Tag: serier

Stockholms Internationella Seriefestival

Nu i helgen är det seriefestivalen SIS på Kulturhuset i stockholm (och några andra ställen i stan)

Där kommer vi att var i helgen, gå runt. Snacka med folk, bläddra i fanzines, kolla in förlagens bord, gå på nått seminarium om något (förra året såg vi bland annat Bergting prata om Lovecraft och Mats Källblad prata om klass och konst) och se presentationen Alena filmatiseringen.

Själv ser jag extremt mycket fram mot att få lägga vantarna på Lars Krans nya album Den Svarta Jorden – Vandrande Stjärnor 2, köpa in några Li Österberg serier jag saknar, kolla in alla snygga risograftryck från Peow! och bli starstruck av blandade serieskapare.

 

Den svenska seriecenen är fantastisk, kom till kulturhuset och fatta exakt hur bra alla våra lokala serieskapare är!

 

Superhjälten – Unik eller komisk?

Låt oss åter tala om superhjältar. I den tidigare posten på bloggen efterfrågade jag just rollspel om superhjältar och fick en hel del förslag. Jag känner att jag behöver göra ett förtydligande. När jag pratar om superhjältar menar jag det som Nationalencyklopedin beskriver superhjältar på följande vis:

superhjälte är en typ av hjälte i tecknade serier. Superhjältarna har oftast en eller flera övernaturliga krafter. Dessa krafter kan vara fysiska, det vill säga en superhjälte kan till exempel vara jättestark. De kan också ha mentala krafter, alltså att de till exempel kan läsa andras tankar eller förflytta saker med tankekraft. Oftast har superhjälten fått dessa fantastiska förmågor genom olyckor eller gåvor från högre väsen. Men det finns också många superhjältar med medfödda krafter. Den första superhjälten var Stålmannen. Han dök upp som tecknad serie 1938. Superhjälteserier är en egen genre inom den tecknade serien. Men många av superhjältarna har senare också blivit hjältar på film och i TV. Superhjälteserier har främst utvecklats i USA. De viktigaste serieförlagen är DC Comics, med hjältar som Stålmannen, Batman och Blixten, och Marvel Comics, med hjältar som Spindelmannen, Fantastiska Fyran och Daredevil.

Nu när ni vet vad jag faktiskt menar med superhjälterollspel har vi nu två vägval, antingen spelar vi redan befintliga superhjältar eller skapar egna. Till skillnad från i andra spel är karaktärerna, superhjältarna, en stor de av själva genren. Om vi skapar egna superhjältar är risken att de blir pastischer av redan existerande karaktärer. Ur ett rollspelsperspektiv är kanske detta genrens största problem. Vi har alltså valet att antingen göra en blek superhjältekopia som vi får att utforma själv eller välja från en färdig lista med superhjältar. Om vi inte vill spela campy slapstick eller någon slags ny tagning av Watchmen faller valet på det senare.

Supergänget är ett exempel på det tidigare, ett rollspel som fokuserar på att skapa sin egen superhjältegrupp. Stereotypa men roliga karaktärer. Hela spelet presenteras i form av seriestrippar. Designmässigt ett intressant koncept men det är kanske att ta utformningen ett steg för långt. Här spelar du humoristiska karikatyrer av befintliga superhjälten smaka bara på några av exempelhjältarna, Kapten Sverige och Domherren. Det är helt klart ett spel som baseras på humor (tänk snarare gamla Batman TV-serien än The Dark Knight).

Supergängets regler är mycket enkla, du väljer tre superförmågor som du mellan ett till tre i värde, vilket anger antal tärningar du får slå. Ju fler desto större sannolikhet att lyckas. Därefter slås stridsslag mot allt som ska bekämpas från bränder, långtradare och superskurkar. Ett välavvägt kort rollspel, som hade blivit bättre om det skrivits i textform med exempel i seriestrippar och ett språk som inte utgått från att spelarna redan spelar rollspel.

