Jag har här i dagarna tagit paus från förberedelserna till Symbaroum-kampanjen Väktarens vrede för att läsa Det svarta hjärtats vilja. Det är en skönlitterär bok i fantasygenren som är skriven av samma person, Mattias Johnsson. Fantasy är inte något jag i normala fall läser men i detta fall tyckte jag det skulle vara intressant att göra ett undantag. Framförallt för att se om boken kunde bidra till att öka förståelsen för hur Järnringen ser på den värld som jag strax ska börja rollspela i. Jag upplever att Symbaroum delvis fått kritik för att inte i tillräcklig detalj beskriva den väldiga skog, Davokar, som spelet framförallt uppehåller sig kring. Därför såg jag detta som ett ypperligt tillfälle att få lite insyn i hur skogen och dess invånare ser ut och beter sig.

Det svarta hjärtats vilja är den andra delen i serien om Symbaroum och boken tar vid precis efter händelserna i den första delen Den eviga nattens riddare. Jag tror med fördel att boken går att läsa utan att ha bekantat sig med del ett. Även om böckerna utspelar sig direkt efter varandra så står båda berättelserna på sina egna ben och om jag har förstått det rätt kan de nog ses som två relativt fristående delar.

Vi får följa de två syskonen Vidina och Alavan och deras resa genom skogen. Deras upplevelser med skogens folk och fä blandas med att berättelsen om deras barndom vecklas ut. Såklart bär våra protagonister på ett väldigt speciellt öde, annars skulle det väl knappast vara fantasy? Boken börjar i ett fartfyllt tempo och tappar egentligen aldrig i hastighet. Det gör att berättelsen är fokuserad och aldrig tar av i någon oväntad  riktning, läsaren drivs istället hela tiden framåt med blicken mot horisonten.

Det är en kamp på liv och död som utspelar sig framför våra ögon. Huvudpersonerna framstår som kompetenta äventyrare och mot bokens slut har man samlat på sig ett sällskap som i sin uppsättning skulle kunna mäta sig med Ringens brödraskap. Protagonisterna i Det svarta hjärtats vilja påminner i mångt och mycket av en spelargrupp till rollspelet, på det viset skulle också boken lätt kunna skrivas om till en spännande rollspelskampanj. Man skulle faktiskt kunna tänka sig att böckerna om Symbaroum är skrivna med utgångspunkt i en kampanj till rollspelet.

Stämningen är becksvart och Davokar befolkas av varelser hämtade ur skräckens värld. Samtidigt är dialogen genomgående rak och enkel, vilket skapar en tydlig kontrast. Det är ett effektivt språk som förstärker känslan av handlingskraft och angelägenhet hos bokens karaktärer. Det svarta hjärtats vilja tänder till ordentligt i sina mest obehagliga miljöer. En av de episoder som berörde mig mest börjar oskyldigt, ett tillfälligt ljus i skogens nattsvarta mörker, för att sedan tvärvända och erbjuda bokens kanske mest obehagliga scener. Dessa miljöer är som hämtade ur bröderna Grimms värld i händerna på skräckmästaren Guillermo del Toro. Hade bokens huvudpersoner inte varit äventyrare med hämndbegär skulle de säkerligen blivit traumatiserade av skogens fasor istället tycks varje elakt sagoväsen öka deras nästan övernaturliga målmedvetenhet. I dessa situationer skär sig bokens raka dialog med ramberättelsen och det känns som att språket inte riktigt hör ihop med berättelsens miljöer.

Boken är skriven utifrån vad karaktärerna ser, de finns ingen utomstående berättare som kan ge oss förklara, ge kontext och överblick. Läsaren deltar istället som en tyst betraktare till syskonens upplevelser medan författaren driver oss framåt i ett vilt tempo mot berättelsens slutuppgörelse. Det gör att vi aldrig får möjlighet att stanna till och betrakta våra omgivningar. Istället manar han oss på ständigt drivna framåt av skogens alver, jättar, jättespindlar, barbarer och mörkermän. Likt en upptäcktsresande önskade jag ibland att jag hade haft möjlighet att som läsare, lära mig mer om Symbaroums dolda hemligheter men här ges inga sådana tillfällen.

Det är i bokens slutskede som berättelsen verkligen tar ordentlig fart. Miljöerna blir mer fascinerande och skräckinjagande, karaktärerna fördjupas och vi kommer verkligen nära skogens mörka sagoväsen. Vi börjar förstå dem och därmed erbjuder de också spännande ledtrådar till Davokars historia. Det är också här vid resans slut som bokens rasande tempo når sitt crescendo och vi får möjlighet att stanna upp, som boken belönar oss med ödesmättande platser, uråldriga karaktärer och en ordentlig slutuppgörelse.

Det svarta hjärtats vilja erbjuder något så ovanligt som en fantasybok med ett ordentligt slut. Visserligen ges öppningar till ytterligare äventyr och upplevelser men Det svarta hjärtats vilja är något så ovanligt som en sammanhållen berättelse i fantasygenren. Det vanliga är ju annars känslan att en berättelse inom fantasy endast kan ta slut i och med författarens tragiska bortgång (Robert Jordan) eller skrivkramp (George R.R. Martin).

Jag tror att Det svarta hjärtats vilja lämpar sig bra för en något yngre målgrupp, med sitt rappa språk och en berättelse i högt tempo. Jag kan också tänka mig att boken mycket väl skulle kunna fungera som en lämplig ingång till rollspelet Symbaroum. För egen del hade jag hoppats att boken hade gett mig mer detaljer kring världen och Davokar i synnerhet. Jag fascineras samtidigt av den känsla av obehag som jag tidvis kände under min läsning. Det är för mig ovanligt att drabbas av sådana känslor av en bok. Men det jag framförallt tar med mig är mötet med skogens uråldriga väsen. Något man kan hoppas det kommer mer av i seriens fortsättning.