Ibland så ser man om den gamla nittotalsrullen Fight Club. det är ett generellt påstående, jag vet. När jag ibland ser om Fight Club så känns det som att något faktiskt hände med mig för länge sen och nu är det begravt i femton år av mer eller mindre vuxet vuxenliv. Nästan utan att tänka på Tyler alls.
Dina pengar är inte värda nått här inne.
Den unge mannan med spräckt läpp vägra ta betalt för min kaffe på Ill. Det har hänt förut, men det var ett tag sen sist.
Jag är inte han, suckar jag. Det där vara bara en film. Men det spelar ingen roll, mitt kaffe kostar gratis.
Jag driver en reklambyrå. På dagarna är det möten, färger, typsnitt, skrikande logotyper i neon.
På kvällarna gör jag inget alls längre. Jag bara medicinerar och ligger på min ikeasoffa. Ser om Fight Club på netflix, tar några tabletter, somnar, sådär som man gör.
Efter som jag har internet behöver jag inte sitta och repetera bombrecept i huvudet. Det är bara att googla. Med tillräckligt bra sökningars kan man spränga vad som helst. Vi vet det för att Tyler vet det och talade om det för oss. Gång på gång.
Ibland, när man läser om hur mycket mer psykofarmaka som skrivs ut idag än för femton år sen, och hur långt ner åldrarna våra signalsubstanser måste korrigeras så tror man att allt det där faktiskt hände,och att det här är spåren.
Jag har börjat byta ut mina tabletter mot sockerpiller.
Idag fyller jag 33.
Första numret av Fight Club 2 med manus av Chuck Palahniuk och blid av Cameron Stewart är ute nu.
Grattis? 🙂