Jag var på Stockholms HP Lovecraftfestival här om veckan mest för att vara nån slags Henrik Möller fanboy, men mer om det senare (eller kanske aldrig). Det jag tänkte prata om idag är boken Necronomicon och dess historia i Sverige, efter som jag sprang på en serieitdning om just detta.
I Mohamed Omar och Rickard Fornstedts Professor Frans – Necronomicon i Upsala så finns det ett exemplar av de döda namnens bok i den grekiska översättningen utställd i ett rum på Carolina Rediviva, inte alls långt från Silverbibeln. Serien är en glad äventyrshistoria om en man som bär fez till vardag och vägrar använda mobiltelefon, hans sidekick som gillar star wars och ett antal hemska kultister.
I Björkelids Upsalasvit finns också ett exemplar av den grekiska texten i förvar hos universitet, men ligger så lite mer passande på den begränsade avdelningen, så rollpersonerna kan möjligen få en kort titt på den när de egentligen är där för att leta efter Rudbecks mindre kända skrifter.
Enligt texten Necronomicon I Sverige i nummer åtta av tidskriften Minoturen går det – om jag kombinerar mitt minne av texten med kunskapen från wikipedia – att belägga en svensk översättning vars mest kända exemplar fanns i Sam J Lundwalls ägo.
En gång för många år sedan så skrev jag ett eget exemplar av Necronomicon. Med min bästa kalligrafi textade jag på första sidan: Necronomicon – De Döda Namnens bok Så som den nedtecknats af Den Galne Arab. Översatt från grekiskan i Uppsala Stift 1731 . Insidan fyllde jag med sigill från Simons 70-talsugåva och märkliga verser att recitera. Omslaget var av riktigt slitet lila tyg. Boken hölls ihop med ett eroderande metallspänne. På framsidan klistrade jag dit en stor mystisk brosch som jag hittat på Blue Fox, där jag handlade bandtröjor och Joel köpte sin hårfärg.
Jag önskar jag hade en bild på bokjäveln, dels för att det kan vara den finaste prop jag byggt och dels för att jag misstänker att den inte är med oss längre.
Eller så letar den sakta sin väg mot Upsala.