Tag: symbaroum

Symbaroum – introduktion

Hur börjar jag att introducera en spelvärld? Det värsta som finns är ju att påbörja spelandet i en ny värld med en dubbellektion historia och geografi innan vi ens kan sätta igång med att skapa våra karaktärer. Så inför vårt första spelmöte i Järnringens rollspel Symbaroum passade jag på att skriva ihop en introduktionstext. En text som jag efter genomläsningen av grundboken, äventyren och romanen kunde sammanfatta världen. Det jag har insett efter att ha introducerat dussintals spelvärldar till spelgruppen är att det är oerhört viktigt att mentalt vara förberedd för första spelmötet. Om karaktärsskapandet och introduktionen av världen kickar igång spelarna så har man vunnit mycket i känsla och pepp. Således pratade vi endast kort om världen för att sedan när vi körde ingång introduktionsscenariot “Det förlovade landet” börja med introtexten. Ett sista tips också: placera händelserna i äventyret på resa mellan huvudstaden Yndaros och Tisla fäste, allt blir mer logiskt då. Så här kommer då introtexten, använd den gärna för att introducera ditt första spelmöte i Symbaroum.

Det var i slutet på det stora kriget som vår älskade drottning Korinthia Nattbane böjde sitt väna huvud för att ta emot Alberetors gyllene krona. Hon som var beredde sig att dö martyrdöden för riket och Prios den döende gudens ära. Men i sin försyn sände Prios rikets främsta templarer för att dra vår älskade drottning bort från mörkermästarnas grepp och åter in i solens härliga ljus. Riket sändes in i ett euforiskt segerrus, ett segerrus så bländande att mörkret drevs bort från rikets nu förbrända och askpyrda åkrar.
 
Friheten var vunnen men priset, Alberetor, var för evigt märkt. Så det hände sig vid den tiden att drottningens maskklädda anlete vände sig norrut bortom Titanernas väldiga snödränkta toppar. Visioner hämtade från förste fader Jeseebegai hade sänt rikets främsta jägarkårister med nordanvinden och när våren kom och de återvände med nyheten att de funnit ett förlovat land, en tillflyktsort, en nystart på det som skulle bli Ambrias gyllene slätter tackade de Prios försyn. För där bortom Titanernas vindpinade mur låg ett land endast befolkad av vildar. Ett land otämjt och vildvuxet men till brädden fyllt med naturens rikedomar. Allt det som gått förlorat, rövat av mörkermästarnas vandöda kohorter kunde nu vinnas tillbaka.
 
I det sjunde året efter den stora segern bröt hovet upp och i sin innerliga vishet döptes det nya rikets huvudstad till Yndaros. Då var Martyrkatedralens tinnar och koppartak redan färdigställt och guldindränkt i höstsolens varma sken. I dess väldiga sal kröntes drottning Korinthia till det nya riket Ambrias första regent. Ordningen kom äntligen till norr, civilisationens alla under gavs till slättlandets barbarstammar. De böjde sina huvuden för Alberetors pansarer och veterankårer för de visste att det gjorde dem gott.
 
Men drottningens jägarkår gav sig icke i utforskandet utan strävade ständigt vidare norrut tills de stötte på den väldige och vilda Davokar. Ett hav av grönt, så rikt på viltfångst och naturrikedom att ingen kunde drömma om dess like. I skogens djup fanns allt de ambriska hertigdömena behövde för sin uppbyggnad och mer därtill. Dolda ruiner och väldiga skattkammare avslöjades av hovets kolonisatörer, skattletare och prospektörer. I Davokars djup ryktades om ett förlorat rike, Symbaroum, nu dolt av de väldiga lövverken.
 
Vilken gåva till det nya riket Ambria och dess krigströtta folk! Äntligen fick de skörda segerns sötma mot Davokars otämjda natur! Ty det visade sig att det ambriska landskapen alltför snabbt kuvades av civilisationens kraft. Nya utmaningar kallade äventyrare, lycksökare och drivna individer att söka sin lycka i Davokars djup. Finner du icke din lycka där då har Prios gyllene strålar för alltid vänts sig bort från ditt anlete! Så mina vänner, ni som söker lyckan och välgången färdas mot Tisla fäste vid skogens bryn och hör berättelserna från expeditionerna, kampen med alver och knytt, fånga dagen! Se rikedomarna som färdas ut ur skogens mörker för att förädlas i civilisationens ljus. Gräv upp Symbaroums hemligheter och låt det bli ett vittnesmål till vår drottning, vår frälsare och härförares storhet.

