Tag: podcast

Rollspelspodcaster 2.0

Nu har jag lyssnat på de första avsnitten av den nya generationen svenska rollspelspodcaster:
Icarus Dream – fokuserar på intervjuer
Signaler från Zonen – Fria Ligans podcast
Viskningar från Kryptan – OSR podcast
Öppethusgruppen – en spelgrupp som snackar rollspel

Några tankar jag tar med mig. En genomgående trend är att alla av podcasterna ägnar ganska mycket tid åt kampanjer och kampanjspelande. Det tycks vara ett centralt ämne där ingen tycker likadant förutom att det är vad allt rollspelsskryt mäts i. Jag tror det här är ett ämne att dyka djupare ner i vid ett senare tillfälle. Varför ens rollspelsupplevelser mäts i antalet genomförda kampanjer samtidigt som de flesta rollspelare upplever väldigt få.

Samtliga avsnitt är tyvärr för långa för sitt idéinnehåll, vilket är ett generellt problem med alla podcasts. Det pratas väldigt mycket och det spårar lätt iväg. Halvera tiden på alla avsnitt så skulle de bli bättre. Samtidigt skulle jag gärna vilja veta målsättningen med podcasten och vem som är målgruppen. Det är inte alltid uppenbart. Större fokus eftersökes helt enkelt. Det bästa delar tycker jag har varit tipsen på spel, böcker, filmer och serier samt delarna där jag fått lära mig något eller tagit del av en åsikt. Jag ser gärna mer reflektioner, kritik, framtidsspaningar och diskussioner över tingens ordning i fortsättningen.

Jag vill höra mindre om egna rollspelsupplevelser, de framstår lätt som lumparhistorier för alla andra än de insatta. Bättre att prata mer generellt om spel, deras ursprung och mekaniker. Det förekommer också en del reklam för egna spel. Det är klart att diskussioner ska innehålla information om detta men ibland går det lite överstyr.

Till sist. Det är svårt att göra bra podcasts och formatet sätter sig aldrig före avsnitt tio. Det är också gränsen som visar om podcasten överlever och blir en långkörare eller inte. Den första generationen rollspelspodcaster Märklighetstroget och Nordnordost klarade sig dit och försvann därefter. Jag fortsätter lyssna och hoppas alla dessa podcasts når denna magiska gräns.

Veckans Pepp: Welcome to Night Vale

A friendly desert community where the sun is hot, the moon is beautiful, and mysterious lights pass overhead while we all pretend to sleep.

The Boy Scouts of Night Vale have announced some slight changes to their hierarchy, which will now be the following: Cub Scout, Boy Scout, Eagle Scout, Blood Pact Scout, Weird Scout, Dreadnought Scout, Dark Scout, Fear Scout, and finally, Eternal Scout. As always, signup is automatic and random, so please keep an eye out for the scarlet envelope that will let you know your son has been chose for the process.

Wecome to Night Vale är en podcast, men är till skillnad från alla podcasts där två polare snackar om nått ämne (eller som så ofta är fallet; inget ämne) kvälsradion i den lilla ökenstaden Night Vale. Cecils mjuka radioröst håller oss sällskap genom natten när han  redogör om lokala händelser som tex att den lokala scoutkåren har gjort förändringar i sin gardering. Det finns det mesta man kan förvänta sig i en amerikansk ökenstad. Bönder, en indian, bowlinghallen, den nybyggda arenan, high-school fotbollslaget och Sheriffen som håller lag och ordning. Sen finns de mystiska figurerna i kåpor, ljusskenen i himlen och lite för mycket män i kostymer från oklara myndigheter…

Det är lite som att Roald Dahl och HP Lovecrafts samlade verk har slagit sig ner i den stekheta öknen, det är roligt, oroande och ibland bara märkligt.

Det kommer två avsnitt i månaden, på 20 minuter vardera ungefär, dels för att det har en högkvalitativ produktion och dels för att det nog skulle bli tjatigt om det kom för ofta.

Lyssna genast!

