Föremål, materiella ting, har en betydelse. När vi använder dem visar vi upp social status, åsikter och vilka vi är. Det kanske inte är självklart när vi väl sitter där med vår skogshuggartröja, Global-kniv eller McDonaldskeps. Vad betyder det då att använda sig av en spelledarskärm när man spelar rollspel?
I sin uppfällda position symboliserar den spelledarens roll. En spelledare som är i behov av dolda slag, hemligheter och avskildhet. Det visar också på en spelledare som måste avskärma sig från spelarna. Det är tydligen en roll som kräver distans. Det är spelarna mot spelledaren. Spelarna går heller inte att lita på. Jag menar också att den symboliserar spelledarens makt. Makten över reglerna och världen. En makt dennes inte är bered att dela med spelarna. Spelledarskärmen har sitt ursprungen i sådant typ av spel som exempelvis Drakar och demoner ’91 klassiska Fight Club-betonade spelledartips uppvisar.
– Regel nr. 1 Spelledaren har alltid rätt.
– Regel nr. 2 Se regel nr. 1.
Därför kan jag tycka att spelledarskärmen som konstruktion i många spelstilar både känns otidsenlig och direkt opassande. I ett rollspel som bygger på samberättande eller att spelarna är deltar i framväxandet av spelmötet är det snarare ett symboliskt hinder än något annat. I ett spel där spelledaren agerar domare, såsom rollen ex. benämns i rollspelens ursprung (Original Dungeons & Dragons) Referee, är det snarare något som stärker dennes maktposition. Därför kan man fundera på varför så många spel fortfarande har kvar spelledarskärmen när spelet som sådant egentligen inte stöder det. Jag misstänker att det är av gammal vana. Det är nämligen så att spelledarskärmen är nära nog ett obligatoriskt släpp för varje seriöst rollspel. Det är också en väldigt enkel produkt att konstruera, i min mening , dess innehåll tillverkas de nästa på slentrian. Då tabeller och information i dess innandöme sällan är just de tabeller man själv eftersöker. Då blir skärmen bara en gränsmarkör mellan spelare och spelledare. En spelledarskärm kan göras rätt och de istället smörja spelets regelmekaniker och få spelmötet att löpa smidigare.
Min önskan är att rollspelsutvecklare tänker igenom en extra gång varför spelet ens ska ha en spelledarskärm. Stöder verkligen spelets mekaniker användandet? Spelledarskärmens existens skickar ett så tydligt budskap till spelledare att rollen kräver en avskärmad position att det kan vara bättre utan. Eller varför inte döpa om skärmen till något annat? Stödtabeller och “cheat sheets” behöver alla spel men kalla det inte för skärm om den inte ska stå i sin uppfällda position. Är det någon som verkligen använder sig av spelledarskärmen?
Jag håller med.
Spelledarskärmen känns i nio fall av tio som ett sätt att ta 100 spänns överpris för ett tio sidors introduktionsäventyr.
Men hallå! Över detta inlägg lyser det med stora neonfärgade bokstäver “Politisk influerad Indie”. 🙂
Jag håller med om att man inte skall haka fast sig vid den gamla regeln
– Regel nr. 1 Spelledaren har alltid rätt.
– Regel nr. 2 Se regel nr. 1.
Den må vara något otidsenlig… dock väldigt effektiv.
SpelLEDARE, DungeonMASTER, HÄXMÄSTARE mmm (Berättare i några enstaka fall). Samma namn för samma sak. Det här med att man tillsammans berättar fram någon historia är ju bara trams. En spelare leder spelarna genom världen genom att vara deras synintryck, agera karaktärer i världen mm.
Detta behöver naturligtvis inte vara dolt bakom en ohemult dyr skärm.
Alltså det jag reagerar över är:
“Det är tydligen en roll som kräver distans. Det är spelarna mot spelledaren. Spelarna går heller inte att lita på. Jag menar också att den symboliserar spelledarens makt.”
“som stärker dennes maktposition”
“en gränsmarkör mellan spelare och spelledare”
Jag tycker mig utläsa politiska undertoner i detta? 😉
Kan detta vara skrivet av någon som tror att Indie är det enda rättesnöret?
Tack för ett intressant inlägg. Jag vill dra mig till minnes en rolig seriestrip i ett gammalt nummer av Rubicon (sent 80-tal, kanske tidigt 90-tal?) som handlade om hemligheter på _bägge_ sidor spelledarskärmen.
Jag förstår inte om du sjunger det spelledarlösa rollspelets lov, eller om det är något jag missar i din text. Du skriver ”I sin uppfällda position symboliserar den [spelledarskärmen] spelledarens roll.” Lite längre ner skriver du ”En spelledarskärm kan göras rätt och de[!] istället smörja spelets regelmekaniker”. Det är lite oklart är vad du anser vara spelledarens roll och vilka regler det är som skall smörjas. Längre ner i din text blir det klart att det inte är spelledarskärmen i sig som är problemet, utan den springande punkten tycks vara huruvida skärmen är ”rätt” utförd och om den står upprätt på spelbordet eller inte.
Förstår jag dig rätt om du anser att en spelledare/referee/DM etc. är en person som befinner sig i ett osunt motsatsförhållande till spelarna på andra sidan skärmen? Försvinner detta om spelledarskärmen läggs platt på bordet? Eller kan bara motsättningen upphöra om spelledarrollen tas bort? Du skriver att ”det är tydligen en roll som kräver distans.” Talar du om spelledarrollen i allmänhet eller bara om den spelledare som använder sig av en skärm för att dölja kartor, spelledarpersoner och vissa tärningsslag etc?
