Numera har jag mer eller mindre övergått från musik till att lyssna på olika podcasts under min resor i kollektivtrafiken. Om ni ännu inte har börjat upptäcka den mängd av intressant, roliga och bra podcasts som finns där ute, så bör ni börja. Jag tänker mig det lite som ett P3 där de bara pratar om de ämnen du är intresserad av, utan irriterande reklam- eller musikavbrott. I veckan har en del noterbara ämnen nämnts på de podcasts jag följer.
The Dice Tower, den kanske största podcasten för brädspel, tog upp en fråga från en lyssnare; ”Vad tycker ni om rollspel?” eller som lyssnaren uttrycker det, ”pen and paper RPG” (avsnitt 185:27.08). Eric Summerer första rekation är en undran över varför man fokuserar på papper och penna, man slår väl tärningar? Tom Vasel svarar att det är på grund av att man inte spelar rollspelet på ett bräde. Intressant för när jag försöker förklara vad rollspel är hamnar jag ofta i liknande krumbukter. Ibland kan det helt enkelt vara svårt att få folk att förstå vad vi gör.
Hur förklarar man rollspel är utan att hamna i liknande diskussioner?
Våra podcastvärdar menar att de tycker bra om rollspel men att de sällan / aldrig har den tiden att sätta sig ner och spela. Intressant reflektion som jag inte tror är helt unik. Jocke har varit inne på samma sak i sin artikel om att spel som Lady Blackbird och Mouse Guard och hur de kan underlätta de tidsödande förberedelserna. Jag tror att det har rätt, tidsåtgången är en av de faktorerna som drar ner rollspelens attraktivitetsgrad.
Kan man förbättra tidsåtgången eller är det just detta som skapar illusionen? Kan inte ett långt och långsamt spelmöte också döda glädjen?
I övrigt bjuder veckans avsnitt av The Dice Tower på en topptiolista över brädspel som kan läras ut under tiden de spelas. Om ni är intresserade av brädspel är The Dice Tower en på många sätt tilltalande och lättillgänglig podcast som jag starkt rekommenderar.
Rollspel är egentligen inte så jäkla tidskrävande som man ofta tror. Speciellt inte om man jämför med tv-spel och liknande, som verkligen kan äta upp timmarna. Jag och min spelgrupp lirade igenom Oraklets fyra ögon på knappa 60 timmar. Det är inte längre än vad det tar att varva ett ordinärt crpg – snarare kortare än många populära spel som Final Fantasy.
Jag tänker framförallt på att när man spelar rollspel så krävs det att man sitter ner och spelar i en längre tid för att det ska kännas givande. Sedan, men det är min högst subjektiva mening, tror jag att CRPGen som klockar 60 timmar är mer unika och lockar färre än tidigare. Har inte dataspelen generellt sett blivit kortare och mer intensiva? Sedan får man inte glömma tiden det tog att läsa in rolspelsreglerna och modifiera äventyret till spelbarhet, då får vi lägga på en del pluggtimmar, som sällan behövs i CRPG. Men du har helt rätt, i stort tar det inte mycket längre tid än andra fritidssysselsättningar.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka eller tro personligen men jag tror att många ser rollspel som mindre attraktivt för att de tror / tycker det tar för lång tid. Det kanske är det att man absolut inte får bli störd eller göra något annat samtidigt som man spelar, det kan öka upplevelsen av tidsåtgång? Hursom tänker jag att det framförallt är intressant att se vad folk tror snarare än att se till vad som faktiskt är sant.
Men ärligt talat, nästan alla hobbys tar massvis med tid. Jag har bekanta som lägger ner avsevärt mer än 60 timmar på sina ambitiösa stickprojekt, eller på att renovera sin gamla klassiska bil, eller på att öva med sin gitarr, eller på att måla oljetavlor, eller på att laga mat, eller ….
Hobbys tar tid. Där är inte rollspelen unika. Om tidsåtgången var det som fick folk att välja bort rollspel, ja då borde de rimligtvis välja bort nästan alla andra hobbys – hobbys som de faktiskt sysslar med.
Att laga mat tror jag nog man kan behålla som hobby även om man är vuxen i och med att det har ett rent praktiskt ändamål samtidigt. Kombinerad nytta och förnöjsamhet.
Däremot så är det väl samma sak som med rollspel i de övriga fallen. Bilen skickar man in för service, gitarren får hänga på väggen för att komma ner när man vill impa på personer som kommer på besök (som bara blir störda av oljudet) och stafliet får stå och samla damm i förrådet.
Många trettio-plussare brukar gå till att börja spela brädspel och kortspel istället.