Vad kan vi lära oss av John Carpenter?

Sveriges kanske bästa podcast heter som bekant Obiter Dictum, och säsongsavslutningarna brukar alltid tillhöra något av det allra bästa. Om ni inte lyssnat på specialen om Bladerunner eller Singulariteten har du något att se fram emot.

Sommaravslutningen bjöd på John Carpenter-special, med skräckregissören själv som medverkare via telefon. Jag har väl alltid vetat att man bär ett arv av Carpenter men det blev kanske ännu mer påtagligt då jag insåg att jag även influerats av hans berättande. I avsnittet diskuteras två typiska Carpenter-metoder, som här kallas “att droppa” och “att hinta”. Jag ska snart gå in på dem i detalj men i korthet kan de beskrivas så här.

“Att hinta” innebär att monstret egentligen aldrig visar sig, utan går endast att ana, förrän i det absoluta slutet av berättelsen. Endast så kan bästa möjliga skräck uppnås.

“Att droppa” handlar om att nämna figurer och företeelser som förut inte framgår i berättelsen, att tillföra okända element. Orsaken är att ge känslan av en värld utanför vår berättelse.

Dessa verktyg är i min mening två genialiska tekniker som kan användas för att förhöja en berättelse, oavsett om det är på filmduken eller under rollspelskvällen. Och för Guds skull börja lyssna på Obiter Dictum, höstens säsong börjar inom kort.

Podcast: Master Plan

Master Plan är en podcast av Ryan Macklin. Han är Production Manager på Evil Hat Productions. Spelföretaget som ligger bakom utgivningen av en mängd FATE-baserade spel som Diaspora, Spirit of the Century och Dresden Files. Men också de ännu mer indiefokuserade spelen Don’t Rest Your Head och A Penny For My Thoughts. Podcasten är numera nerlagd men de 54 avsnitten som kom ut är alla värda att lyssna på. Fokus för podcasten är spelmekaniker och hur rollspel fungerar och konstrueras. Målsättningen för Ryan Macklin är att alla ska kunna skapa sina egna rollspel, den skaparkraften finns inom oss alla.

Varje avsnitt fokuserar på en typ av spelmekanik, exempelvis Setting Design, Pacing Mechanis, Text Presentation samtidigt som podcasten också bjuder på intervjuer med en mängd rollspelskändisar inom rollspelsvärlden. En podcast som verkligen bubblar av inspiration om man vill skapa sitt eget rollspel.

Ladda ner podcasten via iTunes eller webbplatsen. Numera kan man också följa Ryan Macklin via hans blogg.

Podcast: Narrative Control

Narrative Control är en podcast om rollspel, som leds av Sean Nittner och Eric Fattig. Varje avsnitt behandlar olika typer av ämnen inom rollspel, där de två värdarna, plus gäster, diskuterar sina egna erfarenheter och upplevelser vid spelbordet. Det intressanta med podcasten är att den inte diskuterar spelkonstruktion utan istället tar upp det sociala spelet vid bordet. Det ger en tips och idéer hur ens nästa spelmöte kan bli roligare och bättre. Exempel på ämnen som diskuterats är Player vs. Player, Apocalypse World, Player’s Sacred Cows, Player Trust och Mad Props.

Det finns hittills 66 avsnitt att  ladda ner och lyssna på antingen via iTunes eller deras webbplats. 

 

Veckans Pepp: Märklighetstroget

Den första svenska podcasten om rollspel blir inte som vi trodde Boningen-casten, men vi är lika glada för det. Det är ett av de ganska få tillfällena där vi är glada över att ha fel;  Thom Kiraly har slagit oss genom att redan ha släppt avsnitt noll av podcasten Märklighetstroget som enligt uppift är en pod om rollspel och rollspelande.

Avsnittet bjuder inte på så mycket av detta, utan är mer som ett manifest eller måldokument för framtida avsnitt. Dessutom får man en inblick i vem Thom är och vad han tycker och förklaringen till att han har köpt ett domännamn med bokstaven ä i, bara en sån sak!

