Det svarta hjärtats vilja

Jag har här i dagarna tagit paus från förberedelserna till Symbaroum-kampanjen Väktarens vrede för att läsa Det svarta hjärtats vilja. Det är en skönlitterär bok i fantasygenren som är skriven av samma person, Mattias Johnsson. Fantasy är inte något jag i normala fall läser men i detta fall tyckte jag det skulle vara intressant att göra ett undantag. Framförallt för att se om boken kunde bidra till att öka förståelsen för hur Järnringen ser på den värld som jag strax ska börja rollspela i. Jag upplever att Symbaroum delvis fått kritik för att inte i tillräcklig detalj beskriva den väldiga skog, Davokar, som spelet framförallt uppehåller sig kring. Därför såg jag detta som ett ypperligt tillfälle att få lite insyn i hur skogen och dess invånare ser ut och beter sig.

Det svarta hjärtats vilja är den andra delen i serien om Symbaroum och boken tar vid precis efter händelserna i den första delen Den eviga nattens riddare. Jag tror med fördel att boken går att läsa utan att ha bekantat sig med del ett. Även om böckerna utspelar sig direkt efter varandra så står båda berättelserna på sina egna ben och om jag har förstått det rätt kan de nog ses som två relativt fristående delar.

Vi får följa de två syskonen Vidina och Alavan och deras resa genom skogen. Deras upplevelser med skogens folk och fä blandas med att berättelsen om deras barndom vecklas ut. Såklart bär våra protagonister på ett väldigt speciellt öde, annars skulle det väl knappast vara fantasy? Boken börjar i ett fartfyllt tempo och tappar egentligen aldrig i hastighet. Det gör att berättelsen är fokuserad och aldrig tar av i någon oväntad  riktning, läsaren drivs istället hela tiden framåt med blicken mot horisonten.

Det är en kamp på liv och död som utspelar sig framför våra ögon. Huvudpersonerna framstår som kompetenta äventyrare och mot bokens slut har man samlat på sig ett sällskap som i sin uppsättning skulle kunna mäta sig med Ringens brödraskap. Protagonisterna i Det svarta hjärtats vilja påminner i mångt och mycket av en spelargrupp till rollspelet, på det viset skulle också boken lätt kunna skrivas om till en spännande rollspelskampanj. Man skulle faktiskt kunna tänka sig att böckerna om Symbaroum är skrivna med utgångspunkt i en kampanj till rollspelet.

Stämningen är becksvart och Davokar befolkas av varelser hämtade ur skräckens värld. Samtidigt är dialogen genomgående rak och enkel, vilket skapar en tydlig kontrast. Det är ett effektivt språk som förstärker känslan av handlingskraft och angelägenhet hos bokens karaktärer. Det svarta hjärtats vilja tänder till ordentligt i sina mest obehagliga miljöer. En av de episoder som berörde mig mest börjar oskyldigt, ett tillfälligt ljus i skogens nattsvarta mörker, för att sedan tvärvända och erbjuda bokens kanske mest obehagliga scener. Dessa miljöer är som hämtade ur bröderna Grimms värld i händerna på skräckmästaren Guillermo del Toro. Hade bokens huvudpersoner inte varit äventyrare med hämndbegär skulle de säkerligen blivit traumatiserade av skogens fasor istället tycks varje elakt sagoväsen öka deras nästan övernaturliga målmedvetenhet. I dessa situationer skär sig bokens raka dialog med ramberättelsen och det känns som att språket inte riktigt hör ihop med berättelsens miljöer.

Boken är skriven utifrån vad karaktärerna ser, de finns ingen utomstående berättare som kan ge oss förklara, ge kontext och överblick. Läsaren deltar istället som en tyst betraktare till syskonens upplevelser medan författaren driver oss framåt i ett vilt tempo mot berättelsens slutuppgörelse. Det gör att vi aldrig får möjlighet att stanna till och betrakta våra omgivningar. Istället manar han oss på ständigt drivna framåt av skogens alver, jättar, jättespindlar, barbarer och mörkermän. Likt en upptäcktsresande önskade jag ibland att jag hade haft möjlighet att som läsare, lära mig mer om Symbaroums dolda hemligheter men här ges inga sådana tillfällen.

