Fantasy Flight Games

Spelledarskärmen + bortredigerat skräp?

Så varför släpps det så många spelledarskärmar när de flesta spelen idag (exklusive OSR-genren) snarare vill skapa en dialog mellan spelare och spelledare? Jag nämnde i föregående artikel att jag både tror att det beror på slentrian men också på att det är enkelt. När jag säger enkelt menar jag kanske inte billigt att tillverka utan att den innehållsmässigt framförallt är en upprepning av saker som redan stod i grundboken.

Men många grupper kanske då inte spelar med spelledarskärm, vad gör man då? Jo man inkluderar extra material! Det är ofta en ganska begränsat innehåll man får med men kanske tillräckligt för att det ska locka till sig köpare som endast är måttligt intresserad av skärmen. Det vanligaste är att det ingår ett kortare äventyr till spelledarskärmen. Spel som har inkluderat ett äventyr är exempelvis, Mutant Undergångens Arvtagare, Mutant År Noll (innehåller äventyrsplatser), Götterdämerung och kommande Symbaroum. Det är logiskt, då spelledarskärmen är den obligatoriska första produkten till rollspelen. Då kan spelledaren som köper SL-skärmen få något att spela där bakom helt enkelt.

En del rollspel inkluderar mer material än bara ett äventyr. Fantasy Flight Games har gjorts sig till mästare på detta, till både Warhammer 3ed, Warhammer 40k Dark Heresy och Star Wars Edge of Empire lanserades något som kallades Game Master’s Kit. I praktiken var det just spelledarskärmen samt ett tunt häfte med äventyr / äventyrsuppslag samt korta texter om kampanjspelande. Jag kan tycka att det är speciellt provocerande när det paketeras med namnet Game Masters Kit. Det för ju tankarna till att de ska underlätta mitt spelande när t.ex. produkten till Edge of Empire bestod av tre sidor om ärkefiender utöver det korta scenariot. Det är väl inget Game Master’s Toolkit? Det är falsk varudeklaration!

Det material som inkluderas till spelledarskärmen förutom äventyr är uppenbart i de flesta fall texter som har redigerats ut ur grundboken, troligen av platsbrist, men nu gör sitt intåg till spelledarskärmen. Dark Heresy innehåller förutom äventyr också regler för gifter, vilket låter som en modern klassiker. Regler för sjukdomar inkluderas om jag inte minns fel också i den utökade versionen av Eon. I Warhammer 3ed medföljer en 40 sidor lång bok riktad till spelledaren. Hälften av boken upptas av äventyrsuppslag medan resterande är texter som ska hjälpa spelledaren. Det är kåserande texter som inte innehåller några vettiga tips utan mer skrevs för att fylla plats. Ytterligare exempel på texter som troligen redigerats ut ur grundboken. Avslutningsvis följer en annan klassiker med nämligen ett index över grundboken. Det är väl ändå något man kan tycka borde funnits i grundboken istället? Men troligen försvann den på grund av tidsbrist eller platsbrist också.

Vad är det då som styr i kringmaterialet? SL-skärmen kommer alltid ut som första produkt efter grundboken. Tyvärr ses nog också den som ett nödvändigt ont. Man måste fylla den men något helt enkelt. Därför tar man delar av spelet som inte fick plats i grundboken. Varför är spelledarskärmen så styvmoderligt behandlad? Vore det inte bättre att skapa en mer seriös produkt? Det är klart det är bra med ett bifogat äventyr men dessa brukar tyvärr vara av ganska bristande kvalitet framförallt är det ofta alltför korta. De ska fungera som introduktionsscenarion men lämnar ofta en hel del att önska. Vore det inte bättre med ett mer utförligt scenario som en fristående produkt vid lanseringen av sitt spel? Varför känner jag mig alltid lurad när jag kommer en spelledarskärm?

Men finns det några goda exempel? Jag har ett exempel som kommer mycket nära bra och den kommer jag berätta om inom kort. Men först har ni några andra tips på bra biprodukter till spelledarskärmen?

Edge of the Empire – en perfekt start för rollspel

Vad är det som skiljer ett Star Wars rollspel från så många andra? Nu när vi har spelat Edge of the Empire Beginner Game kan jag konstatera följande. Det som är så speciellt med ett Star Wars rollspel är att stämningen och världen redan är etablerad. Alla vet vilken typ av scener och karaktärer som vi kommer stifta bekantskap med. Därför tror jag att just Edge of the Empire Beginner Game är en bra introduktion till rollspel. Världen och karaktärerna är liksom givna för alla som följt med populärkulturen de senaste tjugo åren. Rollfigurerna blir därför enklare att gestalta och fokus kan läggas på själva rollspelandet.