Ladda ner, lyssna på nätet eller lägg till på iTunes redan idag!


Thom har också en blogg med snygg header från (gissar vi) scanners. Vad som står i den har vi inte läst.
Boningens podcast är fortfarande i planeringsstadiet. Vi hoppas på att den blir av.

Vampyrsocialrealism

I podcasten Movielicious, en podcast som ganska uppenbart handlar om att recensera film, recenserades filmen Låt den rätta komma in. Podcasten jämförde filmen med den amerikanska versionen som nyligen kommit upp på bio i USA. Naturligtvis var det svenska originalet bättre på alla sätt och vis. Det enda argumentet för att se den mer tuggummivänliga Let Me In är om man inte orkar / kan läsa undertexter. Inget problem i just detta fallet då jag antar att de flesta av er kan svenska.

Det är noterbart att filmen fått stor uppmärksamhet utomlands och att det är en väldigt tilltalande historia. Nu kommer vi till ett personligt erkännande, jag har varken läst boken eller sett filmen. Boken har stått hemma i bokhyllan under flera år, jag har tänkt ta upp och läsa den men det har aldrig blivit av. Jag beundrar verkligen Johan Ajvide Lindqvist sätt att skapa en egen svensk skräckgenre, därför är det märkligt att jag inte kommit mig för att ta del av den. Är jag rädd att mina uppfattningar ska förändras? Oavsett tror jag att det är dags att läsa boken nu eller att jag iallafall börjar med att se filmen.

Nu kan jag inte riktigt uttala mig i saken ännu men jag tänker mig Johan Ajvide Lindqvists romaner som en mycket bra rollspelsmiljö. Där det övernaturliga blir kryddan eller twisten i scenarion som annars skulle framstå som socialrealism i sin värsta form. Jag får också en känsla att liknande konventsscenarion redan har skrivits? Om inte är det högtid att det görs.

Är rollspel för tidskrävande?

Numera har jag mer eller mindre övergått från musik till att lyssna på olika podcasts under min resor i kollektivtrafiken. Om ni ännu inte har börjat upptäcka den mängd av intressant, roliga och bra podcasts som finns där ute, så bör ni börja. Jag tänker mig det lite som ett P3 där de bara pratar om de ämnen du är intresserad av, utan irriterande reklam- eller musikavbrott. I veckan har en del noterbara ämnen nämnts på de podcasts jag följer.

The Dice Tower, den kanske största podcasten för brädspel, tog upp en fråga från en lyssnare; ”Vad tycker ni om rollspel?” eller som lyssnaren uttrycker det, ”pen and paper RPG” (avsnitt 185:27.08). Eric Summerer första rekation är en undran över varför man fokuserar på papper och penna, man slår väl tärningar? Tom Vasel svarar att det är på grund av att man inte spelar rollspelet på ett bräde. Intressant för när jag försöker förklara vad rollspel är hamnar jag ofta i liknande krumbukter. Ibland kan det helt enkelt vara svårt att få folk att förstå vad vi gör.

Hur förklarar man rollspel är utan att hamna i liknande diskussioner?

Våra podcastvärdar menar att de tycker bra om rollspel men att de sällan / aldrig har den tiden att sätta sig ner och spela. Intressant reflektion som jag inte tror är helt unik. Jocke har varit inne på samma sak i sin artikel om att spel som Lady Blackbird och Mouse Guard och hur de kan underlätta de tidsödande förberedelserna. Jag tror att det har rätt, tidsåtgången är en av de faktorerna som drar ner rollspelens attraktivitetsgrad.

Kan man förbättra tidsåtgången eller är det just detta som skapar illusionen? Kan inte ett långt och långsamt spelmöte också döda glädjen?

I övrigt bjuder veckans avsnitt av The Dice Tower på en topptiolista över brädspel som kan läras ut under tiden de spelas. Om ni är intresserade av brädspel är The Dice Tower en på många sätt tilltalande och lättillgänglig podcast som jag starkt rekommenderar.