Jag ser verkligen ett problem att angripa superhjältegenren genom att skapa egna superhjältar. De finns så många väletablerade karaktärer, vilka alla har en välkänd historik att det är svårt att skapa egna kreationer, både som kreatör och spelare, som upplevs trovärdiga. Spelet finns att läsa online via Google Sites.

Null State har löst detta genom att helt enkelt ta seriealbumet Global Frequency och göra till ett rollspel. Här är det vanliga människor som är superhjältarna, och utgår från premissen att det finns vanliga individer som besitter unika kunskaper och förmågor som gör dem till superhjältar. Här finns inga mutationer eller radioaktiva spindlar utan istället handlar det om människor som offrar sina liv för att hela mänskligheten är i fara. Det blir en intressant dynamik där nya karaktärer ständigt skapas för att sättas upp mot en teknologisk utveckling som löper amok. Null State är för mig det bästa sättet att angripa en superhjältegenre utan att använda sig av färdiga karaktärer. Det kräver dock en läsning av Global Frequency för att kanske förstå konceptet till fullo.

Om ni istället vill rollspela de superhjältar ni ser i biograf, på TV-serie eller via seriestripparna då tror jag att Marvel Heroic Roleplay kan vara något. Mer om detta i slutet på veckan.

Veckans pepp – Lär dig läsa serier

Nånstans i det här mardrömslikande träsket som var eftersnacket av Prometheus snubblade jag in på en youtubegenomgång, osm i sin tur ledde mig vidare till Comicbookgirl19’s snack om filmen som i sin tur leder mig fram till veckans pepp: Lär dig läsa serier med Comic Book Girl 19!
Comic Book Girl 19 och en robot berättar om hur du kan börja läsa serier redan idag; dessutom nästan helt aktuell info (klippet är nån månad gammalt) Om du bor i en stad som av någon anledning inte säljer serier så kan du beställa lösnummer Internet, tex från prempa.nu eller köpa in dem på din tablet pc iPad. Eller vad fan, vi blir inte ens arga om du laddar hem dina serietidinagar från piratebay (men det kan vara ganska svårt att hitta rätt grejer där)

 

Nu mot youtube!

Utopi nr 2

För ungefär två veckor sedan landade senaste numret av Utopi. Denna gång har tidningen spökhistorier som tema, vilket betyder att den skrivna texten handlar om spöken (och andra tidningar man kan köpa från Kolik förlag) medan serierna fortsätter precis som vanligt. För den som inte är bekant med första numret innebär det att serierna till exempel handlar om en syntare i en framtida värld där alla kvinnor har oförklarligt stora bröst, sex i mellansvenska skogar eller ett benrangel som ramlar på häcken.

Precis som i första tidningen är det mesta av mycket hög klass, vältecknat och roligt berättat. Högt och lågt blandas hej vilt och att tidningen skulle vara fylld av episka serier är en lögn: ett gott mått av innehållet är mer poetiskt än berättande, mer småskaligt är svindlande, mer lömskt än hjältemodigt.

Två serier lyser lite starkare än alla andra. Den första är följetongen om Blenda, en ung fröken i 1800-talets Stockholm som är med om förbluffande men självklara äventyr. Den andra är Lars Krantz’ mörka och mustiga historier om ett Sverige som Gud glömt. Serierna (en i varje nummer) utspelar sig i en obestämd tid, med krig och ofärd och huanemäj – en sorts amalgam mellan Noir, Harry Martinsson, Lifelover och Lovecraft. Seriens stora behållning ligger i de enorma fantasier som bara anas. En underjordisk stad, ett sanatorium, en konkurs, misär och fasa suggereras fram nästan nonchalant, medan den enkla handlingen driver på i en annan riktning. Om moget inte var ett skittråkigt ord skulle det vara passande. Moget, med begynnande förruttnelse. 

Utopi har också recenserats av bland annat Shazam.se – där senaste numret fick 4/5 i betyg. Du hittar deras recension här.

