Tag: Länkar

Blood & Bronze är här!

bb_thumbnailI mer än tre år har vi hållit på. Skrivit och strukit, testat och trätt. Nu har vi slutat med det. Resultatet av våra vedermödor finns nu tillgängligt i ett rätt oansenligt häfte, 68 sidor långt, med den desto mer pompösa titeln Blood & Bronze. Du hittar mer information om spelet på http://bloodandbronze.com, bland annat en 18-sidig pdf som visar hur det går till att göra rollpersoner.

Spelet kan bäst beskrivas som Old School-inspirerat, men använder varken de sex vanliga grundegenskaperna eller BAB/THAC0. Istället slås alla aktiva slag med en eller flera sex-sidiga tärningar, vilket gör att mer erfarna rollpersoner ofta lyckas bättre. Samtidigt slås räddningsslag med en 20-sidig tärning, vilket gör systemet mer finkornigt än om det endast använt T6:or.

Boken innehåller fjorton vildmarks-händelser som spelledaren antingen kan lägga i ordning för att skapa ett berättelsedrivet äventyr, placera ut på kartan som äventyrsnoder för rollpersonerna att besöka i valfri ordning, eller använda som slumpmöten för att påbörja spelet direkt. Dessutom finns instruktioner för hur man skapar ett platsbaserat äventyr i ett rövarnäste, samt en enkel och obegränsad procedur för att utveckla dessa två utgångspunkter – vildmarken och rövarnästet – till andra typer av platser och områden.

Fruktansvärda nyheter & goda nyheter

Fruktansvärda nyheter: Lajvare bytte bort barn mot häst.

Fantastiska nyheter: Ice T pratar om Dungeons & Dragons på sin podcast.

Från diskussionen:

Now, those of y’all out there that don’t know, Dungeons and Dragons is some of the most crazy, deep, deep, deep, nerd shit ever invented. So, every word you’re saying is pretty much made up. Motherfuckers talk like Yoda.

Läsvärt

Fiktionslek har gjort det till sitt signum att skriva genomtänkta reflektioner om rollspel. Nu skriver han om Mutant. Otroligt bra. Man kan med fördel skita i resten av diskussionen, där folk mest gnuggar sina olika ideologier mot varandra utan att någonsin färga av sig.

Dessutom bjuder Gestaltar skiten på en lång och läsvärd intervju med Myling-Tina, vilket gör bloggen ganska ensam i sitt fack (facket: jag lyssnar på vad någon annan säger).

Internet behöver mer sånt!

Det tog tusen år…

Vikings…men nu är Ryan Macklins Mythender till slut färdigt. I spelet är du en nordisk Kratos: du dödar gudar och tar deras plats. Och när du gjort det, ja då är du själv en gud och måste således dödas av någon annan.

Den som hängt med ett tag minns kanske att Johan rekommenderade hans podcast Master plan för något år sedan. Förutom sin podcast är Ryan Macklin känd för två saker: att han är en åsiktsmaskin och att han har redigerat nån sorts spel en gång i tiden.

Men då var då och nu är nu, och nu har han alltså gjort klart sitt vikinga-metal-drama och lagt ut det för fri nedladdning. Jag har ännu inte läst spelet, men jag sätter min hatt på att det är proppfullt med finurliga och askomplicerade regel-lösningar värda att älska och hata. En låg-oddsare är att det finns massor av pluppar som ska flyttas fram och tillbaka, olikfärgade tärningar och rutor som kan kryssas för att trigga igång plupparna.

260 sidor är mycket att skriva ut, och det är efterblivet att läsa pdf:er. Men ändå. Ge det ett försök så kan vi dissekera det om en vecka. Det borde vara utmärkt som diskussionsunderlag.

Blandade tankar om begränsningar och bananer

Kreativitet behöver gränser för att funka.

Det är därför som “skriv ett ord” är hemläxa, medan “skriv ett ord med hjälp av så många som möjligt av dessa sju bokstäver” är ett spel. Det är därför ett skepp kommer lastat inte funkar utan en kategori. Det är därför “säg bajs istället för ett annat ord” får vuxna att rynka på ögonbrynen medan “byt ut ett ord i en filmtitel mot bajs” är en uppskattad lek för hela familjen.

