“Världens bästa” är stora ord. Men ibland är talar de sant, eller åtminstone nästan sant. Så är till exempel fallet med Masks of Nyarlathotep.
Äventyret har ett briljant upplägg. Rollpersonerna skall följa spåren av en mystisk, och försvunnen, expedition för att ta reda på vad som hände med den. Spåren leder friskt över hela världen så det är bara att hoppa på altlantångaren, indiska ocean-ångaren eller kort sagt vilken ångare som helst och åka lite vart man vill.
Det som binder äventyret samman är en stor mängd stämningsfulla handouts (alltså papperslappar med ledtrådar). Dessa ledtrådar leder fram längs Carlyle-expeditionens spår, men erbjuder också många utflykter och sidoäventyr som är mer eller mindre förankrade i den huvudsakliga berättelsen.
Vad är då dåligt i detta smörgåsbord av Mythos? Jo, Australien. Skit i att åka dit. Det kommer inte leva upp till förväntningarna, utan är äventyrets blindtarm.
Man kan också ha invändningar mot att det finns vissa repetitiva inslag i spelandet. Och det är sant. Jag väljer dock att inte ha den invändningen. Istället tycker jag att det var en funktionell del i skapandet av stämning. Genom att vissa teman upprepades, blev gruppen mer och mer effektiv under spelets gång. Det var alltså inte bara rollpersonernas värden som höjdes, utan vi som spelare blev skickligare på att samla information vartefter vi kom på fungerande metoder och kunde återanvända dem i nya städer.
I korthet är Masks of Nyarlathotep ett mästerverk att uppleva och inspireras av. Årets julklapp?
Kampanjen gör också ett fantastiskt jobb med att pressentera vilka ledtrådar som finns, vart de dyker upp och vad de pekar på för spelledaren. Sen kan det vara en ide att tona ner på fienderna. Det är en sån kampanj där två till fyra karaktärer förväntas död per del, mest för att det var så kampanjer fungerade på 80 talet.
Men jag har både spelat och spellett Masks och båda upplevelserna var helt klart positiva.
Jag måste säga att Masks är en ganska hackig kampanj (spelade den gamla “complete”-utgåvan. Motståndarna är alla fruktansvärt mäktiga, och det finns egentligen bara en beskrivning av området, ganska lite information om hur investigators skall klara av äventyren.
Plus för de små men roliga grenäventyren, som Mr Li som är övertygad om att Rpna är demoner och försöker muta dem med “Hell money”, som naturligtvis direkt bränns upp.
När jag spelledde dog alla RPna som förväntat i den sista encountern.
CoC har många bra megakampanjer, men jag måste rekommendera “Beyond the mountains of madness”. Enkelt den bästa CoC-äventyret jag spelat, och känslan när man fick tag på manuskriptet från den tidigare expeditionen och insåg att det var “Mountains of Madness”-novellen: Oslagbart.
Jag har hört väldigt mycket gott om spelet under årens lopp. Man borde kanske köpa det.