Allt som behövs för att spela introduktionsäventyret finns med i lådan, Edge of the Empire Beginner Game. Det är en produkt som uttryckligen riktar sig till nybörjare på rollspel. Därför levereras både färdiga karaktärer, kartor, figurpluppar och ett scenario i fyrfärg. Samtliga erbjuder stämning enligt förväntning, de upplevs som Star Wars. Om du tänker Star Wars och funderar på den första idén till ett äventyr, lovar jag dig, att idén kommer motsvara det medföljande äventyret Escape from Mos Shuuta.

Spelarna får en kort introduktion till rollspelens roller, sedan är det bara ta ett karaktärshäfte och köra igång. Rollpersonerna kommer att få erfarenhetspoäng under äventyret och då får de pedagogisk vända blad i häftet och välja talanger och färdigheter, för att därefter också avsluta äventyret med att placera fler poäng. Den person som valt spelledarens roll har ett knivigare uppdrag, hen rekommenderas nämligen läsa igenom hela äventyret före start. Frågan är om det är nödvändigt? Äventyret som sådant kräver egentligen inte detta. Istället skulle spelledaren kunna avhandla varje encounter utan att vara medveten om det eventuella slutet. I ärlighetens namn så läste jag igenom äventyret innan vi spelade, men det kan faktiskt vara möjlighet att bara köra igenom Edge of the Empire med väldigt lite förberedelser. Äventyret är nämligen upplagt så att den hela tiden introducerar nya element av reglerna.

Hur ser reglerna ut? Grunden i regelsystemet för Edge of the Empire är symboltärningarna, ni känner igen dem från Fantasy Flights Games rollspel Warhammer Fantasy Roleplay 3ed. Denna gång är symbolerna nya men systemet består. Du slår ett antal färgade tärningar beroende på färdighetsvärde, därefter lägger spelledaren på ett antal för handlingens svårighet. Du jämför symboler för att mäta framgången. Det kan vara komplext till en början att avläsa tärningarna men efterhand tillför dessa också en dimension, där resultatet blir en möjlighet att tillföra nyanser på händelserna i äventyret.

Överhuvudtaget är jag väldigt positiv till den här typen av produkter. Jag vill tro att Edge of the Empire Beginner Game är en bra start för den som vill veta vad rollspel är och samtidigt tycker det är roligt med Star Wars. Om man är mer intresserad av fantasy kanske man ska välja någon annat introspel, exempelvis Dragon Age. Oavsett ligger innehållet på en bra nivå med ett bra och väl anpassat äventyr, bra hjälpmedel och hög produktionskvalitet. Vi som erfarna spelare hade också en angenäm Star Wars upplevelse och utifrån äventyret lyckades vi bygga en mer flexibel upplevelse. Ett minus kan vara att spelet inte innehåller möjlighet att skapa egna karaktärer, dock finns det med nya monster och motståndare vilket innebär att äventyren kan fortsätta efter händelserna i Escape from Mos Shuuta. Redan nu finns fortsättningsäventyret The Long Arm of the Hutt, att ladda ner från Fantasy Flight Games webbplats.

Så sammanfattningsvis, om du vill introducera rollspel till din omgivning eller dig själv och gillar Star Wars är Edge of the Empire Beginner Game en väldigt bra början.

Veckans Pepp: FFG släpper en ny låda!

Boningens stammisläsare vet att vi lider av någon slags hatkärlek till Fantasy Flight Games. Samma sak händer igen och igen, vi köper deras färglada, otympliga och inte minst dyra lådor med spel där det är viktigare att de inehåller snygga gubbar än smarta regler.
Om ungefär två veckor kommer jag stå där igen, svära över att lådan inte får plats i bokhyllan, att spelet med de obligatoriska plastfickorna kommer kosta över tusenlappen, att Fantasy! D&D 3,5 eller Old School Hack har minst lika bra grottkrälsregler och att spelet inte komemr att kännas lika roligt som Warhemmer Quest var när jag spelade det som 14 åring. Likväl kommer jag betala, omorgsfult plasta kort, lära mig regler och sedan en endaste gång tvinga mina vänner att spela Descent: Journeys in the Dark, Second Edition.

Jag kommer också köpa första expansionen när den kommer, för det kan var kul att ha någon gång.

Apropå Färgkodning

Nej, det är inte macaron - det är ett spel!

