Välkommen till Chronopia! Det första som möter oss läsare är en guide, en vägvisare som under hela stadsbeskrivningen följer med oss. Det är just han som hela tiden leder och styr våra steg genom staden. Men han är ingen kalenderbitare, vi får endast veta att staden Chronopia ligger vid den södra oceanen, är den största staden på kontinenten och att staden aldrig haft någon folkräkning. Det blir inga procent eller faktarutor. Kartan över staden visar kring tjoget platser som tycks vara värda att besöka, de andra delarna nämns inte alls. Det här är en klar skillnad från de två tidigare stadsbeskrivningarna jag läst (Krilloan och Berlin 2092). Från vår vägvisare får vi reda på att staden tycks genomlida ett regelrätt raskrig. Gobliner, alver och dvärgar kämpar mot varandra med ett glödande rashat. Du går aldrig säker från deras dödspatruller.
Vår guide, Benni Krok, pratar på över sidorna, berättar om stadens gillen, urbaniseringens problem och att vi aldrig ska lita på någon. Kanske inte ens han själv? Naturligtvis är chronopierna dryga, som alla stadsbor, och som alla storstäder en urban djungel. Det är inte bara kontroversiella ämnen som rashat som redan här i inledningen berörs, huset Belisarius (döpt efter den bysantinska härföraren), är stadens rikaste. Orsaken är deras monopol på narkotikahandeln, naturligtvis handlar det om lotus i olika kulörer. Ständigt denna svarta lotus.
Vi möter Chronopia som turist, utan guidebok. Informationen om staden får vi genom serverade ögonblickbilder. Där på himlen flyger ett luftskepp förbi, drivmedel är alkemiskt renad svart gas, strax därefter en flygande ko eller som de kallas här en ”sekuda”. Ingenjörskonsten präglar staden, block och taljor tillsammans med återkommande kugghjul. Chronopia skulle bli en fantastisk skapelse, får vi veta om inte vetenskap och magi hatar varandra. Just typiskt. Galleonsfigurer med namn som Blå Trollkarlen, Snö Häxan och Architates klingar intrigspel. Men staden styrs naturligtvis av en tillbakadragen skuggestalt, Kejsaren. 5000 år, nyckfull, galen, illa omtyckt av samtliga och världens rikaste man är ingen ovanlig kombination i fantasy. Men å andra sidan får vi nog aldrig träffa mannen, skyddad av sina Tidsherrar och det Svarta Gardet.
Det barnförbjudna ämnena fortsätter, guiden tar oss till De Tusen Fröjdernas Gata, här är alla njutningar till salu. Prostituerade är naturligtvis ett dominerande inslag i stadsmiljön. Huset Degas styr stadens trafficking, och det är också därför som de endast överskuggas av huset Belisarius. Därefter kommer huset Lysander, handlar med exotiska och utrotningshotade djur. Huset Ventura specialiserar sig på kaparverksamhet, huset Cerias älskar krig, huset Koth är torterare och huset Aramas arbetar med mode. Chronopia styrs av våra lustar och alla varelsers allra mörkaste drifter. Men vi äventyrare lär snarare möta stadens gatugäng först innan vi får vila bland de stora husens höga torn. Gatugängen är i korthet ungefär som i The Warriors, och kallas saker som Hökarna, Klanen, Grinande gholorna och Klingornas allians. De flesta gatugängen tycks gå i raskrigets ledband.
På det hela taget är det väldigt svårt att få en överblick över staden men samtidigt en bra känsla över dess innehåll. Chronopia beskrivs genom en hederlig stadsvandring. Och precis som under en stadsvandring är det lätt att sluta lyssna på sin guide, börja titta i ett skyltfönster och sedan vara tvungen att springa ikapp gruppen. Det är en stadsvandring som hade kunnat kortas med omkring trettio sidor. Det absolut mest spännande med min läsning av Chronopia är hur den skiljer sig från tidigare läsningar. Här finns ingen idé om att staden ska beskrivas in i minsta detalj, snarare tvärt om flackar blicken hos författaren. Det raljeras, överdrivs och känslorna får styra, långt från den kalla infrastrukturen i Berlin 2092 eller Krilloans alla tjänstemän. Här är det gatans berättelse som styr, det är knark, sex, raskrig och gatuvåld. Civilisationens sönderfall är kanske som störst i dess centrum? Är det inte helt bisarrt att hela stadsbeskrivningen är en guidad berättelse? Det går till sist inte längre jag vill strunta i middagen och bara gå upp och lägga mig på hotellrummet.
