Det har varit mycket snack på senaste om att elever i den svenska skolan ska ta sitt ansvar. Det fick mig att gräva fram en gammal tanke ur någon sedan länge död diskussion. Jag har två rollspelsperspektiv på det här med ansvar.
Vi börjar med spelledarens ansvar. Det ses ofta som ett problem att rollspelsböcker är för långa och det är mycket att läsa in sig på. Det skryts till och med en del om detta på internet, om att det är lite coolt att inte orka läsa klart rollspel, innan man sätter sig ner och spelleder. Det är som att det finns något slags självändamål att saker och ting inte ska kräva någon förberedelse. Rollspelens heta fluga ett tag var ju hela pick up and play-genren, spelledaren skulle egentligen inte behöva göra någonting. Jag tycker man ska ta sitt ansvar som spelledare här. Om du ska spelleda ett rollspel, läs igenom reglerna och lär dig dem. Om du ska spelleda en kampanj är det ditt ansvar som spelledare att du har tänkt igenom och pluggat in äventyret. Det finns liksom inga fusk här.
Om man tror att det går att kringgå förberedelserna så har man fel. Jag förväntar mig som spelare att du som spelledare faktiskt har förberett inför spelmötet. Så oavsett om du vill spela sandlåda eller rälsade äventyr, köpta kampanjer eller hemsnickrat så förbered dig väl. Det är ditt ansvar.
Det andra handlar om ditt ansvar som spelare. Det klagas ju dödsmycket på rälsade äventyr. Problemen är att man uppfattar det som ett problem att du inte får bestämma vart du ska gå. Men har du inte delvis ett ansvar som spelare att underkasta dig en berättelse? Precis som i skolbänken har du väl ändå ett ansvar att följa läraren och räkneövningarnas instruktioner? Om jag som spelare utsätter spelledaren, mina kamrater i spelgruppen och berättelsen för mina egna infall och nycker blir det inte pannkaka av allt då? Här tycker jag att man har ett ansvar som spelare att delvis acceptera berättelsens premisser. Är det så himla viktigt att jag som spelare måste få bestämma allting? Om berättelsen äger rum på floden, en historia som spelledaren vill berätta, kan inte jag vara så pass uppstyrd att jag faktiskt hoppar ombord på båten?
Delvis menar jag att det finns en missuppfattning där man sätter likhetstecken mellan karaktärsspel och totalt fria tyglar som spelare. En berättelse utan struktur blir precis som en improviserad lektion av någon obehörig lärarvikarie. Kanske rolig men i förlängning ganska ovärd och meningslös.
Kort och gott, om du ska spela rollspel så måste ni alla ta ansvar för era spelmöten. Läs på äventyr, lär dig spelreglerna och sluta sabba berättelsen.