Utopi #1 – Nån vecka efter alla andra

Vi hoppas att alla Boningenläsare tog oss på orden och attack-tecknade en prenumeration på Utopi när vi tipsade om den. Nu är första numret ute och det har fått högsta betyg av en enad , manlig, vit , 25-35-årig, kritikerkår. Varför ska då boningen som är precis lika vit, manlig och i snitt 28 år gammal skriva något om Utopi?

Jo, det är så att vi har väntat tills euforin av en blaska med nya, svenska (mestadels), episka serier rann av oss och sedan har vi läst Utopi #1 en gång till, med de kritiska glasögonen på.
Jag har egentligen två problem med Utopi.

Det första är det redaktionella materialet vilket lider av lång pressläggningstid och är spretigt. Jag vet inte riktigt varför jag kan läsa om en sf-mässa som redan har vart, några nördiga kändisar eller om en gås som tillagas levande. De flesta texterna är skrämmande lika utfyllnad. Det finns dock en del bra här också, tex intervjun med tecknaren Elin Fahlstedt, förlagssidorna med information om nya titlar och backlist samt en ruta där redaktionen skriver om de mest lovande serieutgivningarna i vår.

Det andra är hur serierna anknyter till Kolik förlags övriga utgivning. Den utmärkta serien Huldran är försedd med en förvirrande text om en ramberättelse som inte alls spelar någon roll för förståelsen av serien. Istället signalerar den att jag som läsare bör köpa en annan tidning om jag vill få den kompletta upplevelsen. Tea Party är en uppföljare till en annan serie, publicerad förra året, något som får anses vara en smula anmärkningsvärt. Det här är trots allt första numret vi snackar om, ett nummer som borde signalera “häng med från början”. Utopi bjuder också på ett utdrag ur serien Corto Maltese, och en helsidesbild som vädjar till läsaren att läsa Nemi.
Sen kan man säga ett och annat om serierna. Som City påpekar hade några mått bättre av ett mer slipat manus. De som går i följetong skäms en smula av att inte vara indelade i logiska episoder. Dessutom går det också att ha synpunkter på huruvida det är bra eller dåligt med inte bara en, utan två, följetonger i en tidning som bara kommer ut var tredje månad. Fast sånt är mindre viktigt i det stora hela. Alla serierna är trots allt fantasifulla skrönor, fyllda av berättarglädje och mustiga bilder.

Dessvärre påverkar de till synes små anmärkningarna helhetsintrycket. Istället för att vara sprängfyllt av självsäkerhet, framstår första numret av Utopi som en smula ängsligt. Det är som att redaktionen inte fullt ut tror på den episka seriens kraft, utan måste gardera sig. Som att trycket från tjugo+ år av självbiografiska svenska serier om halv-alternativa människor som bor på söder är så stort och förlamande att inte ens de mest fantastiska av fantasier kan sväva på egna vingar.

Det är synd. För de bra serierna, och de är i majoritet, är bra. Det behövs inga programförklaringar, inga intyg om att serieskaparna faktiskt är publicerade, faktiskt ger ut andra serier också. Det behövs bara sekelskifteskvinnor som plötsligt börjar blomma av magnolior, rymdkejsare som blivit uppfostrade av monster, soldater som blir vansinniga av sina ransoner. Allt det där med att bara de mest orimliga fantasier kan förbereda oss på den framtid som vi är på väg in i låter i mina öron som trams. Fantasin är sin egen måttstock. Låt den vara nog i sig själv.

Veckans pepp: Utopi Magasin

Kolik förlag, som säger att de ger ut serier “under parollen intelligent underhållning” – vad det nu betyder (det skulle kunna betyda bra, om man ser till titlarna jag har läst), släpper nästa år Utopi seriemagasin med episka serier.