Det är i bokens slutskede som berättelsen verkligen tar ordentlig fart. Miljöerna blir mer fascinerande och skräckinjagande, karaktärerna fördjupas och vi kommer verkligen nära skogens mörka sagoväsen. Vi börjar förstå dem och därmed erbjuder de också spännande ledtrådar till Davokars historia. Det är också här vid resans slut som bokens rasande tempo når sitt crescendo och vi får möjlighet att stanna upp, som boken belönar oss med ödesmättande platser, uråldriga karaktärer och en ordentlig slutuppgörelse.

Det svarta hjärtats vilja erbjuder något så ovanligt som en fantasybok med ett ordentligt slut. Visserligen ges öppningar till ytterligare äventyr och upplevelser men Det svarta hjärtats vilja är något så ovanligt som en sammanhållen berättelse i fantasygenren. Det vanliga är ju annars känslan att en berättelse inom fantasy endast kan ta slut i och med författarens tragiska bortgång (Robert Jordan) eller skrivkramp (George R.R. Martin).

Jag tror att Det svarta hjärtats vilja lämpar sig bra för en något yngre målgrupp, med sitt rappa språk och en berättelse i högt tempo. Jag kan också tänka mig att boken mycket väl skulle kunna fungera som en lämplig ingång till rollspelet Symbaroum. För egen del hade jag hoppats att boken hade gett mig mer detaljer kring världen och Davokar i synnerhet. Jag fascineras samtidigt av den känsla av obehag som jag tidvis kände under min läsning. Det är för mig ovanligt att drabbas av sådana känslor av en bok. Men det jag framförallt tar med mig är mötet med skogens uråldriga väsen. Något man kan hoppas det kommer mer av i seriens fortsättning.

Den eviga nattens riddare

Det var som att häxorna i Engelsfors öppnade en dörr på vid gavel och nu kan allsköns fantasy komma in och ställa till med oreda in den annars så si-fi tonade young-adult genren.
I dagarna släpptes Den eviga nattens riddare av Mattias Jonsson, en fantasyroman som tar sin plats i samma värld som det kommande rollspelet Symbaroum. För att få en inblick i vad spelet kommer att bjuda på har jag slukat varenda millimeter av boken, man vill ju vara först, liksom.

 

Romanen är en kompetent historia om två syskon som lämnat allt bakom sig för att … typ bli äventyrare.

 

Som jag har förstått det hela så fanns det en gång för länge sedan en högkultur som hette Symbaroum. Av oklar anleding (jag tänker mig att det handlar om övermod och högfärdighet i vanlig ordning) så gick det åt helvete för Symbaroum och en riktigt, riktigt stor skog växte fram över värden.
Idag bor det otaliga märkliga varelser i Davokar, som skogen döpts till. Älvor som dansar fram över ängarna, ettervaragar som skäller i månskenet, rovtroll som kalassar på äventyrare och vad mer man nu kan drömma om.

Nyligen, för kanske tio år sen eller så fick människorna för sig att de skulle erövra skogen, betvinga des monster, hugga ner träden och bygga städer och elda i sina stora ugnar. Samt såklart plundra landet på de uråldriga artefakter som Symbaroum har lämnat efter sig. De har rest en ny stad, Tistla Fäste, från vilken expeditionerna vågar sig längre och längre in i Davokar.

Det är här Den eviga nattens riddare tar sin början. Efter en kort och effektiv inledning som lånar friskt från öppningsscenen in Inglourious Basterds får vi bekanta oss med huvudpersonen Vidina, hon är kanske tjugo nånting och har hoppat av sin lovande karriär som supersoldat för att i stället hänga med sin yngre och sämre bror Alavan medan han bränner det mesta av arvet efter deras föräldrar på fejkade skattkartor och annat mög.

Men ödet står dem bi och efter en lysande beskrivning av det mörker som skogen använder för att förbanna människorna så följer de två såklart med på en resa in i Davokar där de måste jaga ikapp en expedition som kan ha gått ett öde värre än döden till mötes.

Jag påminns om rollspelsäventyr som Vinterskogens hemlighet, animeserier som Attack on Titan och min barndoms Bland tomtar & troll sagoböcker när jag läser Den eviga nattens riddare.
Informationsbladet jag fick med anger Hayao Miyazaki som en inspirationskälla till romanen, och det kan jag hålla med om även om det mer är de sidorna vi ser av Miyazaki i Princess Mononke och än i tex Kickis Experssbud.

