Category: tv-spel

Warhammer Quest

För ett par år sen kom SpaceHulk i nyutgåva som Boningen glatt köpte in (för Olavs surt förvärvade studielån) och de typ tre gånger vi packade upp lådan slogs vi av följande saker:

1. det är skitjobbigt att måla plastgubbar.

2. spelet tar upp mer plats än det finns i en studentetta.

3. Det är för endast TVÅ spelare! varför kör man helt enkelt inte Twilight Struggle eller Magic eller Starwars-kortspelet om man är just två spelare.

4. Spelet är jävligt awesome!

5. DÖ GENESTELERHELVETE! DÖ STORMBULTARDÖDEN!

Vi kände, trotts all awesomeness som flöt igenom våra ådror,  att något gick fel och att GW i stället borde ha gett ut Warhammer Quest i nyutgåva.

 

För den som minns, eller har råd att köpa ett gammalt brädspel för 3000 kr plus frakt på amazon så är Warhammer Quest det kanske bästa dungeoncrawlingbrädspelet genom tiderna.

Barbaren, Dvärgen, Magikern och Alven röjde ihjäl goblins, skavens, orcher och minotaurer i mängder. Sen drog de upp till stan för att levla men avled i stället i en duell  efter ett fummel på händelsetabellen…

Spelet gick att köra med eller utan spelledare, med eller utan äventyr, med eller utan kompisar, med eller utan rollspelsregelboken. Det gick också att bara lägga in vilka warhmmergubbs man nu hade liggande på sin målarbänk och slåss med dem, spelets regler innehöll nästan alla units, till nästan alla levels.

Mest minns jag hur vi kastade runt en helande yxa i gruppen medans nån vampyr försökte göra processen kort med oss.

Spelet verkar inte vara på gång i nytryck för att, om man skall tro på rykten från internet, GW tycker att det är för mycket kartong och för få platsskavens i det. Fantasy Flight är av exakt motsatt åsikt.

Men misströsta inte för den digitala världen är fri från kartong och WQ är nyss släppt till iOS.

Jag har kört igenom grundkampanjen och tyckte att spelet var ganska bra, det var lite för kasst att det var killing blows som gav exp, så magikern kom efter i level (och en låglevlad magiker är som bekant så gott som värdelös). Det jag saknade mest var den där oviljan när fyra spelare styr varsin hjälte och det blir klart att dvärgen måste offra sig för att gruppen skall överleva inträffar inte när jag kör alla fyra hjältarna. Även staden är helt omgjord och är i stället skittåkig, men det dör i alla fall inte med en rollperson i gruppen för var fjärde stad som besöks. En nämnvärd regelförändring är att ens minis får både gå och anfalla samma runda, något som är väldigt bra för alven och likgiltigt för de andra.

Det finns en skavenkampanj och två hjältar att köpa till om man behöver mer efter avslutad kampanj, det hjar jag inte gjort så jag vet inget om dessa.

 

Vekcans Pepp: Dark souls 2 – Döden är fortfarande bara början

För ungefär tusen år sedan skrev Olav en liten post om att Dark Souls var på G, vilket han såg fram mot efter som ha har en ps3:a och därför hade spelat föregångaren Demons Souls. Här om veckan kom det en gameplayvideo från Dark Souls 2 och YouTubes mesta darksourlsspelare Epic Name, Bro var snabb med att analysera och kommentera det hela.
Det är ingen överdrift att säga att Dark Souls är ett av årens bästa spel 2011 och 2012 (2012 kom spelet till pc och folk började skriva mods till det. Fantastiska mods.).
Dark Souls ser från början ut som ett väldigt svårt spel, du dör och dör och dör igen, storyn är oklar och din plats i den högst otydlig. Men efter ett par bossar och en del grindande börjar spelts premisser bli aningen tydligare. Det här med döden som de skryter om är för det första en inlärningskurava, så snart du kan reglerna i Dark Souls ökar dina överlevnadschanser med säkert 50%, när du sedan tar kontrollen över spelets riktning, får ordning på vilka stats om är bra till och greppar grunderna i craftingsystemet så är döden degraderad till en hanterbar risk.
Låt mig vara tydlig: Jag dör fortfarande, regelbundet. I princip varje ny fiende och varje boss dödar mig, tills jag kommer på hur de skall besegras. Men uppgiften känns inte övermäktig på samma sett som när det jättestora skelettet på kyrkogården vägrade dö och i stället ställde sig upp igen precis i början av spelet.
Jag har inte riktigt hunnit igenom första varvet och har spelat ungefär 70 timmar hittills på min första gubbe. Jag räknar med att det kommer ta mellan fem och tio timmar när jag levlar upp den andra gubben, efter som en väldigt stor del av spelt är att utforska och lära sig saker. Tex så har de gömt undan en fullgod pvp som fortfarande har en levande fanbase, det finns en convent för varje klassisk D&D alignment och ett förvånansvärt stort craftingsystem straxt under spelets yta.
En sak är säker jag har inte gett lika mycket av mig själv till något annat datorspel (möjligtvis med undantag för en episk genomspelning av Gabriel Knight 3, värd sin egna post) och aldrig har jag blivit ens i närheten av så belönad. Det är en smärtsam process att växa genom död och segrande snart får vi göra det igen.
YOU DEFEATED!
Dark Souls 2 gameplayvideo
Epic Name, Bro kommenterar gameplayvideon

