Som vanligt träffades vi på Storfritids Örnen, i det lilla rummet med stängd dörr bakom lekrummet. Teckenspråksrummet. Eller dockrummet. Ibland kom någon på att vi var där och vi fick skäll. Ibland kom någon på oss och det var ok för att vi hade varit snälla mot de utvecklingsstörda eller för att det inte fanns några tjejer ändå, eller i varje fall inga tjejer som ville sitta i dockrummet med stora teckenspråksplanscher på väggarna hellre än att kasta rönnbär på gatlamporna eller väsnas i lekrummet.
J hade en hel portfölj med rollspel, färger och tidningar som han ständigt bar med sig; vi skymtade dess innehåll varje dag under raster och mellan lektioner. Det var en till synes outsinliga källa av flödade magi, äventyr och död. Så vi skyndade. Mot Dödens väg. J hade såklart monsterboxen också och massa Sinkadus och skit så man kunde vara lite vadsomhelst. Ibland var det som att halva nöjet var att göra en gubbe. K gjorde en pyssling.
Äventyret började. Vi fick uppdraget – hämta svärden och Något Fruktansvärt är på väg att ske och vad gör ni? Ja, vad gör vi – en pyssling, några alver och nån björnman. Vi gör skor såklart. Socialistiskt. Alla ska ha skor! Medan världen rämnade runtikring vaktade vi otåligt på att pysslingen skulle göra sjumilasstövlar till var och en. Tatarus tog över, vi hade förflyttning L50. J slog igen portföljen och gick hem och spelade Nintendo istället på sin tv som behövde trettio minuters uppvärmning innan bilden slutade rulla men om man var riktigt jävla bra kunde man spela ändå om man satt och nickade som en idiot. K slutade spela rollspel. Vi andra var skitarga. Vi ville ha äventyr. Nu var allt försent.
Jag kan inte låta bli att tänka att diskussionen om Krilloan handlar om precis det här. J ville ge oss en berättelse med svärd och skelettarméer och blixt E20 på slutet. K ville göra skor. Jag ville bara spela rollspel.
Ingen fick som de ville.
Av någon anledning har jag inte alls samma problem med att göra sjukt vanliga saker på vanliga platser. När vi spelade Vampire/New York fann vi nöje i att driva klubbar, måla om, anställa folk och löenförhandla. Det kändes… mer som att det är sådant man gör i New York 1995.
Det här är ju ett vanligt förekommande fenomen som man helst bara ska omfamna.
Vår Masks of Nyarlathotepkampanj handlade mer om att driva en speak easy och om ett komplicerat utlåningssystem av livsfarliga böcker inom gruppen än något annat. Som spelledare var spelmötena en mix av underbar njutning och dödlig frustration. de flesta speltillfällen hände absolut ingenting. Spelledaren ville att de skulle åka till Afrika. Det ville ingen annan, varken spelarna eller deras karaktärer. För varför skulle de vilja det? Där fanns döden och vansinnet. Hemma i New York fanns tryggheten, spriten och en illusion om kontroll.
Kampanjen rann tyvärr ut i sanden till sist, men först efter att karaktärerna tvingats till Afrika i tron om att spelmötena skulle bli mer aktiva. Faktum är att som spelledare var jag snudd på onödig de där spelmötena när gruppen lyssnade på jazz och drack hembränd whiskey. Men jag var faktiskt helt onödig när spelmötena slutade finnas till.
Alltså, kontentan. När K vill göra skor men J vill berätta om skelett får man vackert vänta på skomakaren. Det är ju faktiskt det som är hela nöjet, i slutändan.
det är också värt att tänka på pysslingens stat-block. Liksom, det enda den lilla gynnaren kan göra är skor (och illusionism, förstås, men vem vill göra det).
Ja, vad gott har någonsin kommit ur Ilusionism?
Precis. Men en sak förbryllar mig med pysslingen till den grad att jag kommer ligga vaken i natt skulle jag tro…
Sövarstövlarna.
Pysslingen ställs inför ett problem. En sur och pysslingshatande man har slagit läger utanför pysslingens boning och pysslingen skulle behöva gå till en kund och lämna ett par näbbstövlar som inte bara är otroligt fina utan även ger bäraren förmågan att avgöra huruvida mjölken har surnat medelst en klackspark. Så då bestämmer sig alltså pysslingen sig för att inte smyga ut genom bakdörren, utan att istället sätta sig och göra ett par skor som söver bäraren. Kudos tänker jag.
Men sen kommer alla problem runt omkring. Hur får man på personen skorna? Hur vet man hur stora fötter vederbörande har? Och framförallt, om personen somnar med skorna på… när vaknar de?
När skorna tas av?
Och vad händer när personen tar på sig den ena skon? Blir personen lite småtrött då? Finns det alltså en chans att personen kan ana en uggla i foppatoffeln?
Och är det inte slöseri med skor? Ett par skor som aldrig används att gå i? Nej jag blir Sverkerupprörd.
Om du SLade skulle jag mer än gärna spela skomakare. Det verkar svinfett när du lägger fram det sådär – ett gäng pysslingar smyger runt för att måtta och trixa utan att bli upptäckta. Som scenen från askungen men med edge.