När jag gick i mellan och högstadiet gick säkert ett och ett halvt års veckopeng åt till Magic: the gathering, en månadspeng räckte till fyra boosters (och det var på den tiden man fick mana i dem), sen gällde det att byta med kompisar; det fanns inget internet så TV-spelsbörsens prislista eller nått gammalt nummer av Scrye fick avgöra värdet. Oftast struntade vi i det och kollade bara på hur bra korten var. Jag spelade mest en röd lek med mycket eldbollar, goblins, desintigrate och all that jazz.
Sedan blev vi några år äldre och började köpa Warhammergubbar för alla våra pengar i stället.
Nån gång under de svåra åren efter gymnasiet sålde jag alla mina kort på Absolut Spel. Jag vill minnas det som att jag fick typ 1000 kronor för några av korten och att nörden i kassan motsträvigt lät mig lämna kvar resten av korthögen också. Det kanske är en helt orimlig summa pengar för en handfull revised rares, eller så var det inte det. Hursom: korten omvandlades i pasta, krossade tomater och sunkhaksöl.
Här kunde vår historia ha slutat, en fin men poänglös historia över den tid som en gång var.
För två veckor sedan klev jag över till en kompis för att hänga och jag inser så fort jag kommer in i lägenheten att vi spelar Tevespel på allvar, stämningen är laddad och ingen är glad. Det är ett av de få tillfällen i den moderna tiden där rökning är tillåten inomhus. Mina två vänner sitter och klämmer krampaktigt sönder sina xbox kontroller medan fienden på skärmen sliter dem i bitar. De spelar magic 2012, archenemy-läget när tre spelare möter en gemensam fiende som utöver sina 40 liv har en extralek med fuskkort som varje runda gör livet surt för de tre spelarna.
Jag får en kontroll, en tuborg trefemma, ett paket vita malboro och en vit lek. Det är så mycket på som står på spel att jag måste överföra min egen live-profil vilket, som alla som prövat vet, tar lång tid. Vi samlar sinnena och förbereder oss till strid, det är hiskligt svårt och gång på gång slås våra monter ihjäl, våra besvärjelser rinner av ärkefienden som vatten och vår livsmätare sjunker som stenar. Ärkefienden skrattar åt oss, men han har begått ett misstag, han har missat det där med envishet. Vi besegrar honom på tionde försöket och ger oss sedan på nästa, och nästa.
Det tar nästan tio timmar innan jag hes, rödgråten, folkölspackad och rökskadad segrande vandrar hem i morgonsolen. Något har hänt mig. Magic har drabbat mig igen, men på ett annat sätt än när jag var liten. Nu är det den vana brädspelaren som tilltalas. Lekbyggande känns spännande, försöka förstå nå nya nivåer av hur regler kan kombineras. Jag kan inte sova längre (egentligen en lögn, jag har aldrig kunnat sova), jag har börjat läsa intervjuer och strategier på svenskamagic.se och jag vet att den 15 juli släpptes årets kollektion av kort. Som vuxen är det en smal sak att köpa sig en fin lek. Idag börjar min semester. Risken är överhängande att jag kliver ner på Dragons Lair för att köpa mig en display (som jag har lärt mig att en box med boosters heter), jag ska bara hitta någon av mina allierade xbox-magic-spelare som också är ledig…
ITS ON, ERA JÄVLAR!
Nu när det gått en vecka, hur är Magic-statusen?
Vi var några som köpte kort i tisdags. I onsdags stack jag från stan, så det är förtidigt att säga.
Magic är ett genialt och väldigt roligt spel. Tyvärr är det ett CCG… Antagligen hade spelet inte varit där det är idag, om det inte varit ett samlarkortspel som dragit in multum med pengar till utvecklarna. Men som spelarna kan jag tyvärr inte med det. När jag först spelade det i mitten av 90-talet var det min kompis som introducerade mig och jag, så vi köpte några boosters var och spelade med lika förutsättningar. Men att _varje_ spelare i normalfallet måste lägga ut pengar motsvarande ett fett brädspel à la FFG för att ens komma i närheten av en konkurrenskraftig lek, får mig att satsa på andra spel. Jag tycker att det är jätteroligt och har haft ganska kul på Magic Online med de gratislekar man får där. Men att verkligen börja samla boosters, nä det går inte.
man kan spela seald deck och andra former av draft utan några större ekonomiska uppoffringar, men då kostar det ju pengar varje gång man spelar.
Dominion är väl brädspelens svar på Magic. Det roliga där är att måste mägga ner galet mycket pengar på alla expansioner som har kommit. Men hela “gotta catch them all” skrämmer mig oavsett. Har ingen erfarenhet av förutom ens 90-tals upplevelser. Då minns jag det som roligt men att jag aldrig tyckte det var värt att köpa enskilda kort.