Utopi nr 2

För ungefär två veckor sedan landade senaste numret av Utopi. Denna gång har tidningen spökhistorier som tema, vilket betyder att den skrivna texten handlar om spöken (och andra tidningar man kan köpa från Kolik förlag) medan serierna fortsätter precis som vanligt. För den som inte är bekant med första numret innebär det att serierna till exempel handlar om en syntare i en framtida värld där alla kvinnor har oförklarligt stora bröst, sex i mellansvenska skogar eller ett benrangel som ramlar på häcken.

Precis som i första tidningen är det mesta av mycket hög klass, vältecknat och roligt berättat. Högt och lågt blandas hej vilt och att tidningen skulle vara fylld av episka serier är en lögn: ett gott mått av innehållet är mer poetiskt än berättande, mer småskaligt är svindlande, mer lömskt än hjältemodigt.

Två serier lyser lite starkare än alla andra. Den första är följetongen om Blenda, en ung fröken i 1800-talets Stockholm som är med om förbluffande men självklara äventyr. Den andra är Lars Krantz’ mörka och mustiga historier om ett Sverige som Gud glömt. Serierna (en i varje nummer) utspelar sig i en obestämd tid, med krig och ofärd och huanemäj – en sorts amalgam mellan Noir, Harry Martinsson, Lifelover och Lovecraft. Seriens stora behållning ligger i de enorma fantasier som bara anas. En underjordisk stad, ett sanatorium, en konkurs, misär och fasa suggereras fram nästan nonchalant, medan den enkla handlingen driver på i en annan riktning. Om moget inte var ett skittråkigt ord skulle det vara passande. Moget, med begynnande förruttnelse. 

Utopi har också recenserats av bland annat Shazam.se – där senaste numret fick 4/5 i betyg. Du hittar deras recension här.

Utopi #1 – Nån vecka efter alla andra

Vi hoppas att alla Boningenläsare tog oss på orden och attack-tecknade en prenumeration på Utopi när vi tipsade om den. Nu är första numret ute och det har fått högsta betyg av en enad , manlig, vit , 25-35-årig, kritikerkår. Varför ska då boningen som är precis lika vit, manlig och i snitt 28 år gammal skriva något om Utopi?

Jo, det är så att vi har väntat tills euforin av en blaska med nya, svenska (mestadels), episka serier rann av oss och sedan har vi läst Utopi #1 en gång till, med de kritiska glasögonen på.
Jag har egentligen två problem med Utopi.

Det första är det redaktionella materialet vilket lider av lång pressläggningstid och är spretigt. Jag vet inte riktigt varför jag kan läsa om en sf-mässa som redan har vart, några nördiga kändisar eller om en gås som tillagas levande. De flesta texterna är skrämmande lika utfyllnad. Det finns dock en del bra här också, tex intervjun med tecknaren Elin Fahlstedt, förlagssidorna med information om nya titlar och backlist samt en ruta där redaktionen skriver om de mest lovande serieutgivningarna i vår.

Det andra är hur serierna anknyter till Kolik förlags övriga utgivning. Den utmärkta serien Huldran är försedd med en förvirrande text om en ramberättelse som inte alls spelar någon roll för förståelsen av serien. Istället signalerar den att jag som läsare bör köpa en annan tidning om jag vill få den kompletta upplevelsen. Tea Party är en uppföljare till en annan serie, publicerad förra året, något som får anses vara en smula anmärkningsvärt. Det här är trots allt första numret vi snackar om, ett nummer som borde signalera “häng med från början”. Utopi bjuder också på ett utdrag ur serien Corto Maltese, och en helsidesbild som vädjar till läsaren att läsa Nemi.
Sen kan man säga ett och annat om serierna. Som City påpekar hade några mått bättre av ett mer slipat manus. De som går i följetong skäms en smula av att inte vara indelade i logiska episoder. Dessutom går det också att ha synpunkter på huruvida det är bra eller dåligt med inte bara en, utan två, följetonger i en tidning som bara kommer ut var tredje månad. Fast sånt är mindre viktigt i det stora hela. Alla serierna är trots allt fantasifulla skrönor, fyllda av berättarglädje och mustiga bilder.

Dessvärre påverkar de till synes små anmärkningarna helhetsintrycket. Istället för att vara sprängfyllt av självsäkerhet, framstår första numret av Utopi som en smula ängsligt. Det är som att redaktionen inte fullt ut tror på den episka seriens kraft, utan måste gardera sig. Som att trycket från tjugo+ år av självbiografiska svenska serier om halv-alternativa människor som bor på söder är så stort och förlamande att inte ens de mest fantastiska av fantasier kan sväva på egna vingar.

Det är synd. För de bra serierna, och de är i majoritet, är bra. Det behövs inga programförklaringar, inga intyg om att serieskaparna faktiskt är publicerade, faktiskt ger ut andra serier också. Det behövs bara sekelskifteskvinnor som plötsligt börjar blomma av magnolior, rymdkejsare som blivit uppfostrade av monster, soldater som blir vansinniga av sina ransoner. Allt det där med att bara de mest orimliga fantasier kan förbereda oss på den framtid som vi är på väg in i låter i mina öron som trams. Fantasin är sin egen måttstock. Låt den vara nog i sig själv.

Veckans pepp: Utopi Magasin

Kolik förlag, som säger att de ger ut serier “under parollen intelligent underhållning” – vad det nu betyder (det skulle kunna betyda bra, om man ser till titlarna jag har läst), släpper nästa år Utopi seriemagasin med episka serier.

Det här är typ den största nyheten i den svenska seriebranschen sedan Bush-administrationen tvingade Arne Anka upp ur sin grav. Att starta en ny månadstidning är svårt, tungrott och ekonomiskt riskfyllt (fråga Horst Schröder). Därför förtjänar den som inte skaffar sig en prenumeration ögonaböj tokstryk.

Nämnde jag att det är skitbilligt, att du får ett porträtt och att tecknare som Kim W Andersson (Love Hurts), Karl Johnsson (Mara från Ulhtar), Lena Neidestam (Zelda), Lars Krantz (Dödvatten), Loka Kanarp (Pärlor och Patroner) och många fler gör tidningen till Sveriges tveklöst bästa magasin med episka serier?

Gå genast in på deras hemsida och se hur du gör för att få ett bättre liv för ynkliga tvåhundra pix.

Hur är det här rollspel eller relaterad kultur undrar du? Kolla på den här Saturnuskatten svarar jag. Mer rollspel eller relaterad kultur än så har jag svårt att se framför mig.


Bilderna i den här (och typ alla andra boningenposter) är länkade från någon annanstans och vad vi kan förstå är det kosher.