Jag tror att jag förstår din text bättre om jag läser inledningen av andra stycket såhär: ”I sin uppfällda position symboliserar [spelledarskärmen] den spelledare (—) som är i behov av dolda slag, hemligheter och avskildhet.” Även om jag inte tycker att skärmen symboliserar spelledaren, så håller jag delvis med dig i vad du skriver om spelledarskärmens funktion. Däremot har vi olika uppfattningar om vad dessa funktioner representerar. För mig som SL fungerar dolda slag och hemligheter som olika slags dramaturgiska verktyg, inte som uttryck för avskildhet eller att jag inte vill dela med mig av regler och rollspelsvärld till spelarna. Huruvida makt är inblandat beror på hur begreppet definieras, men det är kanske en annan diskussion.
Det förefaller som om du menar att den roll en person fyller bakom den uppfällda skärmen är något som är opassande i enlighet med många spelstilar. Det är säkert så, men jag undrar om du inte blandar samman rollspel och dess kringprodukter med den mångfald som ett rollspel kan spelas på. De flesta rollspel som jag känner till kan spelas på flera olika sätt. I rollspel som förutsätter ett spelledarlöst spel är naturligtvis en spelledarskärm ett onödigt tillbehör. En spelledare som använder olika grader av medberättande kan, som jag ser det, fortfarande vara hjälpt av en spelledarskärm. Jag har dock aldrig under mina över trettio år som spelledare någonsin köpt en spelledarskärm, men det handlar snarare om att spara på slantarna än att jag vänder mig mot skärmen som sådan. En spelledarskärm tillverkar man ju lätt själv och det är som Olof och JumboJam skriver ovan orimligt saltad prislapp på dem i många fall.
Tack för fina inlägg i debatten kring SL-skärmen!
Det jag framförallt tänker är att SL-skärmen är ett maktverktyg. Om man har ett spel som försöker balansera maktförhållandena mellan SL och spelare stjälper den hellre än hjälper. Om ett indie spel, eller för den delen ett spel med indie-element lanserar en spelledarskärm som produkt känns det helt missriktat.
Men som sagt kan det fylla en god funktion om man eftersöker att upprätthålla detta maktförhållande mellan SL och spelare.
Jag menar att en SL-skärm inte bör vara ett obligatoriskt supplement till alla rollspel helt enkelt.
Själv händer det att jag använder SL-skärm och har köpt ett par under mina år men nästa alltid känt mig lurad. De nämligen både usla och fyra produkter generellt sett och innehåller sällan den info man som SL söker. Mer om detta i nytt inlägg på måndag. Olav säger det bra. Det är ett sätt att klämma några extra hundralappar ur mig som spelledare.
Jag skulle nog också säga att en SL-skärm passar bättre till vissa spel och inte alls till andra, ja. Funktionen av en SL-skärm är väl bara att kunna slå tärningsslag dolt och kunna läsa/kolla material som spelarna inte ska se? Tabeller eller motsvarande är ju bra att ha till hands men de kräver ju ingen förlåt även om vill man samla de viktigaste på ett ställe.
En annan sak än funktionen är ju symboliken – vad SL-skärmen _kan_ representera. Inte nödvändigtvis gör men kan. Det kan vara distans och ojämlikt maktförhållande men det behöver inte göra det. Om man strävar efter ett demokratiskt jämlikt samberättande, så fungerar ju SL-skärmen som något negativt men om man spelar ett förmedlande av en färdig story med tydligt olika roller för SL och spelare, så är det inget problem.
Som så mycket annat så hänger det ju på hur spelgruppen funkar i delar och helhet, snarare än props. Som lärare är det vanligt att folk i min kår håller den demokratiska fanan högt och lovordar alla demokratiska rättigheter och skyldigheter men skulle aldrig låta eleverna få reellt inflytande över undervisningens innehåll och form. Man pratar gärna _om_ demokrati men praktiserar det inte. Ungarna gör som vuxna gör, inte som de säger etc.
Ett bra inlägg! Jag kan inte mer än instämma med det du säger. Vi pratar gärna om speldemokrati exempelvis men hur mycket praktiserar vi?
En intressant tanke är; hur skapar vi hjälpmedel för rollspelet men med mer demokratiska förtecken? Appen till Mutant År 0, kanske är rätt väg att gå? Har vi andra exempel?
Jag tror tanken att rollspel både kan vara demokratiska eller ojämlika är viktig. I den senare fyller spelledarskärmen en viktig praktisk och symbolisk funktion. Det innebär inte heller att den ena spelstilen är sämre än den andra. Bara olika.
Jag gissar att SL lider av samma sjukdom som de flesta lärare. Makten de har svårt att släppa är kontrollen. Kontrollbehovet styr. En SL känner sig ofta inte trygg om hen inte har förberett allt, läst allt, kan allt och har en färdig berättelse att förmedla. Att improvisera och släppa kontrollen till spelarna är det bästa demokratiska man kan göra. Men inte bara SL är otrygg med det, enligt mina erfarenheter. De flesta spelare är också trygga med att det finns ett narrativ av flyta med i, att SL tar huvudansvaret för att driva berättelsen vidare och att man passivt kan lita på att bli serverad rollspelsunderhållning. Myslathet. Man kan troligtvis inte bara ge spelarna makt, man måste träna dem i att ta ansvar. Det kan vara nog så jobbigt. Vanans makt etc. Jag föredrar själv friform men med bra regler kan man både uppmuntra och tvinga fram mer spelardeltagande (Fria Liganspelen tex) och därmed också göra spelandet mer jämlikt.