Det finns såklart ett och annat problem med boken, den lider av rollspelighet, högst oklar namnstruktur och att analfabeta lerbönder slänger sig med termer som ” den forna högkulturen Symbaroum” men frågan är om de här sakerna ändå inte räkans som fördelar fördelar i just den här undergenren.

 

Om rollspelet lyckas trycka på rätt punkter ur Den eviga nattens riddare så har vi ett ny klassiker att vänta när Symbaroum släpps.

Årets hjältar: Illustratörer

Det har alltid funnits vackra svenska rollspel och framstående svenska illustratörer: Gulliksson, MiG, Bergting och Tapia. Därför känns det extra kul att konstatera att det senaste året bjudit på en så genomgående jämn och hög kvalitet när det gäller illustrationer och design. Att begränsa sig till fyra nominerade har varit enormt svårt, och det skulle inte vara förvånande om omröstningen lyfter fram andra kandidater som ger dessa fyra en god match. Trots det vågar vi ändå påstå att det finns fyra personer vars bilder glänst lite extra mycket i fjol. Dessa var:

Årets hjältar: Illustratörer

Daniel Falck (Svavelvinter)

Välserkott

Magnus Fallgren (Svavelvinter)

magisk_duell

Dennis Gustafsson (Mörkret vid stigens slut, Fantasy!)

mvss

Richard Svensson (Äventyr)

Äventyr 2012

 

 

Kickstarter, Dungeon World och tillgängligheten

I dagarna gick nomineringen för Golden Geek Awards upp från detta trevliga nätverk. En av de nominerade rollspelen var Dungeon World, ett spel baserat på Apocalypse World “motorn” signerat Adam Koebel och Sage LaTorra. Vad roligt tänker jag som haft ögonen på spelet, äntligen är det klart. Redan fått pris och allting, måste ha missat släppet. Jag går in på webbplatsen för att se hur jag på besvärlig väg kan beställa spelet. Jag möts av följande mening:

Dungeon World is not currently on sale. The full book and PDF will be available online and from local retailers in late 2012.

Hur är det möjligt att spelet blivit nominerad för en en Golden Geek om det inte ens är släppt, tänker jag. Naturligtvis, Kickstarter. Det räcker alltså att spelet släpps via Kickstarter för att anses som officiellt släppt. Jag ser ett problem. Problemet är att möjligheten för mig i Sverige att köpa dessa produkter har minskat avsevärt. Det är för mig det största problemet förutom det ständiga “köp grisen i säcken” idén. En liknande problematik uppstod med släppet av det svenska rollspelet Fantasy som först släpptes i en beta-version. Räknas detta som en färdig produkt? Det blev en del diskussion om spelet släpptes 2011 eller 2012 för allehanda utmärkelser.

Jag känner iaf att det är ett problem när många rollspel endast går att få tag på via Kickstarter. Den andra funderingen är om ett släpp via Kickstarter räknas som ett riktigt släpp när produkten inte går att köpa? Spelet går helt enkelt direkt out of print, om det inte blir en fortsättning. Ibland tycker jag det vore skönt när det inte blev så internt. Ett lite mer tydliga släpp med tydligare produkter vore önskvärt. Hur ska rollspelen annars nå en större grupp människor?

…och vinnarna är

Sent i går natt, vid ett extrainsatt styrelsemöte, sammanställdes den slutliga rösträkningen.Ända in i det sista var det en mycket jämn omröstning. I flera av kategorierna skilde det i slutändan inte mer än en handfull röster. Årets svenska spel såg länge ut att bli en delad förstaplats, ända tills balansen under helgen till slut svängde rubbades en smula.

Sammantaget är vi stolta. Vi är stolta över att intresset varit såpass stort. Vi är stolta över att det går att ha en enkel omröstning, utan registrering av IP-nummer eller liknande spärrar, utan att systemet missbrukas. Vi är stolta över att vi tar vårt pris på allvar, och att ni som röstat också gjort det. Men framförallt är vi stolta över att det finns så mycket kvalitet inom en så liten scen, något som bland annat tar sig uttryck i ett enormt jämnt resultat.