Gud, vilken fight!

Det här med att sända ut sitt datorspelande är någon slags karriärmöjlighet för ungdomen. I ett försök att hålla mig ung och fräsch har jag (Jocke) gjort just detta. Spelet som spelas är Smite, personen som pratar är jag… Tittaren är i dagsläget oklar, men det skulle kunna vara du.

Watch live video from newlaseridea on TwitchTV

Warhammer Quest

Snart händer det, men inte förrän våren 2013. Då kommer vi få se Warhammer Quest igen, denna gången digitalt till vår iPad / iPhone. Spelet kommer tillverkas av Rodeo Games med licens av Games Workshop. De har tidigare skapat Space Hulk klonen Hunters / Hunters 2 som redan finns att ladda ner till en padda nära dig. Jag måste säga att jag aldrig spelat Warhammer Quest men är ändå galet sugen och intresserad. Förhoppningsvis finns det stort stöd för kampanjspel, kan vi gissa att minitransaktioner finns med någonstans?

Här kan du läsa pressreleasen från Rodeo Games och läsa mer på deras webbplats.

Veckans pepp: Sword & Sworcery EP

Exakt såhär fint är det.

Om du inte redan spelar Superbrothers: Sword & Sworcery EP från Capybara games, så borde du genast göra om och göra rätt! Några anledningar. Spelet tar vidare någonstans där Loom slutade och presenterar en våldsamt suggestiv värld av musik och stora pixlar. Du får en märklig känsla av att spela ett rollspel, mycket tack vare de genomtänkta pratbubblorna som bär narrativet fram i vi-form. Du får… well, inte ta rollen som men väl uppleva världen genom och tillsammans med årets kanske fräsigaste hjälte: the Scythian. Och det funkar alldeles utmärkt på din dator. Hur bra som helst!

Ett varningens ord bara: om du gillar att vinna ska du ta det försiktigt med att titta på screenshots och videor innan du börjar spela, eftersom de innehåller förhållandevis mycket ledtrådar till hur olika pussel ska lösas.

Det händer HÄR och NU

För ett tag sedan skrev vi om att något hände med datorrollspelen i mitten på nittiotalet: från att ha kretsat runt en liten grupp som gjorde ösiga saker (gärna i turns) övergick spelen till att handla om ensamma jävlar som är utvalda av ödet eller liknande fantasy-klichéer. Årets version av Syndicate står som ett monument över denna förändring: från charmigt snett ovanifrån-perspektiv till hjärtlös first person shooter.

I skuggan av storspelens ducka, sök skydd, skjut breder dock en nygammal våg av klicka, vänta på din tur, hoppas slumpen står dig bi. På toppen av vågen rider Wasteland 2 – spelet som skall bli som Fallout 2 och 3 borde varit.

Nästan lika stort, men ännu större i rollspelskretsar, är förstås Shadowrun returns: fantasy-cyberpunk när den är som bäst. Eller i alla fall mest.

Att säga att det finns ett intresse för spelen är en fantastisk underdrift. Wasteland har samlat ihop nästan 3 miljoner dollar i crowdfunding, medan Shadowrun för närvarande ligger på mer blygsamma 1,2 miljoner dollar. I båda fallen har projekten dragit in mer än tre gånger så mycket pengar som initiativtagarna äskat. För den som vill hoppa på tåget är det för sent för Wasteland, men Shadowrun-kampanjen är igång i en dryg vecka till. Spelet är ditt för 15 dollar, vilket med nuvarande växelkurs betyder att spelet är billigare än den pizza och folköl som du kommer konsumera under första dagen du spelar.

Även på rollspelsfronten är gamla nyheter i ropet. James M. Ward håller som bäst på att damma av Metamorphosis Alpha, rymdmutant-krälet som var föregångaren till Gamma World. Här går det dock påtagligt mycket trögare: projektet är bara finansierat till 80%.Som vanligt när det gäller pengar, är en stor del av problemet att Ward har en för ful framsida. Det ser för mycket ut som Doctor Who och för lite ut som orginalets syratripp.