Det här är typ den största nyheten i den svenska seriebranschen sedan Bush-administrationen tvingade Arne Anka upp ur sin grav. Att starta en ny månadstidning är svårt, tungrott och ekonomiskt riskfyllt (fråga Horst Schröder). Därför förtjänar den som inte skaffar sig en prenumeration ögonaböj tokstryk.

Nämnde jag att det är skitbilligt, att du får ett porträtt och att tecknare som Kim W Andersson (Love Hurts), Karl Johnsson (Mara från Ulhtar), Lena Neidestam (Zelda), Lars Krantz (Dödvatten), Loka Kanarp (Pärlor och Patroner) och många fler gör tidningen till Sveriges tveklöst bästa magasin med episka serier?

Gå genast in på deras hemsida och se hur du gör för att få ett bättre liv för ynkliga tvåhundra pix.

Hur är det här rollspel eller relaterad kultur undrar du? Kolla på den här Saturnuskatten svarar jag. Mer rollspel eller relaterad kultur än så har jag svårt att se framför mig.


Bilderna i den här (och typ alla andra boningenposter) är länkade från någon annanstans och vad vi kan förstå är det kosher.

Drömmer du om Nordpolen? – Jocke tittar på upptäcktsresan som rollspelsverktyg

För många år sen så började jag skriva på en konventstrilogi om upptäcktsresor, där Eldorado, Nordpolen och Australien drog karaktärerna från sina hem och ut i det okända.

Det hela började med att jag hittade en av min barndoms favoritserier, De mystiska Guldstäderna, på Internet och sögs in i en värld där kartorna hade stora tomma områden och eldorado, den plats där solen går upp, en stad av rent guld hägrar i fjärran. Det fanns legender att hitta, nya civilisationer att möta och skatter att erövra.

I alla tre delarna så visste ju jag, som författare vad som dolde sig i de urgamla templen, att luftballongen till nordpolen var dömd att krascha och att Australien var kvar i drömtid.

Kanske var det därför de aldrig blev färdigskrivna, när jag visste vad som fanns att upptäckas behövdes varken spelarna eller rollerna längre.

Alla tre delarna började falla i glömska, men titlarna Kungens Nionde, Drömmer du om Nordpolen och Klipporna i skyn är jag alldeles för fäst vid för att helt släppa. Kanske skriver jag klart hela rasket när jag blir pensionär.

Ett par år senare byggde jag en high-fantasy värld inspirerad av He-Man och Final Fantasy det ena grundtemat handlade om vart magi kom ifrån, kristaller, automatvapen och överlappande verkligheter. Det andra temat som skulle driva världen framåt var att nästan hela kartan var tom.  Jag är fortfarande väldigt förtjust i värden som rymmer lika delar mystik och teknologi, men studier ledde till att jag flyttade och min spelgrupp gav sig ut på helt andra äventyr under tiden.

Jag tror fortfarande att den tomma kartan är ett lysande kampanjhjälpmedel. Spontana utfärder från huvudstoryn görs legitima när en by där alla invånarna är vandöda (och trivs bra med det) eller ett mycket högt berg fullt av hällristningar kan ritas in.

Något som ofta händer upptäcktsresande i populärkulturen, oavsett om det är Kalle Anka som går vilse i Anderna eller James T Kirk som landar på en ny planet är att det finns fantastiska skar i det okända. Fyrkantiga höns, övervintrade mammutar, urgammal teknologi som är långt mer avancerad än vår egen och såklart tempel fyllda med fällor som rasar samman när guldskatten plundras.

För den som behöver lite ny input och är trött på att det bara blir som Indiana Jones, fast tramsigare så används många av upptäckarmekanismerna på ett snyggt sätt i serietidningen Air; där kartor och symboler styr över hur den fysiska verkligheten ser ut. Den flygrädda flygvärdinnan Blythe blir efter en flygplanskapning inblandad i en värld där flygande städer, försvunna länder och Quetzacoatl – den sydamerikanska mytologiska befjädrade ormen bara är toppen av isberget.