Vi vill passa på att tacka Lars Krantz, vars alkemiska penna förvandlade papper till guld och fick en liten utmärkelse i internets utkant till ett pris värdigt en kung.

Det är en glädje att, å läsarskarans vägnar, presentera fjolårets hjältar: 2011 års Guldgnomer.

Här är årets vinnare

Årets illustratör: Tina Engström/Mylingspel

Årets konstruktör: Fria Ligan

Årets kommunikatör: Thom Kiraly/Märklighetstroget

Årets svenska rollspel: Fantasy! – Tomas Arfert/Saga Games

Årets rollspel: The One Ring – Francesco Nepitello/Cubicle 7

Ett stort grattis!

Fantasy! vid första anblicken

Det riktiga omslaget innehåller ett svenskt ord: presenterar

Som boningen skrev om i går är Sagagames nya rollspel Fantasy här, och med en sådan framsida som Per Folmers var det förstås ett givet köp. Spelet är ett så kallat OSG (Old-school game), vilket kan översättas med “hippt och trendigt” eller “gammalt och trött” beroende på läsarens preferenser.

Oavsett om man är såld på OSG eller ställer sig frågande inför konceptet, erbjuder spelet en hel del saker att gilla. För det första är spelet föredömligt snabbt att läsa igenom – på tåget till jobbet hinner du lära dig grunderna, och på vägen tillbaka förstår du resten. Den som vill läsa in det ambitiösa äventyret får räkna med lite längre tid: tillsammans med en miljöbeskrivning tar det upp ungefär halva boken, och som sig bör är det indelat i rum och korridorer med hyfsat detaljerade beskrivningar. Desto bättre är upplägget enkelt och rakt på sak, så för den som inte är så noga med detaljer är det ändå förhållandevis enkel läsning.

En annan ljusglimt är illustrationerna. Visserligen varierar de i kvalitet, men spannet sträcker sig från ok till lysande. Framförallt Dennis Gustafssons illustrationer lyckas skickligt frambesvärja bläcksvärtan från en tid som passerat.

Äventyret är också det berömvärt – bara en sån sak som att det börjar med ett värdshus med TRE mystiska främlingar är nog för att locka den tråkigaste att spela. Reglerna är lätta att förklara, och färdiga rollpersoner finns med, så du är redo att börja spela så fort du kommit hem. Det finns helt klart något tilltalande i grundtanken.

Den största invändningen mot spelet är att det inte andas någon särskild spelglädje. Texten är kortfattad och stram och lämnar ger inte mycket för att nära fantasin. Kanske är det en bieffekt av OSG-idealet, kanske är det en eftergift för att hålla sidantalet kort. Oavsett vilken anledning som ligger bakom, blir skillnaden mot “moderna” spel som mest tydlig just här. I Forge-skolans efterdyningar har alla rollspel med självaktning ägnat stor möda åt den text som varken är crunch (regler och matte) eller fluff (stämningstexter och miljöer), utan som bara handlar om hur spelet ska spelas. Visst erbjuder Fantasy ett spelledarkapitel, men det handlar mest om magi och äventyrsstruktur och det klassiska mantrat “spelledaren har alltid rätt”. Entusiasm inför rollspel som kulturform får du alltså vara beredd att bidra med själv.

Sammanfattningsvis är Fantasy! ett snyggt och snabbläst rollspel, lätt att förklara och snabbt att sätta igång. Om du tillhör dem som gillar OSG kan du se fram emot en fest, men om du vant dig vid de nya spelens finesser, regellösningar och metatext finns en risk att du finner spelet märkligt tomt.

Gammal är äldst

För oss som inte vet så mycket om OSG (Old-school gaming) har förhandssnacket om Fantasy till stor del kretsat runt hur regellätt systemet kommer vara. När nu spelet kom i butik, kändes det naturligt att testa hur det är med den saken. Vi på boningen bestämde oss därför för att granska spelets regler mer noggrant.

Som i så många andra spel ligger reglernas fokus på strid, och stridskapitlet är också det mest regeltäta kapitlet. För att testa Fantasys påstådda regel-lätthet jämförde vi mängden regler i stridskapitlet med det ökänt regeltäta spelet Eon. Jämförelsen gjordes genom att alla regler som finns i kapitlen “Strid” räknades. Både regler av som “slå en tärning för att träffa” och regelmodifikationer som “-2 om målet ligger ned” bokfördes.