Through the desert heter spelet som jag tänkte på – spelet där du blir illamående av att titta på spelbrädet. Jag har förträngt hur själva spelet var: roligt eller inte är liksom inga rättvisande indikatorer när man kämpar för att behålla sin mentala hälsa.

Det roligaste med spelet är att jämföra framsidan med innehållet. Tänk dig det planeringsmötet: när omslagsdesignern får se hur plastfigurerna ser ut och plastfigursdesignern får se hur omslaget ser ut. “Ska du eller jag berätta för Reiner, eller ska vi bara…”

Behöver jag säga att det är Fantasy Flight Games som ligger bakom?

Descent blir mindre, Dune blir Twilight Imperium

GenCon 2011erbjöd framförallt nyheter från Fantasy Flight Games som inte slutade med att annonsera sina Star Wars spel, de berättar också att det kommer en ny version av deras klassiska dungeon crawler Descent: Journeys in the Dark av Kevin Wilson. Denna gång blir lådan i mer hanterbar storlek istället, mer fördjupade utveckling av yrken, nya monster m.m. Om man inte har tid att spela rollspel, ett problem jag tror är större än vad vi vill se, menar jag att Descent kan vara ett bra substitut.

En annan nyhet är att det klassiska brädspelet Dune som varit out of print i en evighet nu kommer i en ny upplaga men med ett reviderat tema. Spelet kommer nämligen utspela sig i samma värld som rymdhärskarimperiespelet Twilight Imperium. Brädspelet kommer heta Rex. Det känns väl ändå lite B att spela på Arrakis men ändå inte göra det? Jag är tveksam. Spelet är dock ännu inte utannonserat och finns inte ens på Boardgamegeek.

Läs mer om ny upplagan av Descent på FFGs webbplats eller se ett fotografi på omslaget av Rex.

Star Wars återuppstår hos FFG

Star Wars licensen har nu hittat en ny ägare, nämligen Fantasy Flight Games. Det är inte speciellt förvånande då de gjort sig kände på att göra just detta. Den senaste licensen de fick under sina armar var Sagan om Ringen. Samtidigt som de har hanterar licenser från Warhammer och Lovecraft-världen och Det kommer producera ett samarbetskortspel baserat på de tre första filmerna, ett X-Wing vs. TIE fighter spel där man köper miniatyrer och slåss mot varandra. De utlovar också ytterligare kort- och brädspel under de kommande månaderna tillsammans med hör och häpna ett rollspel!

Vi kan troligen vänta oss något i stil med det system som använts till Warhammer Fantasy 4ed. Det innebär massor ut av kort, special förmågor, och snygga illustrationer, troligen också en hög med specialgjorda tärningar. Redaktionen har blandade åsikter om Fantasy Flight Games och deras licensprodukter, personligen menar jag att det idag inte finns något spelbolag som skulle lyckas med att hantera Star Wars-licensen bättre än dem. De har visat gång på gång att de kan skapa spel utifrån licenser som känns fyllda av den känslan som originalprodukten.

Jag rekommenderar er också att läsa artikeln om brädspelet Doom, där Olav menar att Fantasy Flight Games är “…som en golvbrunnen i rollspelsvärldens offentliga duschrum – ett svart hål som långsamt sörplar in döda licenser..”. Vad tror ni? Jag tror det kommer bli bra.

Läs mer om nyheten på Fantasy Flights webbplats.
http://www.fantasyflightgames.com/edge_news.asp?eidn=2528

DOOM

Jag ska erkänna att jag har en aversion mot Fantasy Flight. På ett sånt där ologiskt sätt, så det kryper i kroppen. Jag hatar deras standardiserade fantasier. De är som en golvbrunnen i rollspelsvärldens offentliga duschrum – ett svart hål som långsamt sörplar in döda licenser med sin väldiga gravitation, filtrerar bort vätskan och lämnar små högar av strumpludd och pubeshår. Genom sitt magiska recept arbetar FFG sig genom världen i en svindlande takt. In med en licens, tillsätt fem kilo generiska kartongbitar från företagets underjordiska fantasireserv. Så!

Det är konstigt ändå, hur saker och ting kan bli. Det var inte länge sedan jag gillade Fantasy Flight. Tänkte att kul för dom att det går så bra och kul för resten av världen att någon tar sig omaket att skölja av gamla licenser och göra något av dem. Men det var då och nu är nu.

Så man kan säga att min grundinställning skulle varit sådär. Man kan också säga att intrycket borde också spätts på av att spelet luktade bajs. Som att kartongen åtminstone till 25% består av återvunnet toapapper. Men det gjorde det inte. Jag hade ingen tanke på allt det här. När vi började.

