Jag ska erkänna att jag har en aversion mot Fantasy Flight. På ett sånt där ologiskt sätt, så det kryper i kroppen. Jag hatar deras standardiserade fantasier. De är som en golvbrunnen i rollspelsvärldens offentliga duschrum – ett svart hål som långsamt sörplar in döda licenser med sin väldiga gravitation, filtrerar bort vätskan och lämnar små högar av strumpludd och pubeshår. Genom sitt magiska recept arbetar FFG sig genom världen i en svindlande takt. In med en licens, tillsätt fem kilo generiska kartongbitar från företagets underjordiska fantasireserv. Så!
Det är konstigt ändå, hur saker och ting kan bli. Det var inte länge sedan jag gillade Fantasy Flight. Tänkte att kul för dom att det går så bra och kul för resten av världen att någon tar sig omaket att skölja av gamla licenser och göra något av dem. Men det var då och nu är nu.
Så man kan säga att min grundinställning skulle varit sådär. Man kan också säga att intrycket borde också spätts på av att spelet luktade bajs. Som att kartongen åtminstone till 25% består av återvunnet toapapper. Men det gjorde det inte. Jag hade ingen tanke på allt det här. När vi började.
DOOM. Spelet var skitbra. Det var balanserat-ish. Det var kul. Det gick snabbt. De mångfärgade tärningarna visade en massa information samtidigt, utan att det kändes krystat eller långsökt. Upplägget med en spelledare gjorde det kul att utforska banorna, precis som i Hero Quest. Att spelet tillät mer än två spelare gjorde det socialt på ett helt annat sätt än Space Hulk.
Sen efteråt satt jag och myste över vilket kvalitetslir det var. Höll små föreläsningar om allt som var bra, och kontrasterade det glatt mot alla unkna spel jag spelat. Sade saker som “det är så skönt att för en gångs skull spela ett spel som inte är Fantasy Flight”.
Det var ungefär då som Jocke uppmärksammade mig på FF-loggan och vilken hycklare jag var.
Och där satt jag och hade skitit i det blåa skåpet. För det är fortfarande ett bra spel.
När jag läste en recension utav DOOM så skrev recensenten att spelet var sjukt svårt att klara av om man valde att spela en Marine. Jag har för mig att han/dom inte lyckades komma till flyktplattan/uppnå målet en enda gång.
I utbyggnaden så skulle visst spelet bli lite mer välbalanserat. Har recensenten helt fel eller ligger det något i vad han skrev?
Som jocke skriver så upplevde vi inga sådana problem. Vi tyckte till och med det var välbalanserat – vi klarade spelet med minsta möjliga marginal (1 frag tillgodo).
Däremot gissar jag att upplevelsen blir något annorlunda med en (1) Marine. Spelet balanserar svårighetsgraden genom att pjäserna är färgkodade – är spelaren grön får det bara finnas gröna monster på planen, vilket sätter en maxgräns för hur många fiender som kan anfalla samtidigt.
I första scenariot finns det 13 ofärgade fiender + 7 av varje färg. Den som spelar ensam måste alltså besegra 20 fiender själv. Spelar man två blir det 14 fiender var – en ganska avsevärd skillnad. Min gissning är att spelet funkar optimalt för två eller tre marines, något sämre för en ensam.
23% på boardgameggeek.com rekommenderar inte att spelet ska spelas på två spelare så du kanske är något på spåret? Det ska tydligen vara bättre med fyra spelare, känns som att många Dungeon Crawls är bättre med typ 3 mot 1.
När vi spelade första uppdraget med två marines så lyckades de vinna, trotts att vi hade missförstått re-spawn reglerna till marinernas nackdel.