I början av sommaren gick min dator i graven, och med den det mesta som fanns på den. Plötsligt drabbades jag av insikten om hur mycket “nästan-färdigt” som aldrig någonsin blir färdigt. Istället ligger det och samlar damm år ut och år in, tills en plötslig fluktuation i väder eller strömförsörjning förvandlar NÄR… till OM…
Ur de rester som gick att rädda kommer här en passage ur äventyret Kapten Döds skatt.
En ung läkare, vars skepp tvingats söka nödhamn lyssnar till en fruktansvärd sjörövarhistoria, och nedtecknar varje ord.
Trots de många synder som jag nödgas smutsa dessa sidor med, bär det mig ändå emot att för läsaren beskriva det förräderi som därefter skedde. Likt styrkarhundar som ena stunden ränner samman, för att i nästa söka slita strupen av varandra, vände sig också rövarna mot varandra. I avsikt om livet hos dem de kallat broder och stridskamrat (om nu sådana ord haft större mening än tölp i deras låga skara), grepo de sina dolkar och störtade upp, med samma iver som de vanligen räknade guldstycken. För läsaren kan det vara svårt att förstå det händelseförlopp som här skildras, då det så kraftigt skiljer sig från de ord som kallas heder, trofasthet och chevaleri, vilka älskas så dyrt av varje kristet hjärta. Det kan verka förunderligt att sådana saker här skall berättas, vilka av varje belevad själ måste antas hemmahöra hos de lägsta av djur. O kära läsare, om blott det vore möjligt, skulle jag gärna bli kallad lögnare tusen gånger om, ja mer, för att slippa skriva sanningar, så bedrövliga. Vore det blott möjligt att säga att allt här skrivet är dikt och fantasi, då ville jag genast göra det för att med mina ord slippa få blodet att frysa hos den som dem läser. Vore det blott möjligt… men nu är det icke så. Alltför mycket tvangs jag själv bevittna under min ofrivilliga vistelse på … och på den fördömda tavernan Albatrossen. Alltför mycket talte berättarens uppsyn, och hur de andra skrämt åhörde vad som sades. Läsaren får alltså förlåta det som jag nödgas nedteckna, och får benäget hålla i minnet, att inte ens de vildar, om vilka det sägas att de äta sina fränder, är mer barbariska än den beskedligaste matros, som voro på det fördömda skeppet, i kapten Döds besättning.
Myteriet var rasade kort och blodigt. Mången man fann sig yrvaken storma ut på däck, för att genast stickas ned av män han förut levt och stridit samman med. Innan dagvakten blivit två glas liden hade myteristerna segrat. Av oss andra fanns bara en handfull karlar kvar, omgivna av fiender mitt på ett hav som glödde av blod och mareld.
De djävla råttorna hade i lönndom plundrat skeppet på all beväpning och skurit halsen av vakterna. Vi som ännu voro levande svor ed, att nästa gång våra vägar korsades skulle även vi ha sablar i hand.
Omsider fann vi oss buntade samman likt tunnor, fjättrade och med huggare och pistoler emot oss. Vi blev utsatta i långbåtarna, lämnade åt Gud eller Djävulen eller valfiskarna – vemän som ville göra anspråk på våra liv. Blott vår kapten behöll de hundarna ombord, och harmen inom oss brann ikapp med vågorna.