DOOM. Spelet var skitbra. Det var balanserat-ish. Det var kul. Det gick snabbt. De mångfärgade tärningarna visade en massa information samtidigt, utan att det kändes krystat eller långsökt. Upplägget med en spelledare gjorde det kul att utforska banorna, precis som i Hero Quest. Att spelet tillät mer än två spelare gjorde det socialt på ett helt annat sätt än Space Hulk.

Sen efteråt satt jag och myste över vilket kvalitetslir det var. Höll små föreläsningar om allt som var bra, och kontrasterade det glatt mot alla unkna spel jag spelat. Sade saker som “det är så skönt att för en gångs skull spela ett spel som inte är Fantasy Flight”.

Det var ungefär då som Jocke uppmärksammade mig på FF-loggan och vilken hycklare jag var.

Och där satt jag och hade skitit i det blåa skåpet. För det är fortfarande ett bra spel.

Kulturnatt i drakens kula

Det var Kulturnatt i helgen här i Stockholm och kalendern var fylld av kulturinstitutioner som försöker bräcka varandra i ”A Night at the Museum”. Delar av redaktionen valde istället för att slåss med tanter och barn på spökrundan att besöka Stockholms mesta spelbutik Dragon’s Lair. De har på senare tid etablerat sig som en välgörare för stadens ungdom. Det skryter idag inte bara med Stockholms mest välfyllda butik för brädspel och samlarkortspel, de agerar också ungdomsgård. Så här står det på Kulturnattens webbplats som Dragon’s Lair. Det är en oerhört bra idé och jag uppmanar andra i hobbyn har göra likadant, att involvera sin verksamhet i den lokala Kulturnatten.

Det är en väldigt speciell känsla att stiga in på Dragon’s Lair, då du först måste passera 20 stycken datorer där det så länge butiken är öppen spelas framförallt FPSs och WoW men också annat. Det är här som kidsen går när de inte får spela dataspel hemma. Under butiken finns en labyrint av rum för att aktivera alla spelsinnen. Terrängbord, målarrum och en stor lokal för att spela spel, främst Magic och dylikt.

Vi var där inte bara för att få vara uppe sent utan för att det utlovades ett gratis exemplar av det nära nog bortglömda svenska rollspelet Gemini. Spelet utgavs av spelförlaget Cell, som sedan gick över till figurspel, för att sedan som allt svenskt tyna bort. Först ett obligatoriskt inköp av ett nytt brädspel, Troyes, i butiken. Sedan tog vi vår tillflykt till källaren.

Efter att irrat runt en stund fann vi brädspelsbaren. Det var inte mycket med aktivitet men det var trots allt viss konventskänsla. Det som spelades där nere var FFG:s nya brädspel Civilization. Den okulära bedömningen var att det såg ut som man kan tänka sig, mycket pluppar och regler, men väldigt likt dataspelet. Vi var på väg därifrån när vi stötte på några personer som letat sig till Dragon’s Lair för att testa brädspel. Vi ställde upp och erbjöd att spela ett parti Carcassonne. Det blev två och väldigt trevligt. Våra medspelare tyckte det var väldigt roligt och bestämde sig för att köpa ett eget exemplar. Vi gick därifrån sent men nöjda, samtidigt hade vi kanske fått några personer till att byta ut Monopol hemma i bokhyllan.

Först var jag tveksam till det hela, men när jag valde att ta steget och dela med mig av den hobby som vi älskar, så var det fantastiskt roligt. Min målsättning för året är nog att öppna mig mer och försöka spela med mer okända människor. Det är nog Dragon’s Lair jag måste tacka för insikten för de har målmedvetet drivit spelandet i Stockholm framåt. Jag såg många personer i helgen som gjorde sitt första möte med brädspelshobbyn. En del av dem kanske stannar, oavsett vet de kanske mer.

Mer om brädspelet Troyes och rollspelet Gemini kommer inom kort.

Karl Bergström – ett bra exempel?

Finns det bra exempel på recensioner om rollspel på svenska? Det är fråga som jag ställde mig själv efter det jag känt över speltidningen Fenixs recensioner. Det jag kom att tänka på var Karl Bergströms videorecensioner av rollspel som var en del i Sveroks webbtidning Signaler. Den är numera nerlagd men filmerna går fortfarande delvis att finna på den arkiverade webbplatsen. Vad är det jag gillar?