Fantasy klarar denna första granskning galant. Om vi inte räknar med frivilliga regler och föreslagna ändringar, innebär en strid i Fantasy ungefär hälften så mycket regler som i Eon. Utökar vi systemen med alla tillgängliga extraregler och frivilliga tillägg, innehåller Fantasy mindre än 30% av Eons regelmassa. I Fantasy finns egentligen bara en frivillig stridsregel, medan Eon har nästan lika många frivilliga som grundregler.

Jämfört med andra fantasyspel blir resultatet mindre slående. En strid i Fantasy innehåller ungefär lika mycket regler som en strid i Saga, och i jämförelse med en klassiker som Drakar och Demoner ’91 har Fantasy knappt 20% mer stridsregler att hålla reda på.

Fantasy: 70% mindre regler än Eon, 20% mer regler än DoD ’91.

Det brinner i knutarna!

Nu är det snart bara en skälvande månad kvar av det än gång så stolta året 2011. Om man tittar tillbaka på det som varit, kan man väl säga att det inte riktigt blev som planerat. Det blir ju sällan det. Men än är inte allt försent. Trettioen långa dagar återstår trots allt, så det finns fortfarande chans att skriva in sig i historien. Det är som ett stort svärdet-i-stenen-svärd som är fritt fram för vem som helst att rycka ut – frågan är vem som gör det. Vem skriver årets spel 2011?

målet är där, men var är de tävlande?

Året började så bra. Kreativiteten sjöd. Nya bloggar ploppade upp till höger och vänster. GothCon blev en branschfest utan like där högvis av nya idéer presenterades. Året var ungt och friskt, och ännu mer hägrade vid horisonten. Flera tunga titlar gjorde anspråk på att bli inskrivna i historieböckerna. Som årets bästa rollspel 2011. Etta på sf-bokhandelns försäljningslista. Det nya folk-rollspelet var på väg.

Som Western, till exempel. Ny utgåva. Ovalt sikte. Löjligt många illustrationer. Utförligt kapitel om sjukdomar och gifter. Helt i färg. Inget skriker “årets produkt” mer än så: Western skulle härska över topplistorna med en självklar auktoritet. Men det finns bara ett krux. Det måste komma ut.

Eller Svavelvinter. Jamenar Herregud! det är backat av en författare och en av de (för mig obegripligt) mest populära äventyrssviterna någonsin och skrivs av nya spänstiga Fria Ligan. Spelet utlovar en perfekt coffee table-upplevelse i liggande format, där något nytt möter något gammalt. För att inte tala om skuggspelet – det tillhörande brädspelet som avgör världens makropolitiska öden. Redan hälften vore nog för att samla såväl trötta nostalgiker som hipsters och spelfanatiker. Årets bästa spel? Utan tvekan. Om det kommer ut i år.

För det är just där skon klämmer. Det är som ett hundrameterslopp där startskottet har gått men ingen är ute och springer. Vem som helst kan kasta sig in och knipa segern. Men rollspel brukar av tradition dras med en klädsam försening. Några månader minst, om det är ett spel att räkna med. Enligt denna logik ligger Fallna Gudar bra till. Spelet skulle släppas innan sommaren, som ett mörkt fantasyspel som distribueras enligt den så kallade “freemium”- eller “inkörsporten till droger”-metoden: gratis i början, sen kostar det. Förutom att idén är bra och distributionsidén är ännu bättre, har projektet knutit skickliga illustratörer till sig. En given vinnare?

Kom igen. Trettioen dar! Det kan funka. Det måste funka.

Nu står hoppet till Fantasy! Om bara tryckpressarna inte krånglar, om bara båtarna går som de ska, om bara beta-upplagan är så bra så betat kan filas bort. Då jävlar är det inget snack.

Men annars, vad händer annars – ifall ingen av bjässarna kommer? Då kommer årsbästalistan plötsligt bestå av spel som Äventyr, Null State och Kontinuum. Av nya utgåvan av Version Noll och Magneter och Mirakel, Sägen och Teknochock. Spel som ingen har läst, och än färre spelat. Eller?

Kanske är det precis då som 2011 blir det mest spännande svenska rollspelsåret någonsin.