Rollspela i Skyrim

Jag har tidigare diskuterat här på boningen.org om hur jag haft svårt med de öppna spelvärldarna som finns i det nyligen släppta dataspelet Skyrim. Då funderade jag på om det kunde ha att göra med någon slags allmän inställning till hur vi vill att spel ska vara. Nu har jag iallafall gett Skyrim ett försök, för att på något vis försöka förstå vad som gör att min vän älskar en spelform som jag hittills har haft problem med. Efter att ha spelat strax över tio timmar Skyrim kommer mitt första betyg, jag gillar det!

Jag tror orsaken är att jag redan från början, intog en ny inställning. Tidigare har spel där man kan göra allt, prata med alla och plockat upp allt, skrämt mig. Det har skrämt mig för att jag har känt en slags oändlighet som gjort mig panikslagen. Ett inneboende tvång att ta med sig allt från purjolökar, kastruller och rostiga svärd ut ur rövarnas håla. Jag har blivit utmattad och varit tvungen till massor med meningslösa transportsträcker. Det finns också så mycket uppdrag och karaktärer att det inte går att ens försöka interagera med allt.

Jag började fundera och insåg att en liknande inställning hade jag när jag började spela rollspel. Minns en händelse i äventyrssviten Den nidländska reningen då vår spelargrupp ständigt ordnade med en häst och vagn så vi kunde få med oss vakternas rustningar, svärd och husgeråd. Som sedan kunde säljas i närmaste by. Precis så har jag tidigare spelat spel som Oblivion och Fallout 3. Ohållbart.

Min nya inställning till Skyrim, var att spela spelet som jag idag spelar rollspel. Ta inte allt, prata inte med alla och fokusera på målet. Helt plötsligt öppnade spelet upp sig för mig. Jag blev inte distraherad av allt skräp som fanns i kryptan utan sprang gladeligen förbi. Jag struntade i att prata med människor som inte gjorde intryck på mig. Nu blev världen snarare levande för att jag visste att jag kunde plocka upp en kastrull om jag ville. Men jag behövde inte.

På min väg upp för de 3000 stegen upp till High Hrothgar kände jag att spelet visade en helt annan dimension för mig. Inlevelse och stämning. Det blev nära nog culture gaming. Jag själv på ett isigt berg, jag läser på munkarnas inskriptioner om när tiden var ung. Om drakarna som en gång härskade över världen. Snön som vräker ner och så från ingenstans, så dyker draken upp där, som hämtad från en svunnen tidsålder, redo att döda mig. En snabb strid och jag är åter ensam. Påmind om att drakarna är tillbaka.