockholm, Berlin, Rom. Men framförallt är det Kungsholmen och Vasastan. En av bokens största behållningar är igenkänningen: husbåten som lyser blålila på natten, galleriet är My Witt blir galen – platser jag också gått förbi, funderat över.

Om du bara ska läsa en bok svensk skräck, läs förstlingsverket Svenska kulter istället. “Jag såg henne” är sämre på alla sätt. Boken stora problem är att Fager, eller kanske Fagers förlag, beslutat sig för att det ska vara en roman den här gången. Resultatet är en bristfällig hybrid. Kapitlen är för långa och händelselösa för att vara noveller, men är för osammanhängande och saknar den övergripande dramatiska rörelse som kännetecknar en roman. De korta meningarna med ständiga citat från kända låttexter, återkommande meningar och upprepade neologismer hade i en novell kunnat vara effektfullt och drivande. I romanform blir det tjatigt, stampigt, stundtals stillastående. Vissa ord/uttryck jobbas in så hårt att det nästan blir parodiskt. Även bokens tema(n) känns underlägsna Svenska Kulters: Cornelia är någon sorts ockult Amelie från Montmartre som äldre, reserverade män måste ligga med för att kunna blomma ut. Gubbsnusk light: när jag ser henne i receptionen är hon vild, fri, ser ut att vara minst tjugo år yngre än jag och vi behöver inte använda kondom men ibland är hon helt WAAAA och då måste jag hålla i henne och trösta henne och bre prickigkorvmackor till henne.

På det hela taget är Jag såg henne en ok bok. I vissa kapitel är den mer än ok. Näst första. Sista. Läs dem, och strunta i resten. Den som läst svenska kulter hade dock hoppats på mycket mer, för Fager har bevisat att han kan långt bättre än så här.

Mamma försökte

…är, som du säkert vet, en novellsamling av Jens Lapidus, författare till några andra böcker. En dag satt han i Babel och såg svår ut och pratade om att han utforskade nya marker i Mamma. Något var till och med Science Fiction. Så när jag plötsligt stod öga mot öga med boken tänkte jag att vaffan – jag gillade Snabba Cash-filmen och den hade han väl ett finger med i och noveller om skurkar och utomjordingar låter ju rätt fräsigt. En tvåhundralapp senare och boken är min.

Inledningen är en sån där inledning som man vill att inledningar ska vara: någon skriver om novellens kraft, det förtätade, om Lapidus’ egensinne. Drar paralleller till Ågust som minsann också skrev noveller ibland. Bygger upp.

Det tar kanske tre-fyra noveller innan jag inser att det här mycket väl kan vara den torftigaste bok jag läst i vuxen ålder. Det är platt. Tomt. Texten krumbuktar sig, låter ett förhörsprotokoll eller en polisanmälan föra berättelsen vidare. Som läsare noterar man mest att texten byter teckensnitt. Alla berättelser har den för noveller så karaktäristiska skruven på slutet: haha, där fick jag dig – det var inte som du trodde. Och visst, om du tillhör den procent av befolkningen som sitter bänkad framför CSI varje kväll och flämtar förvånat när gåtan nystas upp. “Va?!! Fanns det sperma på brottsplatsen? Hu. Vem kunde anat?” Kanske är det också därför som bokstäverna är asstora, som för att förtydliga att här finns det inga nyanser, inget kan dölja sig mellan raderna.

Finns det inget bra? Jo, ok då. När det händer som minst och texten är som mest pratig närmar den sig samma kvaliteter som att tjuvlyssna på ett ungdomsgäng som sitter och ljuger en sen kväll på tunnelbanan; inte jobbiga, bara charmigt kaxiga.

Men just när det börjar ta fart så kommer den, skruven. Haha, trodde du verkligen att det var djur han skulle jaga. Guess what – det var MÄNNISKOR. Å så sitter man där igen. NäEE? vem kunde anat?! Tvättbjörnssperma under naglarna.

SF-berättelsen då? Jo, den är en vagt L. Ron Hubbard-inspirerad historia om en jurist som också gillar extremskidåkning som hittar en låda som gör att han kan allt i världen utom hur man beter sig i sociala situationer. En tveksam tvåa.

Genre: rollspel

Piruett-Magnus påpekade i en post att rollspel i det närmaste är att betrakta som en egen genre. Alla rollspel har ungefär samma berättelse, vilket gör att ett fantasyrollspel har mer likhet med ett science fiction-rollspel än med en fantasybok eller fantasyfilm. (Mot detta kan förstås invändas att en science fiction-film ofta har mer likheter med en dramathriller än med en bok, att ett radioprogram i P3 ofta har mer likheter med ett radioprogram i Mix Megapol än med ett lajv – även om det är Johanna Koljonen som råkar hålla i spakarna – eller att en fantomentidning ofta har större likheter med en bamsetidning än med ett resereportage, men det hör inte hit.)

