Magic 2012: Confessions of a dopefiend

Jag har spelat Magic sen mitt förra blogginlägg och det är som att gå på ett nytt och fräscht knark; alltså det är lite som när man var tonåring och förälskad på det där känslospektret som dör i ens själ åren efter gymnasiet. Magic har lagt sig som en färgad film över mina glasögon, förvandlat dem till solbrillorna i They Live. Jag ser allt på nytt, hela världen har manakostnader, tappas ur och det gäller att ha card advantage.

Det är som jag föreställer mig att det var under LSD vågen i LA, fast med rakare jeans.

Dock finns det en baksida, av smuts och självförakt. En känsla av att jag svikt ungdomens stolthet och ideal för att gotta ner mig i något sjukt och vidrigt.

Så länge vi var några polare som satt och nördade tillsammans så kunde jag rationalisera bort allt. Vi bara gjorde nått spårat tillsammans, det vara inte så farligt egentligen. Vi var ju inte såna nördar som man såg ner på vid varje LinCon och besök på Absolut Spel under 90 talet (man var tvungen att tränga sig förbi spelborden där kort och figurspelsnördarna trängdes för att komma till butiksdelen på A-Spel).

Men sen kom det krypande. Jag yrkade på att vi skulle spela sealed, bara för att få en ursäkt att köpa fler boosters. Jag beställde en display på postorder, så att inte ens de som jobbar på Dragons Lair skulle veta att jag satt hemma och drog rares i min ensamhet. När jag nyss var hemma hos mina föräldrar i en vecka så blev abstinensen så stor att jag köpte en commander-lek, trots att jag varken känner någon som spelar commander eller egentligen begriper vad formatet går ut på.

På lördag är det Sealed-turnering på Dragons Lair. Det är det enda formatet jag skulle kunna ha någon chans i, efter som man får kort på plats och alltså inte behöver äga varje bra kort som någonsin tryckts (alt bara från de senaste två åren). Det finns ett problem, och det är att jag jobbar på lördag. Först funderade jag på om jag kunde ljuga om ett läkarbesök, men det är ju på en lördag. Sen funderade jag på att sjukanmäla mig, men efter som jag inte kan ljuga så faller dan planen också.

Jag kommer alltså tigga om att få ledigt. För att få nöjet att svettas över spelkort i en källare. Jag är 29 år gammal.

Den 12 augusti så släpps två nya event lekar! En utmärkt inkörsport som är legal i standard ett bra tag framöver. Lekarna är dyrare än introlekarna men innehåller klart bättre och dyrare kort. Välj mellan en svart lek med livsugande vampyrer eller en blå lek med kontrollkort och illusioner.

Hat och Handkontroller: Magic 2012 xbox360

När jag gick i mellan och högstadiet gick säkert ett och ett halvt års veckopeng åt till Magic: the gathering, en månadspeng räckte till fyra boosters (och det var på den tiden man fick mana i dem), sen gällde det att byta med kompisar; det fanns inget internet så TV-spelsbörsens prislista eller nått gammalt nummer av Scrye fick avgöra värdet. Oftast struntade vi i det och kollade bara på hur bra korten var. Jag spelade mest en röd lek med mycket eldbollar, goblins, desintigrate och all that jazz.
Sedan blev vi några år äldre och började köpa Warhammergubbar för alla våra pengar i stället.

Nån gång under de svåra åren efter gymnasiet sålde jag alla mina kort på Absolut Spel. Jag vill minnas det som att jag fick typ 1000 kronor för några av korten och att nörden i kassan motsträvigt lät mig lämna kvar resten av korthögen också. Det kanske är en helt orimlig summa pengar för en handfull revised rares, eller så var det inte det. Hursom: korten omvandlades i pasta, krossade tomater och sunkhaksöl.

Här kunde vår historia ha slutat, en fin men poänglös historia över den tid som en gång var.

För två veckor sedan klev jag över till en kompis för att hänga och jag inser så fort jag kommer in i lägenheten att vi spelar Tevespel på allvar, stämningen är laddad och ingen är glad. Det är ett av de få tillfällen i den moderna tiden där rökning är tillåten inomhus. Mina två vänner sitter och klämmer krampaktigt sönder sina xbox kontroller medan fienden på skärmen sliter dem i bitar. De spelar magic 2012, archenemy-läget när tre spelare möter en gemensam fiende som utöver sina 40 liv har en extralek med fuskkort som varje runda gör livet surt för de tre spelarna.
Jag får en kontroll, en tuborg trefemma, ett paket vita malboro och en vit lek. Det är så mycket på som står på spel att jag måste överföra min egen live-profil vilket, som alla som prövat vet, tar lång tid. Vi samlar sinnena och förbereder oss till strid, det är hiskligt svårt och gång på gång slås våra monter ihjäl, våra besvärjelser rinner av ärkefienden som vatten och vår livsmätare sjunker som stenar. Ärkefienden skrattar åt oss, men han har begått ett misstag, han har missat det där med envishet. Vi besegrar honom på tionde försöket och ger oss sedan på nästa, och nästa.

Det tar nästan tio timmar innan jag hes, rödgråten, folkölspackad och rökskadad segrande vandrar hem i morgonsolen. Något har hänt mig. Magic har drabbat mig igen, men på ett annat sätt än när jag var liten. Nu är det den vana brädspelaren som tilltalas. Lekbyggande känns spännande, försöka förstå nå nya nivåer av hur regler kan kombineras. Jag kan inte sova längre (egentligen en lögn, jag har aldrig kunnat sova), jag har börjat läsa intervjuer och strategier på svenskamagic.se och jag vet att den 15 juli släpptes årets kollektion av kort. Som vuxen är det en smal sak att köpa sig en fin lek. Idag börjar min semester. Risken är överhängande att jag kliver ner på Dragons Lair för att köpa mig en display (som jag har lärt mig att en box med boosters heter), jag ska bara hitta någon av mina allierade xbox-magic-spelare som också är ledig…

ITS ON, ERA JÄVLAR!