Sedan finns det ju en liten kärntrupp som hänger kvar vid stafliet och som fortsätter att spela gitarr… och rollspel.
Rollspel dras även med att det är en gruppsyssla. Vi fick sluta spela en Dark Heresy kampanj därför att två av spelarna hade barn. Kunde den ena så kunde ofta inte den andra.
Helt rätt att alla hobbys tar tid. Jag undrar varför man då väljer bort rollspel som hobby för att man upplever att det tar för mycket tid, när samma person lägger ner tid på ex. brädspel.
Jag vet inte men tror att det kan bero på att rollspel kräver 100% närvaro och uppmärksamhet. Det går inte att göra andra sysslor emellan, ex. hämta tvätten m.m. Ett dataspel, brädspel, figurmålning eller stickning kan alltid pausas för att sedan köra igång snabbt igen.
Jag håller med mr. Krantz om problemet med gruppsysslan. Liknande tendenser har börjat skönjas under våren personligen. Familjebildning och samboskap upplever jag är den vanligaste anledningen att man slutar spela, inte för att man tycker det är tråkigt utan för att folk inte har tid.
Jag tror det handlar om två saker, i grunden. Dels att rollspel fortfarande betraktas som ärketöntigt. Dels att man aldrig vet vad man får med ett rollspel. När du knallar iväg för att spela Carcasonne, för att repa med bandet, eller för att teckna kroki så vet du på en höft vad som kommer att hända, ungefär hur roligt du kommer ha, etc. Med rollspel vet du inte det, 9 gånger av 10. Du har ingen aning om hur roligt du kommer att ha. Ena gången kan du ha jätteskoj, men nästa så tråkigt att du bara vill skjuta dig själv.
Få andra hobbies funkar på det sättet.
Tom Vasel och Sam Healy (som också är en del av Dice tower) tycker bra om rollspel. Men betänk också att Tom driver just Dice tower vilket tar en hel del tid. Då inkluderar just det att spela mängder av brädspel. Spela in och redigera mängder av videos. Pod casten och övrigt. Däremot vet jag att Tom gärna skulle spela rollspel om han hade haft mer tid. Han har utöver Dice Tower en stor familj och dessutom är han lärare. Sam Healey har spelat massor av D&D och exempelvis Warhammer 40K. Men även där är tidsbrist en osak. Men är rollspel mer tidskrävande än brädspel? Ja på ett sätt men det beror nog på hur man spelar också. De flesta brädspel kan spelas ganska lättsinnigt och kräver inte att man är närvarande på samma sätt som rollspel. Dessutom om man spelar en kampanj i rollspel så krävs det ju att alla som deltar är med varje gång. Brädspel kräver inte det heller. Själv har jag spelat rollspel i drygt 30 år med samma spelgrupp. Men det blir inte längre 12 timmars spelmöten. Det blir inte varje dag eller snarare natt längre. Men vi spelar och det är fortfarande lika givande, roligt och lärorikt.
Jag tycker att början på olika rollspel är svår. I det förflutna så fick jag hela tiden lära upp hur systemet funkade för dom jag skulle börja spela med. Det blir rätt jobbigt efter ett tag.
Sedan är det problem med moderna svenska och utrikiska spel när det kommer till världen. Den är ofta så utförligt beskriven med historia, högtider och traditioner, slangspråk med mera. Visst, man kan ju skita i allt det där och bara köra på men det känns ju på något vis som man ändå vill spela i den världen som är beskriven för en.
Jag spelade Dark Heresy med en kompis. Jag hade själv köpt regelboken och läst igenom den från pärm till pärm, men hade dock aldrig spelat figurspelet eller läst någon av romanerna. Under en del utav äventyret så skulle jag övervaka en kille som var misstänkt för kätteri. Han tog sin modiga tid på sig när han var i en byggnad så jag bestämde mig för att sätta mig på en uteservering och ta en slät kopp kaffe (eller dylikt). Min spelledare bara skrattade åt mig.
När det kommer till att förklara för den oinvigde om vad rollspel är så är det svårt. Jag har försökt att beskriva det som en form utav improvisationsteater fast med mer regler och med slumpen som en faktor. Dom har ändå inte fattat.
När man däremot tar med en person till ett spelmöte och han eller hon själv spelar så är det aldrig några problem. Dom sätter sig in direkt och kan även ha mer “realistiska”(?) lösningar på problem. Jag tror att rollspel skiljer sig från så mycket annat så det blir svårt att beskriva det teoretiskt för någon.