Jag gillar Bergströms småputtriga kulturella snack, en nördig humor samtidigt som han försöker lägga ett djup i produkter som kanske inte förtjänar det exempelvis i recensionen Fantasy Flight Games rollspel Deathwatch, finns fantastiska kommentarer såsom när han förklarar spelets syfte. Målet med spelet är ” att likt en sverigedemokrats våta midsommarnatts dröm åka runt i galaxen och bekämpa alla främmande raselement i den mänskliga folkkroppen.” De påminner om motiveringarna till Nobelpriset i litteratur. Här är en direktlänk till recensionen.

Det finns också andra exempel så exempelvis Fantasy Flight Games Warhammer Fantasy 3ed. Tyvärr är de inte så många videorecensioner som lades upp och textrecensionerna är alldeles för korta för att hinna bli intressanta. Det kanske är så att videorecensioner genom sitt medium både blir mer lättillgängliga och lättsammare? Ni kan själv se hur många ni hittar på Signalers nedlagda webbplats. Passa också på att läsa artikeln om rollspelsdöden som var förra årets snackis.

Om ni vill höra mer av Karl Bergström, intervjuas han i det senaste avsnittet av Märklighetstroget. Här diskuteras “fallgropar i rollspel, vilka som finns och hur vi undviker dem”. Intressant, jag kommer i alla fall att ladda ner och lyssna.

Jag överlevde Drakborgen

Före tiden då man visste vad brädspel och rollspel var, fanns det bara Drakborgen. Jag minns mitt första möte med dess fruktade murar. Omslaget till spelet skrämde mig redan vid första mötet. På fritids var det spelet som endast de äldsta spelade och det var nog en fråga om mod. Vågade man spela? Utgångspunkten var hopplös. Du fick din karaktär tilldelad, naturligtvis fick du Bardor Bågman. Om det var 15% chans att överleva Drakborgen så hade kanske Bardor Bågman 5%. Din utrustning: Fyra bilar och en medelmåttig fysik.

Vad väntade dig där inne? De höga murarna kring borgen avslöjade inget om dess mörka inre. Mörka oändliga gångar fyllda med skräck och död. Det är desperationen snarare än äran som drivit äventyrarna in i dess inre. En hopplöshetens labyrint. Jag skulle säga att det inte finns något brädspel som fyller en med samma känsla som Drakborgen. Än idag kan den där känslan från det första mötet på fritidsgården kom till en. Det fanns varken tid att vara försiktig för då skulle natten ta en och borgens verkliga fasor vakna eller att med brutal kraft slå sig in till borgens mitt. Förhoppningen stod till att finna något vad som helst av värde att kunna ta med sig ut.

Det som främst skrämde mig var inte draken i borgens mitt, om man möte döden där inne visste man iaf att man hade varit nära segern utan istället var det gångarnas lömska fällor, giftiga tusenfotingar och jättespindlar. Desperationen när man sårad famlar genom gången, dricker ur flaskan man funnit och finner att istället för att innehålla läkande egenskaper istället är ett paralyserande gift. Den värsta döden kom långsamt vid skymningen, instängd innanför Drakborgens mörka murar. Det fanns inga vackra slut.

Drakborgen var det första spelet som riktigt satte sig kvar hos mig. Det var den känslan som lockades en till det första rollspelsmötet. Ett självplågeri att utmana sig själv mot omöjliga odds. De första versionerna av Drakar och demoner erbjöd sällan belöningar men alltid oförlåtande utmaningar som hämtade ur Grymkäfts fällor. Nu ligger Drakborgen i källaren men nu med Fantasy Flight Games nysläpp av spelet som lockat inte bara mig utan en hel generation att uppleva borgens fasor kommer den att hamna på spelbordet igen. Den nya versionen kommer sannolikt att sakna den gamla skräcken men den kommer att leva kvar hos mig. Jag överlevde Drakborgen.

Jag hade en dröm som liten. Den återkom natt efter natt. Drömmens upphov kom nog från mina möten med Drakborgen. Jag stod uppe på dess massiva murar och tittade ut över ett öde skogslandskap. Vi var där för att möta dess hopplösa inre, sedan tog drömmen slut. Vem vet vad som möte dem där inne. Sannolikheten säger att de aldrig sågs till igen. Nu var det många år sedan drömmen återkom.

Jag överlevde Drakborgen.

Läs mer om den nya versionen på Fantasy Flight Games webbplats.
http://www.fantasyflightgames.com/edge_minisite.asp?eidm=115&enmi=DungeonQuest

Läs mer om de äldre versionerna på boardgamegeek.com
http://www.boardgamegeek.com/boardgame/472/dungeonquest