Tag: kåseri

Om brädspelens popularitet

I måndags rapporterade Johan att försäljningen av brädspel svajar betänkligt. Siffrorna var alarmerande. Den stora frågan var om det går upp eller ned för branchen, och i sådana fall vad det beror på.

Jag vill därför ta tillfället i akt att skissera följande scenario.Kanske kan det sprida lite ljus över GFKs försäljningsstatistik.

spelet som förstörde Sverige?

A. 2006 lanserades Stockholmsspelet. Det delade effektivt befolkningen i två läger: de som aldrig ville spela ett annat spel om det inte såldes på grandpa och de som aldrig ville spela något spel alls igen. Försäljningen sjönk som en sten.

B. Fem år senare har det gått tillräckligt lång tid för att de som blev avskräckta från brädspel är villiga att ompröva sitt beslut. Detta sug paras med att DesignTorget fyller sitt lager och säljer flera spel med fyndiga frågor om hipsterkultur.

C. Trenden vänder upp till dess spelen fått spridning, och gemene man återigen inser att det är skittråkigt med frågespel – särskilt om de är gjorda på en eftermiddag av en reklambyrå.

D. Siffrorna vänder nedåt igen.

DOOM

Jag ska erkänna att jag har en aversion mot Fantasy Flight. På ett sånt där ologiskt sätt, så det kryper i kroppen. Jag hatar deras standardiserade fantasier. De är som en golvbrunnen i rollspelsvärldens offentliga duschrum – ett svart hål som långsamt sörplar in döda licenser med sin väldiga gravitation, filtrerar bort vätskan och lämnar små högar av strumpludd och pubeshår. Genom sitt magiska recept arbetar FFG sig genom världen i en svindlande takt. In med en licens, tillsätt fem kilo generiska kartongbitar från företagets underjordiska fantasireserv. Så!

Det är konstigt ändå, hur saker och ting kan bli. Det var inte länge sedan jag gillade Fantasy Flight. Tänkte att kul för dom att det går så bra och kul för resten av världen att någon tar sig omaket att skölja av gamla licenser och göra något av dem. Men det var då och nu är nu.

Så man kan säga att min grundinställning skulle varit sådär. Man kan också säga att intrycket borde också spätts på av att spelet luktade bajs. Som att kartongen åtminstone till 25% består av återvunnet toapapper. Men det gjorde det inte. Jag hade ingen tanke på allt det här. När vi började.

DOOM. Spelet var skitbra. Det var balanserat-ish. Det var kul. Det gick snabbt. De mångfärgade tärningarna visade en massa information samtidigt, utan att det kändes krystat eller långsökt. Upplägget med en spelledare gjorde det kul att utforska banorna, precis som i Hero Quest. Att spelet tillät mer än två spelare gjorde det socialt på ett helt annat sätt än Space Hulk.

Sen efteråt satt jag och myste över vilket kvalitetslir det var. Höll små föreläsningar om allt som var bra, och kontrasterade det glatt mot alla unkna spel jag spelat. Sade saker som “det är så skönt att för en gångs skull spela ett spel som inte är Fantasy Flight”.

Det var ungefär då som Jocke uppmärksammade mig på FF-loggan och vilken hycklare jag var.

Och där satt jag och hade skitit i det blåa skåpet. För det är fortfarande ett bra spel.