Metamorphosis Alpha - då och nu

1995: gränsår för rollspel

Rowan Kaiser tar oss med på en liten bit av datavärldens rollspelshistoria borta på joystiq.com i artikeln The year role-playing games broke. Det är en intressant berättelser där jag också tror vi kan dra ganska stora paralleller till rollspelshobbyn. Författaren menar att 1995 var ett gränsår för rollspelsgenren. Då försvann gamla trotjänare som Ultima och Wizardry och nya flaggskepp såsom Fallout, Diablo och Baldur’s Gate tog över. I och med detta förändrades också spelens design. Låter inte året bekant även i andra rollspelskretsar?

Modellen före 1995 bestod i att man skapade en grupp med äventyrare som du sedan ledde genom en dungeon. Efter 1995 var fokus på en karaktär medan resterande figurer styrdes av spelet själv. Det handlade om solospel i stor utsträckning. I och denna generationsväxling gick spelen ofta från av vara turn-baserade labyrinter till snabbare spel med fokus på moraliska vägval, karaktärsutveckling och filmiska sekvenser.

Det mest spännande med allt detta är att före 1995 var rollspelen som spelades på dator mer eller mindre likadana som rollspelen vid köksbordet. Frågan är om bordsrollspelen har genomfört denna generationsväxling? Det är inte svårt att delvis dra paralleller till indiespelens utveckling på 2000-talet för att råda bot på att bordsrollspelen varit mindre förändringsbenägna. Min mening är också att det är svårt att gå tillbaka när vi väl har växlat generation. Personer under 30 har inte alls upplevt den äldre generationens spelstil. Men visst kan vi lära av datorrollspelens historiska utveckling, vad tror ni?

Fotboll viktigare än spel?

Dagens Nyheter publicerade för ett par veckor sedan ett intressant debattartikel, “Varför är fotboll så mycket viktigare än datorspelande?” Där ifrågasätter Daniel Kardefelt-Winther mediadebatten om TV-spel och beroende. Inget nytt under solen, naturligtvis är alla som debatterar helt okunniga i ämnet. Inte helt förvånande då det brukar vara så när spelhobbyn diskuteras. Han går så långt som att säga att det inte finns någon väletablerad klinisk diagnos för datorspelsberoende. Kardefelt-Winther menar att själva definitionen av beroendet är att andra saker i livet blir lidande. Problemet är att den som avgör vad som blir lidande är föräldrarna som har sällan någon egentlig kunskap i spelhobbyn.

Nu kommer vi till den spännande klämmen, nämligen vad Orvar Säfström sa under seminariet “Spel spelar roll” som arrangerades av Statens Medieråd 7/2. Han ställde sig frågan: Hur många föräldrar drar fram en stol och sätter sig och hejar på barnet när hon spelar datorspel?

Vuxenvärlden anser att det är slöseri med tid medan att spela fotboll inte är det, menar Daniel Kardefelt-Winther. Samtidigt spelar 90% av dagens barn datorspel. Det är alltså en de viktigaste kulturella uttrycken för barn och ungdomar. Samtidigt som spelandet är en av de viktigaste kommunikationsplattformerna för barn idag. Det kanske finns en orsak till att man lägger ner så pass mycket tid så att det ibland går till överdrift?

“Gamla förklaringsmodeller om beroenden används hellre än att på allvar försöka ta reda på varför barn blir så pass intresserade av datorspel att det ibland går ut över deras sömnbehov eller läxor. [….] Barn behöver föräldrar som engagerar sig på ett positivt sätt i deras fritidsaktiviteter, inte föräldrar som avfärdar deras intressen som tidsslöseri och ständigt hotar med att förbjuda aktiviteten eller rycka ur sladden.” 

Jag skulle vilja säga att den typ av diskussion kan appliceras på debatten om spelhobbyn i stort. Denna typ av farlighetstendenser har rollspelshobbyn stött på och vi kanske t.o.m. stött på den själva från vuxenvärlden. Hur kommer det sig att spel generellt anses som tidsslöseri?

Jag tror att en orsak kan vara rädslan för eskapismen, verklighetsflykten. Samtidigt har aktiv deltagarkultur i stort haft det  svårt att hävda sig mot passiv deltagarkultur, såsom teater eller TV-tittande. (Lyssna gärna också på Märklighetstrogets intervju med Gabriel Widing om deltagarkultur.) Det stora skillnaden i debatten är att nu finns det röster som talar för spelandet, som hobby och kultur. Personer som vågar och vill stå upp för spelhobbyn. Samtidigt som att 90% av dagens unga spelar spel tror jag att vi går mot en acceptans av spelhobbyn i stort.