Det är den här typen av begränsning som gör att en bananbeskrivning fungerar: “beskriv hur du öppnar den låsta dörren med hjälp av en banan”. Begränsningarna skapar ett fokus och gör situationen hanterlig. Bananen ger dig något att associera ifrån, samtidigt som den utestänger andra möjligheter.

Det här är också problemet med spel som inte har tydliga startscener. En startscen kan till exempel vara ett introduktionsäventyr, en instabil situation eller ett nätverk av relationer, personer och föremål. Dog Eat Dog hade mångdubblat sin spelbarhet genom en färdig första-scen, typ “det är kvällen efter ockupationsmakten tagit över regeringshuset. Er ö är numer en formellt en annekterad del av ett annat rike. Ni träffas på ett café, ett av de få som trotsat undantagstillståndet och haft fortsatt öppet, bland cigarettrök och dominobrickor. Hur ser ni ut? Vad pratar ni om? Hur har ockupationen påverkat era familjer?”

Superblogg

Ibland hittar man en blogg som man inte förstår varför man inte alltid läst. Monster Manual Sewn From Pants är en sådan. Jag har surfat förbi där många gånger och tänkt att näe, det här är väl inte min grej. FEL. Det är helt otroligt mycket min grej. Posterna är visserligen asfula, men innehållet är briljant. Och monstren sen. Den som ändå kunde sy.

Så sätt av en halvtimme, häll upp en whiskey (eller mecka eller gör vad du nu gillar och din livsåskådning tillåter dig att göra) och försjunk. Utan att försjunka är det lätt att missa det bra.

Länktips: recensioner

Känner du som jag en smått svindlande känsla inför gamla D&D/AD&D? Misstänker du att du saknar de rätta korskopplingarna i hjärnan för att pussla ihop “en stege från rum 12 leder till rum 24” till en helhetsbild? Har du svårt att bestämma dig för om du ska börja med den ofta omtalade G-serien, skippa direkt till den hypade S-serien, eller börja från början med B-serien? Och får du till och med lite ont i huvudet när du försöker förstå hur något kan börja med B2?

Well. Ibland har man tur, och just nu är en sådan tid. Connaisseuren och superspelledaren Eksem har precis slagit upp portarna för OSR-bloggen Kryptan. Där recenseras välkända och mindre välkända äventyrsmoduler för att personer som du och jag – som kittlas av tanken på dungeons men känner fasa inför att läsa dem – ska kunna välja ut russinen ur kakan.

Det, om något, är public service.

—

Not: de alfanumeriska koderna visar vilka äventyr som tillhör samma serie. Bokstaven betecknar äventyrsserie (exempel G = giants, D = drow, S = super, B = borderlands) och siffran betecknar vilket “avsitt” i serien det är.

Tolv-i-topp anledningar att invadera jorden

Med anledning av Kranks spel invasion. Ursäkter till Dungeon Dozen och Tusen mil bort.

1t12

1. För att ett hederligt krig är (även i rymden) det säkraste sättet att bli omvald.

2. De måste reparera sitt rymdskepp, invasionen är bara en tillfällig lösning för att skydda mekanikerna.

3. En intergalaktisk Con-Air kraschar, och ingen av de överlevande är Nicholas Cage.

4. De är människor från framtiden, som blivit så utsatta för rymdstrålning att de behöver fylla på sin DNA.

5. Det är egentligen TVÅ sorters rymdvarelser som är här för att kriga mot varandra, men vi människor ser inte skillnad på dem.

6. De har tömt sin egen planet på liv, så nu behöver de en ny. De är bittra och hoppas slippa göra om samma misstag, men historien tenderar att upprepa sig.

7. Ett meddelande från Hitler eller Bush studsar på en pulsar och snappas plötsligt upp av deras radiostationer. Vaffalls? En krigsförklaring!

8. Det finns inget fint sätt att säga det: de är kompletta skitskallar helt enkelt.

9. Långvarigt missbruk under tråkiga rymdfärder har lett till grava hallucinationer och våldsbenägenhet.

10. De ville bara skicka hem lite spexiga videoklipp till sina rymdpolare.

11. För mycket länge sedan fick utomjordingarna ett memo av mayaindianerna om att jorden skulle gå under 2012, och de är här för att slutföra jobbet.

12. Om hundrafemtio år släpps hemlighetsstämpeln och sanningen uppdagas: rymdinvasionen var egentligen ett insiderjobb bekostat av USAs centralbank och NRA för att förhindra att sanningen om 9-11 läcker ut.