Välkommen till rollspel Symbaroum!

Symbaroum

Fyra dåliga saker:

– Kartan består mest av ett grönt ingenting vilket känns som en trist användning av yta.

– Avtändande namnlista: i ett försök att frikoppla Symbaroum från den verkliga världen har folk namn som är svåra att komma ihåg och svåra att älska. Eftersom settingen ändå är kritvit hade Erik och Ylva varit lika passande och tusen procent lättare att minnas.

– Regeltexten är ganska dåligt polerad, vilket gör att många saker som egentligen är skitenkla framstår som dunkla och förvirrande.

– Alla tre äventyr som hittills publicerats följer samma formel. Än så länge är det ok, men kommande äventyr måste vara noga med att variera sig mer för att inte formatet ska bli uttjatat.

Resten är fullt av asbra. Till exempel:

+ Reglerna är mycket smidigare i spel än i text. Det finns en lagom mängd finesser, och det fungerar nästan alltid strålande att bara är spelarna slår tärning.

+ Att göra en rollperson är lagom invecklat och innehåller en bra kombination av slump, valfrihet och styrning. Jag slog fram mina grundegenskaper (2t6+3 i ordning) och valde arketyp baserat på dem: hög vilja och listighet, låg tålighet och smidighet – en magiker! Mystikerarketypen presenterade i sin tur fem val. Jag valde teurg för att den hade en fet illustration på en gubbe med en mask; spelet verkade av övriga bilder att döma i oproportionerligt stor del handla om folk med masker. Teurgen gav i sin tur en föreslagen “build” som jag läste, förkastade och gjorde om. Slutligen valde jag ett släkte som passade mitt yrke (conquistador-människa) och ett annat namn än de som stod på listan.

Jag skulle ljuga om jag sa att det gick skitfort, för det gjorde det inte. Det blev en hel del sudda och välja om förmågor, men det var helt ok eftersom spelet aldrig tvingade mig att göra det. Hade jag nöjt mig med den build som yrket föreslog hade det gått mycket snabbare. Mina egna val gjorde inte heller att min rollperson blev mer mekaniskt optimerad, bara att den blev mindre generisk.

+ Spelet är sprängfyllt med spännande konflikter, saker att upptäcka och ta del av men är trots detta förvånande fritt från encyklopedi-känsla. Genom att läsa ett kort stycke och få några pointers av min SL fick jag allt jag behövde veta om teurgens religion: det är en pseudo-katolicism, guden heter Prios och är en döende solgud. Rock!

+ Precis som gamla-nya Mutant är Symbaroum laddat med ett starkt och aktuellt tema – exploatering och rovdrift. Och precis som i gamla-nya Mutant är temat förvånande politiskt, utan att bli patetiskt eller mästrande.

+ Settingen är briljant. För tjugo år sedan vandrade folket över berget och började kolonisera ett nytt land. Det gamla landet figurerar mest som en skugga, men det är skuggan av alla klassiska svenska fantasy-rollspel; som att nybyggarna – precis som en stor del av spelarna – kommer gående från DoD ’91, från Trudvang, från Eon och Gemini, eller ruinerna av andra spel som nu mest samlar damm i hyllan.

+ Introduktionsäventyret “Det förlovade landet” är en föredömlig inkörsport till spelet: vi färdas mot Tistla Fäste och på vägen dit upptäcker vi settingen samtidigt som våra rollpersoner. Och ungefär när vi stötte på en vandöd rövarhövding som i livet hade hetat ridddar Rogan men som nu, som odöd, hette van-Rogan blev det uppenbart att vi skulle älska spelet.

Efter ett dygns maratonspelande skulle jag säga att Sverige precis har fått det spel vi alltid har förtjänat. Ett spel som har både roliga regler och rolig setting, ett spel som ligger i framkant och ändå stolt visar upp sitt arv, ett spel som är både ur-svenskt och transatlantiskt på samma gång.

Såklart finns det utrymme för justeringar. Det finns det alltid. Men Symbaroum är i sin nuvarande form en sån fullträff att jag blir helt glad.

Den eviga nattens riddare

Det var som att häxorna i Engelsfors öppnade en dörr på vid gavel och nu kan allsköns fantasy komma in och ställa till med oreda in den annars så si-fi tonade young-adult genren.
I dagarna släpptes Den eviga nattens riddare av Mattias Jonsson, en fantasyroman som tar sin plats i samma värld som det kommande rollspelet Symbaroum. För att få en inblick i vad spelet kommer att bjuda på har jag slukat varenda millimeter av boken, man vill ju vara först, liksom.