Nästa morgon vaknar jag upp och inser att jag nästa föredrar stadsmodulerna där jag fick styra själv genom de telefonkatalogstjocka kvartersbeskrivningarna än att gå tillbaka till den där nedrans vägvisaren. Jag vill ut och upptäcka Chronopia på egen hand. Smaka på allt det där barnförbjudna själv istället för att bli led av någon köpt guide. De förbjudna frukterna blir helt enkelt alltför stereotypa och lättuggade i Chronopia. Men det är klart att lågt hängande frukter är lättare att plocka när man vara yngre.
Stadsbeskrivningen i Chronopia är nog bland de bästa skrivna verken i svensk rollspelshistoria. Något jag särskilt gillar är “…och att vi aldrig ska lita på någon. Kanske inte ens han själv?” för det lämnar ett spelrum där allting är öppet för tolkning. Det är en annorlunda vinkling av hur en spelvärld är förmedlar och jag har för mig att det stuket enbart finns i Trakorien vad gäller svenska spel. Stämningen är satt och bara av att läsa din återgivning så kunde jag känna lukten av opiater på torget, se framför mig hur en Degasalv tar emot ännu en last av skitiga slavar och känna de motsättningar som finns när jag rör mig på stadens gator.
Det är inte helt utan nackdelar att presentera världen såhär. Det är svårt att använda spelvärlden som ett uppslagsverk. Det känns som om det här hade varit en bra grej om man sedan fördjupat sig i olika delar, vilket antagligen de gör i de moduler som jag inte har läst.
Ett annat sätt att lösa det här problemet hade varit att presentera någon slags scenariostruktur där spelledaren kan ta valda delar och stoppa in i strukturen för att få fram ett äventyr. Det här tankesättet finns i Unknown Armies som är ett av de bättre skrivna rollspelet som finns där ute.
Det jag framförallt tycker är väldigt lyckat är att beskrivningen tar avstamp i människans perspektiv. Den värld jag som äventyrar får möta. Chronopia förmedlar precis som du säger en känsla som det inte går att ta fel på. Boken är i princip omöjlig att använda som uppslagsverk och man blir klart trött på stadsvandringen efter ett tag. Men det är en stad som lockar mig som läsare att bli upptäckt. Det känns kreativt och spännande, men kanske något tillskruvat.
Jag minns att jag hatade Chronopia när det kom – kändes som de skulle göra Kult av DoD (och sen gjorde de Kult av Mutant).
Men din beskrivning känns som ett bra sätt att föra fram en stad, men jag skulle nog ha guiden som rutor med insprängs info än ha det hela tiden.
Det finns en del faktarutor ska sägas, tänk lite skyltar vid de största sevärdheterna. Men det hinns inte riktigt med för din stadsguide manar på, framåt mot nya turistfällor. Jag kan tycka att själva lösningen känns vågad och intressant. Men att innehållet blir lite väl tillskruvat, en aningen för mycket våld, sex och droger på ett väldigt stereotypt och ganska ointressant sätt för att det ska kännas seriöst. Spännande för kidsen kanske men sedan då?
Man vill liksom ta sig förbi de värsta klyschorna som stadsguiden raljerar om.
Tidsherrar. Vilket ös.
Besvikelsen som är Chronopia handlar om att det var samma yrken och reglar som 91an (inte snubben som gör lumpen ) bilderna och texten däremot bärretar en episk nästan steam punk saga. men själv lever du vidare med krigaren,köpmannen,munken gamla yrken du spelat dag ut och dag in lärt älska och hata som rågbröd typ. lite som att du kommer till mellanstadiediscot i en fräsig G`n R tröja men möts av att alla lyssnar på Just D. man lackar
hade dom bara vågat gå hela vägen med Chronopia så hade det tveklöst blivit en super hit. och det va snubblande nära. jag vet att det senare kom en massa böcker med Uber yrken och reglar,eldkastare,Lirium,Hungervapen och gudarna vet vad. men då var det försent iaf för mig och alla jag spelade med.
/sry för kass svenska det har varit en blöt kväll
Jag tror du är inne på någonting, för som setting är Chronopia intressant, kanske lite off-beat men bra. Men det är uppenbart att reglerna och världen inte alls hör ihop. Man borde fått spela typ gängmedlem, tidsmagiker osv. Vad gör en utbygdsjägare i Chronopia exempelvis?
Man gjorde inte riktigt sitt jobb från Target Games sida att också förnya regeldelarna av produkten. Jag kan också fundera hur mycket de hade med själva beställningen att göra eller om Bill King mer eller mindre fick fria händer.
Vem e Bill King – och vad menas med beställning? Min rollspelshisyorik är tydligen keff 😉
Bill King är personen bakom Chronopia settningen, om jag förstår det rätt fick han en beställning att göra världen men frågan är hur fria händer han fick. Tydligt gjort en hel del Warhammer grejer.