Låt oss åter tala om superhjältar. I den tidigare posten på bloggen efterfrågade jag just rollspel om superhjältar och fick en hel del förslag. Jag känner att jag behöver göra ett förtydligande. När jag pratar om superhjältar menar jag det som Nationalencyklopedin beskriver superhjältar på följande vis:
superhjälte är en typ av hjälte i tecknade serier. Superhjältarna har oftast en eller flera övernaturliga krafter. Dessa krafter kan vara fysiska, det vill säga en superhjälte kan till exempel vara jättestark. De kan också ha mentala krafter, alltså att de till exempel kan läsa andras tankar eller förflytta saker med tankekraft. Oftast har superhjälten fått dessa fantastiska förmågor genom olyckor eller gåvor från högre väsen. Men det finns också många superhjältar med medfödda krafter. Den första superhjälten var Stålmannen. Han dök upp som tecknad serie 1938. Superhjälteserier är en egen genre inom den tecknade serien. Men många av superhjältarna har senare också blivit hjältar på film och i TV. Superhjälteserier har främst utvecklats i USA. De viktigaste serieförlagen är DC Comics, med hjältar som Stålmannen, Batman och Blixten, och Marvel Comics, med hjältar som Spindelmannen, Fantastiska Fyran och Daredevil.
Nu när ni vet vad jag faktiskt menar med superhjälterollspel har vi nu två vägval, antingen spelar vi redan befintliga superhjältar eller skapar egna. Till skillnad från i andra spel är karaktärerna, superhjältarna, en stor de av själva genren. Om vi skapar egna superhjältar är risken att de blir pastischer av redan existerande karaktärer. Ur ett rollspelsperspektiv är kanske detta genrens största problem. Vi har alltså valet att antingen göra en blek superhjältekopia som vi får att utforma själv eller välja från en färdig lista med superhjältar. Om vi inte vill spela campy slapstick eller någon slags ny tagning av Watchmen faller valet på det senare.
Supergänget är ett exempel på det tidigare, ett rollspel som fokuserar på att skapa sin egen superhjältegrupp. Stereotypa men roliga karaktärer. Hela spelet presenteras i form av seriestrippar. Designmässigt ett intressant koncept men det är kanske att ta utformningen ett steg för långt. Här spelar du humoristiska karikatyrer av befintliga superhjälten smaka bara på några av exempelhjältarna, Kapten Sverige och Domherren. Det är helt klart ett spel som baseras på humor (tänk snarare gamla Batman TV-serien än The Dark Knight).
Supergängets regler är mycket enkla, du väljer tre superförmågor som du mellan ett till tre i värde, vilket anger antal tärningar du får slå. Ju fler desto större sannolikhet att lyckas. Därefter slås stridsslag mot allt som ska bekämpas från bränder, långtradare och superskurkar. Ett välavvägt kort rollspel, som hade blivit bättre om det skrivits i textform med exempel i seriestrippar och ett språk som inte utgått från att spelarna redan spelar rollspel.
Jag ser verkligen ett problem att angripa superhjältegenren genom att skapa egna superhjältar. De finns så många väletablerade karaktärer, vilka alla har en välkänd historik att det är svårt att skapa egna kreationer, både som kreatör och spelare, som upplevs trovärdiga. Spelet finns att läsa online via Google Sites.
Null State har löst detta genom att helt enkelt ta seriealbumet Global Frequency och göra till ett rollspel. Här är det vanliga människor som är superhjältarna, och utgår från premissen att det finns vanliga individer som besitter unika kunskaper och förmågor som gör dem till superhjältar. Här finns inga mutationer eller radioaktiva spindlar utan istället handlar det om människor som offrar sina liv för att hela mänskligheten är i fara. Det blir en intressant dynamik där nya karaktärer ständigt skapas för att sättas upp mot en teknologisk utveckling som löper amok. Null State är för mig det bästa sättet att angripa en superhjältegenre utan att använda sig av färdiga karaktärer. Det kräver dock en läsning av Global Frequency för att kanske förstå konceptet till fullo.
Om ni istället vill rollspela de superhjältar ni ser i biograf, på TV-serie eller via seriestripparna då tror jag att Marvel Heroic Roleplay kan vara något. Mer om detta i slutet på veckan.
Jag gissar att det här bara är ett problem för de som verkligen gillar superhjältar. Jag tycker att ex. Chronicle var en asbra film, även om jag är säker på att de superkrafter som porträteras i den redan finns hos någon annan. Men för mig som inte ens kan namnge alla hjältar i nya Avengersfilmen är det här inte ens i närheten av ett problem. 🙂
Kort sagt, för mig handlar inte superhjältar om superkrafter, de är bara ett yttre attribut. Det blir som att säga att alla advokater är likadana eller alla som bär hatt.
Jag håller (försiktigt) med, men vill modifiera påståendet något. Som analogi tänker jag Sagan om Ringen. När jag som liten fick reda på att det fanns ett sagan om ringen-spel tänkte jag “vilken skit. Antingen är man Aragorn eller Legolas och då vet man redan hur det slutar, eller så är man nån värdelös jäppe som är dömd att alltid vandra i deras skugga.” Idag tycker jag istället att TOR är ett av topp tre världens bästa spel. Och när jag gör en rollperson känner jag inte alls att jag vill spela någon av bokens hjältar, men jag känner inte heller att det är något problem att ha en specialförmåga som “skjuta båge och surfa på sköldar” trots att det är någon annans superförmåga.
För mig handlar superhjälteproblemet snarare om att a) jag inte vet tillräckligt om settingen för att vara nördigt intresserad och därför tycka det är roligt att fundera över vad som skulle hända om jag var Wonder Woman fast med gröna kläder, b) inte ser tjusningen med att det är den vanliga världen fast några personer i trikåer har såpaliknande intriger och slåss så att saker går sönder (men ingen blir skadad) OCH SAMTIDIGT c) ändå har tillräckligt mycket hum för att ha förutfattade meningar om hur saker ska gå till.
(jag har en gång spelat ett scenario när alla var… inte advokater utan arkivarier och hade hatt. Det var astråkigt.)