Vildhjarta.
Med hjälp av papper, två tomma pizzakartonger, en sax, några färgglada pennor och en tecknartalang under all kritik, gjorde jag om den sista rälsade delen av Likstorm till ett vägvalsnät med kikhåls-synfält efter en idé av Rising.
Resultatet var åtta timmar skogsös. Och JA, spelarna gick i “loopen” en gång. Jag lyckades nästan lura dit dem igen.
Åh, precis såna där finurliga lösningar älskar jag. 🙂
Vad menas med loopen och kikhålssynfält? Blev väldigt nyfiken. Spelarna kunde se hela kartan och välja vart de ville gå antar jag, men kunde det hända något på “strecken”?
På den övre bilden (där man ser kartan) är det jag kallar för “loopen” ganska mycket i mitten. Den består av en väg som går rakt söderut, viker av österut och norrut för att sedan leda tillbaka till utgångspunkten från öster. Det är alltså en stig som leder tillbaka till samma ställe – “efter en dag inser ni att ni går runt i en cirkel”.
Det roligaste var att det blev lite Nalle Puh och heffaklumpen, för när de kom tillbaka valde de att undersöka stigarna efter vilka som använts nyligen/flitigt. Naturligtvis var det flest spår längs loopen, och efter att de gått där fanns det ännu fler spår som såg ännu färskare ut… vilket gjorde att halva gruppen var sugna på att gå loopen igen, för att de inte insåg/tänkte på att de precis gått den vägen.
Strecken var de stigar man var tvungen att följa. Vi hade en slumpmötestabell, men den användes bara om rollpersonerna hamnat på vilse.
Kikhålet är ett hål utklippt ur två hoptejpade pizzakartonger (bild två) och visar rollpersonernas synfält (field of vision). På bilden ser man utgångsläget – rollpersonerna är vid det lilla huset vid sjön. De ser en stig som leder söderut och en stig som leder nordost. Om de kikar runt lite finner de också en flod som de kan följa åt öster. Spelarna väljer hur de ska gå och flyttar kikhålet efter den valda linjen tills de kommer till nästa “location”.
Aha – nu fattar jag precis – och inser min tröghet – ascoolt ju. Görbart i andra spel, eller hur?
Absolut.
Idén är snodd från Rising som berättade att han gjorde så när rollpersonerna utforskade vildmarken – då fick de flytta titthålet åt vilket håll som helst. Men det kan funka varsomhelst. Hyperrymdhopp till exempel.
Min spelgrupp är otroligt långt från prestationsspelande (ofta blir det snarare fars och buskis), men jag var ändå lite förvånad över att ingen ritade upp deras färdväg. Det skulle jag ha gjort, för att undvika att gå tillbaka och för att få en ungefärlig känsla för de inbördes positionerna.
Det kanske inte var tydligt (nog) att de fick rita på kartan? Eller menar du att de skulle ha ritat en egen karta på ett annat papper?
Jag tänkte väl mest på det senare. De lovade till exempel att komma tillbaka till Draugvindr och lämna ett magiskt svärd eller dö. Där någonstans tror jag att en annan grupp hade kört lite mer “ok, vänta. hur har vi gått nu? först öst, sen norr, sen nordväst?” och dragit streck på ett papper, för att vara säkra att hitta tillbaka och slippa dö vilse i en gran.
Jag kan tycka det är ganska tråkigt att göra egna kartor som spelare, de blir ofta förvrängda och kan bryta stämningen när spelandet blir ett hantverk.
Men det är verkligen två traditioner som slår mot varandra här. Jag hade nog mest tyckt det varit en trist grej om man varit tvungen att rita en egen karta för att hitta tillbaka. Men det handlar också om vilket spel det sker i, det är avgörande för hur man tar hantverksrollspelandet.
Jag hade tyckt det varit helt okej om det var i Dungeon Crawl Classic exempelvis. Där är ju stämning och karaktärer mer en bieffekt av hantverket än något annat.