Enligt gamla testamentet skapades världen av en hämndgirig gubbe. Tänk om det inte var så. Tänk om den istället hade blivit skapad av ett suget fruntimmer. Hur hade allt sett ut då?
Utifrån den premissen tar berättelsen om Gainea avstamp. Gudinnan Un vaknar upp ur en fantastisk dröm och skapar sin värld till drömmens avbild. Till skillnad från JHWH börjar hon inte med ljus och mörker, eller vatten och land, utan skapar helt sonika sig själv till en ganska het kvinna och en spegel som hon kan spegla sina ganska heta behag i. Därefter bär det av. På en eftermiddags läsning hinner vi vara med om världens skapelse, dess stundande undergång, en del magi och omotiverad nakenhet samt ett stort trollkrig som tårtan på moset.
Författaren lovar, på hederligt fantasy-manér, minst tio böcker i sviten. Dessutom är ett rollspel på väg om allt går enligt planerna. Det är lite svindlande att tänka på allt som kommer hinnas med i de tio böckerna, om de övriga är tillnärmelsevis lika vittfamnande som den här.
Gaineas stora svaghet är språket. Texten saknar tyvärr helt metaforer och poetiska bilder, ja kanske adjektiv i största allmänhet. Efter en timmes läsning slås jag av att jag inte vet hur något, eller någon ser ut. Istället fylls sidorna av märkliga design-kommentarer:
In vände sig hastigt om och riktade sin stav mot rösten, beredd att skicka energi genom den om det skulle krävas. Staven var ett användbart verktyg och den hjälpte In att fokusera attackerande magi. Hon kunde visserligen göra det även utan staven, men den gjorde det lättare när hon var tvungen att reagera snabbt. Den gjorde att hon inte behövde vara lika klart fokuserad för att lyckas (sid. 109).
Att läsa boken blir lite som att titta på någon av Simandls Czechsploitation-filmer med kommentatorspåret gående. På gott och ont känns det verkligen som att det är just en gammal rollspelare som skrivit Gainea. In är en höglevel-wizard, hon är bra på anfallsmagi och har en stav med enchantment (+5). Ungefär. Den uppenbara fördelen är att det utlovade rollspelet känns väldigt nära till hands.
Boken rymmer förstås en del bra idéer. Ett exempel är den själavandring som är central för boken. De dödas själar blandas likt SVJs drömmar, så att alla nu levande varelser har små brottstycken av alla dödas själar i sig. Dessutom kan mäktiga individer äta andras själar, och därigenom börja plågas av deras minnen.
Dessvärre skäms de bra idéerna av ett bristande språk, och många dåliga designbeslut. Förhoppningsvis blir nästa bok mer fokuserad, mindre kommenterande och mer målande.