 

Romanen är en kompetent historia om två syskon som lämnat allt bakom sig för att … typ bli äventyrare.

 

Som jag har förstått det hela så fanns det en gång för länge sedan en högkultur som hette Symbaroum. Av oklar anleding (jag tänker mig att det handlar om övermod och högfärdighet i vanlig ordning) så gick det åt helvete för Symbaroum och en riktigt, riktigt stor skog växte fram över värden.
Idag bor det otaliga märkliga varelser i Davokar, som skogen döpts till. Älvor som dansar fram över ängarna, ettervaragar som skäller i månskenet, rovtroll som kalassar på äventyrare och vad mer man nu kan drömma om.

Nyligen, för kanske tio år sen eller så fick människorna för sig att de skulle erövra skogen, betvinga des monster, hugga ner träden och bygga städer och elda i sina stora ugnar. Samt såklart plundra landet på de uråldriga artefakter som Symbaroum har lämnat efter sig. De har rest en ny stad, Tistla Fäste, från vilken expeditionerna vågar sig längre och längre in i Davokar.

Det är här Den eviga nattens riddare tar sin början. Efter en kort och effektiv inledning som lånar friskt från öppningsscenen in Inglourious Basterds får vi bekanta oss med huvudpersonen Vidina, hon är kanske tjugo nånting och har hoppat av sin lovande karriär som supersoldat för att i stället hänga med sin yngre och sämre bror Alavan medan han bränner det mesta av arvet efter deras föräldrar på fejkade skattkartor och annat mög.

Men ödet står dem bi och efter en lysande beskrivning av det mörker som skogen använder för att förbanna människorna så följer de två såklart med på en resa in i Davokar där de måste jaga ikapp en expedition som kan ha gått ett öde värre än döden till mötes.

Jag påminns om rollspelsäventyr som Vinterskogens hemlighet, animeserier som Attack on Titan och min barndoms Bland tomtar & troll sagoböcker när jag läser Den eviga nattens riddare.
Informationsbladet jag fick med anger Hayao Miyazaki som en inspirationskälla till romanen, och det kan jag hålla med om även om det mer är de sidorna vi ser av Miyazaki i Princess Mononke och än i tex Kickis Experssbud.

Det finns såklart ett och annat problem med boken, den lider av rollspelighet, högst oklar namnstruktur och att analfabeta lerbönder slänger sig med termer som ” den forna högkulturen Symbaroum” men frågan är om de här sakerna ändå inte räkans som fördelar fördelar i just den här undergenren.

 

Om rollspelet lyckas trycka på rätt punkter ur Den eviga nattens riddare så har vi ett ny klassiker att vänta när Symbaroum släpps.

Spelledarskärmen + bortredigerat skräp?

Så varför släpps det så många spelledarskärmar när de flesta spelen idag (exklusive OSR-genren) snarare vill skapa en dialog mellan spelare och spelledare? Jag nämnde i föregående artikel att jag både tror att det beror på slentrian men också på att det är enkelt. När jag säger enkelt menar jag kanske inte billigt att tillverka utan att den innehållsmässigt framförallt är en upprepning av saker som redan stod i grundboken.

Men många grupper kanske då inte spelar med spelledarskärm, vad gör man då? Jo man inkluderar extra material! Det är ofta en ganska begränsat innehåll man får med men kanske tillräckligt för att det ska locka till sig köpare som endast är måttligt intresserad av skärmen. Det vanligaste är att det ingår ett kortare äventyr till spelledarskärmen. Spel som har inkluderat ett äventyr är exempelvis, Mutant Undergångens Arvtagare, Mutant År Noll (innehåller äventyrsplatser), Götterdämerung och kommande Symbaroum. Det är logiskt, då spelledarskärmen är den obligatoriska första produkten till rollspelen. Då kan spelledaren som köper SL-skärmen få något att spela där bakom helt enkelt.

En del rollspel inkluderar mer material än bara ett äventyr. Fantasy Flight Games har gjorts sig till mästare på detta, till både Warhammer 3ed, Warhammer 40k Dark Heresy och Star Wars Edge of Empire lanserades något som kallades Game Master’s Kit. I praktiken var det just spelledarskärmen samt ett tunt häfte med äventyr / äventyrsuppslag samt korta texter om kampanjspelande. Jag kan tycka att det är speciellt provocerande när det paketeras med namnet Game Masters Kit. Det för ju tankarna till att de ska underlätta mitt spelande när t.ex. produkten till Edge of Empire bestod av tre sidor om ärkefiender utöver det korta scenariot. Det är väl inget Game Master’s Toolkit? Det är falsk varudeklaration!