Ska börja spela Trudvang om en vecka. Ska bli skitskoj. Deras produkter är tyvärr så sprängfyllda med information om världen och till råga på allt är det svårt att slå upp och hitta i böckerna så man måste ju vara duktigt påläst innan… anser i alla fall jag.
Tack för en bra blogg förresten.
Jag håller med om Trudvang. Men det roliga är att när DoD 6 kom så var jag DIREKT missnöjd över att boken inte innehöll någon avsevärd info om världen. Tydligen är det sånt där som ändras med tiden, vad man tycker är mycket/lite/lagom.
Numer kan jag tycka att det jobbiga är när man som läsare upplever motstridiga budskap i böckerna. Trudvang, exempelvis. Här är världen för mig en sorts germansk/nordisk sago-vikingatid. Vi tänker på korpen flyger och de isländska sagorna och allt löper på. Men så plötsligt tittar man på kartan och inser SHIT! det finns inget vatten. Hur kan jag känna mig som en viking utan vatten? borde jag inte associera mer till mongoler? Och vips är världen svår att sätta sig in i.
Jag förstår förstås att spelskaparna känner att de inte vill ta den verkliga världen rakt av. Men jag tror att ju mer intrycket från bilder skiljer sig från texter och egna associationer – desto mer tidskrävande kommer spelet upplevas.
Sen beror det väl lite på vilken kultur man odlar i spelgruppen. Något som hjälpte MIG mycket i Trudvang (men kanske inte alls fungerar för andra) var att göra en tabell med slumpmässiga händelser tillsammans med spelgruppen. Det tog kanske en halvtimme, och tabellen blev ett sätt att jämföra spelarnas förförståelse av världen och eventuellt korrigera den.
Exempel:
spelare 1: Jag vill att det ska finnas en jättestor dvärgisk kanon vid hamninfarten, som säker skepp.
spelare 2: Näääee. En kanon? BU! Skulle det inte vara fetare med en ballista?
1: ballista är superlamt.
SL: Kan det inte vara typ ett moster. En jätte som kastar sten?
1: Ja! Theowald har en kedjad jätte som kastar sten!
2: …hävdar han…
1: OK. Jätten sover mest, men vaknar om man blåser i en skitstor lur – åtminstone säger legenden det.
SL: då skriver jag det på 2, “jätten vaknar”
Även om vi inte stöter på jätten vet alla om att det finns en sådan legend. Samtidigt vet alla att det inte finns dvärgiska kanoner i vår spelvärld.
Som sagt – det funkade bra för oss.
Ja just det. Tidskrävande. Ja det är det ju. Mitt jobb och min fritid är i princip samma sak just nu och om jag missköter mitt jobb (vilket jag gör alltför mycket) så måste jag ta igen det på min fritid. Jag har helt enkelt inte tid att skriva långa äventyr. Tyvärr. Annars hade jag tänkt vara SL för Noir. Nu får jag vara spelare i en fantasy värld istället. Inte för att jag klagar.
Ja, för oss som började spela rollspel när vi var små (tonåringar eller tidigare) så kan det sen bli svårt att ta med sig hobbyn in i 30-årsåldern (eller när man nu blir vuxen). Jag tror att det beror på två saker: dels familjebyggande och dels gamla vanor.
Familjebyggande: Någon gång i livet sammanfaller ofta flera saker: barn, giftemål och karriär. I dessa tider blir det svårt eller iaf svårare att hänge sig i större utsträckning till något utanför just familjen och jobbet. Så är det bara och det är inget problem för just rollspelshobbyn utan allmänt.
Gamla vanor: Vi tror att vi kan spela som när vi var yngre. Dvs spela ofta och spela länge och spela ostört och sitta och förbereda i timmar och snacka spel hela tiden och att alla alltid sitter runt och bara väntar på att få spela. Bryt vanorna! Spela kortare pass, 2 timmar funkar utmärkt! Spela med barnen i bakgrunden, det funkar! Förbered inte – spela improviserat eller pröva många av de häftiga “indie”-spelen. Planera in datum för spel i förväg och spela även om någon inte kan komma.
Sluta tjafsa, börja spela! 🙂
Ni har rätt Sven (och Magnus). Jag klagar mycket på att det är en massa fix och åbäke med att spela, men samtidigt kommer jag ihåg den tiden då jag och mina polare spelade Kult eller drakar och demoner 6. Sammanlagt kanske tre till fem timmars förberedelse max, sedan träffas man och bara kör. Det blir ofta jävligt skoj om man bara sätter sig och improviserar lite. Dom mest gillade äventyren kunde vara de som faktiskt var som minst förberedda.
Nu har jag slutat tjafsa och ska börja spela (fast nästa vecka). 🙂