Demon’s Souls är ett av de bästa spel som gjorts. Spelet är så bra att det tillhör årets bästa spel både 2009 och 2010. Sånt är en bedrift i sig. Men vad är det som gör att det är så bra? Här presenteras några av spelets höjdpunkter.
Spelet är fult. Och då menar jag inte fult som “det där saknar estetik” utan bara fult. Så fort du slår igång spelet möts du av menyer som verkar hämtade från ett DOS-spel. Festen fortsätter när du skapar din hjälte. Alla har flottigt hår, äppelkinder och osunda tänder. Du kan välja på oräkneliga hudfärger, men ingen påminner om sådana som verkliga människor har. De flesta är gråa, grönaktiga, kräkfärgade.
Denna “fulhet” är otroligt befriande, skapar en tyngd och stämning i spelvärlden som många andra spel saknar.
Spelet är svårt. Och då menar jag svårt på ett sätt som gamla tv-spel var svåra. Dör du, tappar du dina poäng och får göra om banan. Du har visserligen inga “liv” så du slipper game-over och såna tråkiga saker. Men ju fler gånger du dör, desto “ondare” blir banan vilket bland annat gör att alla fiender blir vansinnigt svåra. Väljer du en av de sämre hjältarna från början får du kämpa. Och oavsett vem du väljer kommer du bli ihjälslagen i spelets tutorial. Som ett budskap – bäst att du vänjer dig.
Just att det är så svårt gör att spelet blir spännande. Varje sekund är på liv och död. Vågar jag gå en bit längre och riskera allt, eller ska jag fega ur och springa hem i hopp om att kunna köpa en uppgradering för mina poäng?
Dessutom blir det genuint tillfredsställande att upptäcka att även “omöjliga” fiender faktiskt blöder – en dåres koncentration och knappt trehundra pilar senare faller draken från himlen…
Spelet skippar konventionerna. Du vet hur det går till: hoppa med kryss, skjut med cirkel, slåss med fyrkant och trekant. Du kopplar upp dig mot internet och kan spela capture the flag med dina kompisar och se vem som har skramlat ihop mest poäng. Så går det inte till här. Kontrollerna har en egen layout, och multiplayer fungerar som ingen annan. Du ser andra spelare som skuggor – de spelar samma bana som du men inte tillsammans med dig. Däremot kan ni lämna meddelanden för att lura eller hjälpa varandra. Och du kan bjuda in spelare till din värld för att hjälpa dig i avgörande partier. Eller så kan du få din värld invaderad av en annan spelare som försöker slå ihjäl dig och äta dina krafter. Samtidigt kämpar alla mot världen och dess balans mellan ljus och mörker. Resultatet är fräscht – ett spel som känns nytt och inte gjort.
Nu har Namco Bandai meddelat att en sorts uppföljare kommer släppas under året. “Uppföljaren” heter Dark Souls och kommer antagligen erbjuda en större säljframgång, större spelvärld och lite mindre originalitet och glädje. Trots detta har spelet goda chanser att bli årets spel 2011 och 2012, särskilt som första spelet var exklusivt för PS3 medan Dark Souls kommer sprida kalaset till alla 360-ägare.
Ta en titt på vad som väntar:
http://www.youtube.com/watch?v=hEviX32HvJM
Låter som en rogue-like! Spelade ADOM länge. Grymt bra spel!
Spelet Demon’s Souls har ingenting med rougelike att göra, åtminstone så som rougelike vanligen definieras
DS har INTE
– slumpmässighet UTAN regelbundenhet, vilket gör att man lär sig banorna
– tur-baserad strid UTAN realtids-strid
– ASCII-grafik UTAN “riktig” grafik
– “permadeath” UTAN ett oändligt antal möjligheter att försöka igen, det är bara själarna (motsvarande XP och pengar) som försvinner
Jag spelade Lionheart till PC. Det är upplagt lite som Baldurs Gate och andra spel, fast man kan inte pausa och ge kommandon. Fy fan i helvete vad svårt det spelet var! Jag dog första gången då jag skulle slå ner en (en alena!) av de första fienderna. Det var någon typ av land-krälande fisk.
Jag håller med om att den typen av spel faktiskt kan bli itressanta. När jag skulle “göra gubben” så var det bara powergaming som gällde. Man fick glömma att skapa en karraktär som man kände för. Här handlade det istället om att skapa en överlevare!
Annars var Lionheart faktiskt bra. Man befann sig i sextonhundratalets Barcelona och det fanns gobblins och annat okytt. En invaderande goblinhär hotade Spanien den var ledd av Goblin-härföraren Djingis Khan! Cool idé om ni frågar mig.
Jag minns också Lionheart som galet svårt, jag gillade upplägget med ett mytiskt Europa. Minns speciellt ett uppdrag där man skulle hitta Shakespears förlorade verk. Han satt och söp på den lokala tavernan.
Jag känner mig oerhört pepp på uppföljaren. Troligtvis kommer jag inte att ha tålamodet att spela igenom spelet då jag numera spelar alla spel på easy. Men det lär bli ett garanterat köp.