Det material som inkluderas till spelledarskärmen förutom äventyr är uppenbart i de flesta fall texter som har redigerats ut ur grundboken, troligen av platsbrist, men nu gör sitt intåg till spelledarskärmen. Dark Heresy innehåller förutom äventyr också regler för gifter, vilket låter som en modern klassiker. Regler för sjukdomar inkluderas om jag inte minns fel också i den utökade versionen av Eon. I Warhammer 3ed medföljer en 40 sidor lång bok riktad till spelledaren. Hälften av boken upptas av äventyrsuppslag medan resterande är texter som ska hjälpa spelledaren. Det är kåserande texter som inte innehåller några vettiga tips utan mer skrevs för att fylla plats. Ytterligare exempel på texter som troligen redigerats ut ur grundboken. Avslutningsvis följer en annan klassiker med nämligen ett index över grundboken. Det är väl ändå något man kan tycka borde funnits i grundboken istället? Men troligen försvann den på grund av tidsbrist eller platsbrist också.

Vad är det då som styr i kringmaterialet? SL-skärmen kommer alltid ut som första produkt efter grundboken. Tyvärr ses nog också den som ett nödvändigt ont. Man måste fylla den men något helt enkelt. Därför tar man delar av spelet som inte fick plats i grundboken. Varför är spelledarskärmen så styvmoderligt behandlad? Vore det inte bättre att skapa en mer seriös produkt? Det är klart det är bra med ett bifogat äventyr men dessa brukar tyvärr vara av ganska bristande kvalitet framförallt är det ofta alltför korta. De ska fungera som introduktionsscenarion men lämnar ofta en hel del att önska. Vore det inte bättre med ett mer utförligt scenario som en fristående produkt vid lanseringen av sitt spel? Varför känner jag mig alltid lurad när jag kommer en spelledarskärm?

Men finns det några goda exempel? Jag har ett exempel som kommer mycket nära bra och den kommer jag berätta om inom kort. Men först har ni några andra tips på bra biprodukter till spelledarskärmen?

This just in!

Tydligen öppnar förbeställningen av Symbaroum – järnringens nya spel den 25 mars. Det är om en timme.

Observera att det här inte är rollspelets framsida, eftersom logotypen skär i mina ögon. Däremot är det framsidan till boken som släpps samtidigt.

Pressmeddelandet lyder:

Fyra år efter lanseringen av Järnringens senaste rollspelsmodul öppnar nu möjligheten att förhandsbeställa
en rad produkter relaterade till företagets nya projekt, fantasykonceptet Symbaroum. Förutom
ett rollspel med kringprodukter lanseras första delen i en romansvit som utspelar sig i samma värld.

– Suget blev till slut för stort, säger Järnringens nya VD Matias Lilja. Och längtan efter att äntligen få
göra ett fantasyspel gav oss den sista knuff som behövdes för att vi skulle skrida till verket. Symbaroum
är på många sätt vårt drömprojekt och att se det förverkligas är naturligtvis helt fantastiskt.

Det var dock inte alla i det team som skapade Mutant: Undergångens Arvtagare och Coriolis som hade
möjlighet att medverka i den nya produktionen. Lilja har tagit över som VD efter Joakim Bergström och
två nya krafter har engagerats, formgivaren Johan Nohr och affärsutvecklaren Anders Lekberg.

– Vi känner att vi har lyckats ersätta förlusterna på ett bra sätt, säger Lilja. Det nya teamet har ett om
möjligt ännu större rollspelskunnande än det tidigare, och engagemanget är stort. Järnringen brinner
igen; brinner för att skapa levande och snygga produkter som förhoppningsvis ska tilltala både unga
och äldre rollspelare.

Under våren och sommaren kommer det att finnas gott om tillfällen att träffa järnringengänget på olika
konvent och tillställningar. Det är definitivt klart att de kommer att meverka på Gothcon i Göteborg
men planer finns också för ett tiotal andra evenemang, bland annat LinCon, NerdCon och Nordsken.
Den som vill veta mer om Järnringens turnéplan eller om annat som är på gång i deras smedja gör bäst
i att besöka deras hemsida eller facebooksida.