I lördags började jag berätta om olika kampanjer jag upplevt. Idag fortsätter vi, med ytterligare två kampanjer.
Undergångens arvtagare (Mutant Undergångens Arvtagare)
För att inte bli kallad lögnare ska jag säga att vi har några spelmöten kvar innan vi är klara, men jag tar mig friheten att ha en åsikt ändå. För i en svensk kontext är Undergångens arvtagare troligtvis den bästa kampanjen, för att den är sprängfylld med roliga karaktärer och färgstarka platser och erbjuder asmånga spelmöten. Tråkigt nog säger detta lika mycket om hur bra Undergångens arvtagare är som hur mycket mindre bra andra svenska kampanjer är.
Rent subjektivt är UA en fest, eftersom världen är så mångfacetterad och samtidigt lätt att sätta sig in i.
Rent objektivt har UA emellertid en massa skavanker i själva äventyrshantverket, eftersom a) delarna väldigt ofta kretsar runt att rollpersonerna får vara med om något som en SLP gör istället för att göra det själva. Bara en sån grej som att Järnringen har skrivit in sig själva som en grupp superkompetenta soldater som kommer in och cunt-stuntar en när man precis börjat tänka “shit, vi har hittat nåt som ingen annan vet om”, som någon sorts meta-fuck you för att visa att allt det man som spelare kan vara med om bara är en blek skugga av det som man skulle kunna vara med om men som man inte är bjuden till.
b) som spelare får man väldigt sällan fria händer att följa vilket spår man vill, utan oftast utför man bara ett uppdrag och sen ett och sen ett; och
c) man har ganska ofta ingen aning om vad man håller på med, eftersom den övergripande röda tråden försvinner halvvägs och inte ersätts av något annat än att folk fortsätter säga åt en vad man ska göra.
Men det är kul, och det väger upp mycket.
The Thousand Thrones (Warhammer Fantasy RPG)
Warhammer Fantasy-äventyret The Thosand Thrones börjar bra. Ungefär halvvägs börjar emellertid allting kuka ur eftersom man drabbats av en trollformel som gör en kär i en liten pojke, vilket väl skulle vara helt ok om det inte också var för det att denna pojke (som man som spelare hatar, men ens rollperson älskar) ständigt försvinner. Rent subjektivt är det mitt emellan bra och något annat, eftersom det blir ganska enahanda efter ett tag. Dessutom är det nån jävla sanndröm med och alla äventyr som någonstans inkluderar att rollpersonerna ska få ledtrådar i en dröm har kanske inte med nödvändighet förlorat, men väl fått målvakten utvisad.
Rent objektivt är kampanjen också en studie i hur man inte borde göra, eftersom den första halvan har ett utmärkt flöde och ger en fin drivkraft (man ska försöka luska ut om pojken är god eller ond, samtidigt som man kan stiga i aktning hos någon sorts inkvisitor) vilket i den andra halvan byts ut mot tvång och enkelspårighet. Som spelare tänker man hela tiden “nu kommer snart twisten, där det visar sig hur delarna sitter ihop” men den kommer aldrig. Hantverksmässigt får kampanjen alltså underkänt.
Det finns två vägar att gå, den ena är åt mutant 2089 hållet där muterade murvlar, robotpoliser och en dekadent, klubbande, överklass av IMM har återtagit städerna och byggt ett nytt samhälle. En värld där datorer och teknologi ses som en bladning av självklarheter och magi. Den nya globaliseringen ligger runt hörnet och den utforskade världen växer varje dag. Det är en bladning av 40-tals pulp och MTV-90 tal. Berlin är världens knutpunkt och de första reguljära resorna till Asien, Amerika och Antarktis har börjat gå och handeln håller på att föda fram en medelklass av fria djur. Zoner, landhjar och fornfyndstabellerna delar plats med eldrivna höghastighetståg, outforskade bergsmassiv och storskaliga expeditioner in i det okända. Jag tog mig friheten att flytta spelet nio år framåt i tiden från föregångaren.