Jag tycker idén är tilltalande. Om vi accepterar att rollspel är en egen genre, dyker en naturlig följdfråga upp: kan rollspel överföras till andra medier. Efter att ha läst Spiran och Staven, kan jag svara att JA – det går.

Spiran och Staven är en rollspelsbok, alltså inte ett rollspelsspel utan en bok i genren rollspel. Boken handlar om ett gäng figurer som, inom ramen för en övergripande och ganska episk historia, questar runt i Gondica. Under resan får läsaren en god inblick i Gondicas värld, och gång på gång kommer jag på mig själv med att fundera över hur jag kunde tycka världen var så krånglig i rollspels-spelet men så rimlig i bokform. För den som vill få en bättre förståelse för Gondica kan boken alltså varmt rekommenderas. Bokens första del bjuder också på en oväntad vändning som kändes ganska uppfriskande.

Samtidigt är den grundläggande berättelsen inte särskilt spännande, och rollspelskänslan där olika äventyr följer varandra utan annan skenbar röd tråd än att hjältarna går in på ett ställe gör att handlingen känns förvirrad. Troligtvis hade berättelserna tjänat på att presenteras i separat noveller à la Conan, eftersom det då hade blivit lättare att acceptera händelseförloppet. Att boken flörtar friskt med fantasybok-genrens fäbless för tonårssex hjälper inte heller helhetsintrycket, särskilt inte som förförande ord som “jag vill smaka dina frukter” (sid 185) snarast för tankarna till Percy Tårars mekluba.

Sammanfattningsvis är Spiran och Staven en ganska ospännande bok, vars stora förtjänst är den detaljerade värld som presenteras. Framförallt är tilltaget att använda nästan-språket esperanto för att skapa uttryck som både känns främmande och förståeliga ett genidrag. Om du finner boken läsvärd eller inte beror kanske främst på din grundinställning till Gondica. Den som i likhet med mig har spelat Gondica och fått en positiv grundkänsla men aldrig riktigt förstått det hela kommer om inte annat bli sugen på att spela spelet igen. För den som däremot inte har något förhållande till Gondica, blir behållningen mer tveksam.

Sommarboken: Gainea

Enligt gamla testamentet skapades världen av en hämndgirig gubbe. Tänk om det inte var så. Tänk om den istället hade blivit skapad av ett suget fruntimmer. Hur hade allt sett ut då?

Utifrån den premissen tar berättelsen om Gainea avstamp. Gudinnan Un vaknar upp ur en fantastisk dröm och skapar sin värld till drömmens avbild. Till skillnad från JHWH börjar hon inte med ljus och mörker, eller vatten och land, utan skapar helt sonika sig själv till en ganska het kvinna och en spegel som hon kan spegla sina ganska heta behag i. Därefter bär det av. På en eftermiddags läsning hinner vi vara med om världens skapelse, dess stundande undergång, en del magi och omotiverad nakenhet samt ett stort trollkrig som tårtan på moset.

Författaren lovar, på hederligt fantasy-manér, minst tio böcker i sviten. Dessutom är ett rollspel på väg om allt går enligt planerna. Det är lite svindlande att tänka på allt som kommer hinnas med i de tio böckerna, om de övriga är tillnärmelsevis lika vittfamnande som den här.

Gaineas stora svaghet är språket. Texten saknar tyvärr helt metaforer och poetiska bilder, ja kanske adjektiv i största allmänhet. Efter en timmes läsning slås jag av att jag inte vet hur något, eller någon ser ut. Istället fylls sidorna av märkliga design-kommentarer:

In vände sig hastigt om och riktade sin stav mot rösten, beredd att skicka energi genom den om det skulle krävas. Staven var ett användbart verktyg och den hjälpte In att fokusera attackerande magi. Hon kunde visserligen göra det även utan staven, men den gjorde det lättare när hon var tvungen att reagera snabbt. Den gjorde att hon inte behövde vara lika klart fokuserad för att lyckas (sid. 109).

Att läsa boken blir lite som att titta på någon av Simandls Czechsploitation-filmer med kommentatorspåret gående. På gott och ont känns det verkligen som att det är just en gammal rollspelare som skrivit Gainea. In är en höglevel-wizard, hon är bra på anfallsmagi och har en stav med enchantment (+5). Ungefär. Den uppenbara fördelen är att det utlovade rollspelet känns väldigt nära till hands.

Boken rymmer förstås en del bra idéer. Ett exempel är den själavandring som är central för boken. De dödas själar blandas likt SVJs drömmar, så att alla nu levande varelser har små brottstycken av alla dödas själar i sig. Dessutom kan mäktiga individer äta andras själar, och därigenom börja plågas av deras minnen.

Dessvärre skäms de bra idéerna av ett bristande språk, och många dåliga designbeslut. Förhoppningsvis blir nästa bok mer fokuserad, mindre kommenterande och mer målande.