Warhammer – Boningen

Kampanjer, del 2

I lördags började jag berätta om olika kampanjer jag upplevt. Idag fortsätter vi, med ytterligare två kampanjer.

Undergångens arvtagare (Mutant Undergångens Arvtagare)

För att inte bli kallad lögnare ska jag säga att vi har några spelmöten kvar innan vi är klara, men jag tar mig friheten att ha en åsikt ändå. För i en svensk kontext är Undergångens arvtagare troligtvis den bästa kampanjen, för att den är sprängfylld med roliga karaktärer och färgstarka platser och erbjuder asmånga spelmöten. Tråkigt nog säger detta lika mycket om hur bra Undergångens arvtagare är som hur mycket mindre bra andra svenska kampanjer är.

Rent subjektivt är UA en fest, eftersom världen är så mångfacetterad och samtidigt lätt att sätta sig in i.

Rent objektivt har UA emellertid en massa skavanker i själva äventyrshantverket, eftersom a) delarna väldigt ofta kretsar runt att rollpersonerna får vara med om något som en SLP gör istället för att göra det själva. Bara en sån grej som att Järnringen har skrivit in sig själva som en grupp superkompetenta soldater som kommer in och cunt-stuntar en när man precis börjat tänka “shit, vi har hittat nåt som ingen annan vet om”, som någon sorts meta-fuck you för att visa att allt det man som spelare kan vara med om bara är en blek skugga av det som man skulle kunna vara med om men som man inte är bjuden till.

b) som spelare får man väldigt sällan fria händer att följa vilket spår man vill, utan oftast utför man bara ett uppdrag och sen ett och sen ett; och

c) man har ganska ofta ingen aning om vad man håller på med, eftersom den övergripande röda tråden försvinner halvvägs och inte ersätts av något annat än att folk fortsätter säga åt en vad man ska göra.

Men det är kul, och det väger upp mycket.

The Thousand Thrones (Warhammer Fantasy RPG)

Warhammer Fantasy-äventyret The Thosand Thrones börjar bra. Ungefär halvvägs börjar emellertid allting kuka ur eftersom man drabbats av en trollformel som gör en kär i en liten pojke, vilket väl skulle vara helt ok om det inte också var för det att denna pojke (som man som spelare hatar, men ens rollperson älskar) ständigt försvinner. Rent subjektivt är det mitt emellan bra och något annat, eftersom det blir ganska enahanda efter ett tag. Dessutom är det nån jävla sanndröm med och alla äventyr som någonstans inkluderar att rollpersonerna ska få ledtrådar i en dröm har kanske inte med nödvändighet förlorat, men väl fått målvakten utvisad.

Rent objektivt är kampanjen också en studie i hur man inte borde göra, eftersom den första halvan har ett utmärkt flöde och ger en fin drivkraft (man ska försöka luska ut om pojken är god eller ond, samtidigt som man kan stiga i aktning hos någon sorts inkvisitor) vilket i den andra halvan byts ut mot tvång och enkelspårighet. Som spelare tänker man hela tiden “nu kommer snart twisten, där det visar sig hur delarna sitter ihop” men den kommer aldrig. Hantverksmässigt får kampanjen alltså underkänt.

Warhammer Quest

För ett par år sen kom SpaceHulk i nyutgåva som Boningen glatt köpte in (för Olavs surt förvärvade studielån) och de typ tre gånger vi packade upp lådan slogs vi av följande saker:

1. det är skitjobbigt att måla plastgubbar.

2. spelet tar upp mer plats än det finns i en studentetta.

3. Det är för endast TVÅ spelare! varför kör man helt enkelt inte Twilight Struggle eller Magic eller Starwars-kortspelet om man är just två spelare.

4. Spelet är jävligt awesome!

5. DÖ GENESTELERHELVETE! DÖ STORMBULTARDÖDEN!

Vi kände, trotts all awesomeness som flöt igenom våra ådror, att något gick fel och att GW i stället borde ha gett ut Warhammer Quest i nyutgåva.

För den som minns, eller har råd att köpa ett gammalt brädspel för 3000 kr plus frakt på amazon så är Warhammer Quest det kanske bästa dungeoncrawlingbrädspelet genom tiderna.

Barbaren, Dvärgen, Magikern och Alven röjde ihjäl goblins, skavens, orcher och minotaurer i mängder. Sen drog de upp till stan för att levla men avled i stället i en duell efter ett fummel på händelsetabellen…

Spelet gick att köra med eller utan spelledare, med eller utan äventyr, med eller utan kompisar, med eller utan rollspelsregelboken. Det gick också att bara lägga in vilka warhmmergubbs man nu hade liggande på sin målarbänk och slåss med dem, spelets regler innehöll nästan alla units, till nästan alla levels.

Mest minns jag hur vi kastade runt en helande yxa i gruppen medans nån vampyr försökte göra processen kort med oss.

Spelet verkar inte vara på gång i nytryck för att, om man skall tro på rykten från internet, GW tycker att det är för mycket kartong och för få platsskavens i det. Fantasy Flight är av exakt motsatt åsikt.

Men misströsta inte för den digitala världen är fri från kartong och WQ är nyss släppt till iOS.

Jag har kört igenom grundkampanjen och tyckte att spelet var ganska bra, det var lite för kasst att det var killing blows som gav exp, så magikern kom efter i level (och en låglevlad magiker är som bekant så gott som värdelös). Det jag saknade mest var den där oviljan när fyra spelare styr varsin hjälte och det blir klart att dvärgen måste offra sig för att gruppen skall överleva inträffar inte när jag kör alla fyra hjältarna. Även staden är helt omgjord och är i stället skittåkig, men det dör i alla fall inte med en rollperson i gruppen för var fjärde stad som besöks. En nämnvärd regelförändring är att ens minis får både gå och anfalla samma runda, något som är väldigt bra för alven och likgiltigt för de andra.

Det finns en skavenkampanj och två hjältar att köpa till om man behöver mer efter avslutad kampanj, det hjar jag inte gjort så jag vet inget om dessa.

Warhammer – influenser och sammanfattning

Warhammer är ett rollspel som jag skulle säga inte direkt varit en framgång, i alla fall inte om man ser till reaktioner och kommentarer på Internet. Precis som Dungeons & Dragons 4ed, togs inte spelet emot med några varma recensioner av de spelare som spelat tidigare versioner. De två produkterna gick ifrån de tidigare designidéerna och försökte göra något nytt. Spel som kunde hitta nya målgrupper, jag antar att förhoppningen var att de äldre spelarna skulle följa med på tåget.

Det är Warhammers största behållning att den försöker förnya rollspelshobbyn. Sedan kan man diskutera om spelet faktiskt har lyckats med detta. Förut var det rollspelen som gav idéer till dataspel och brädspel, nu är situationen den omvända. Nu är det rollspelshobbyn som framstår som konservativ och fast i sitt format. Medan andra spelgenres framstår mer uppfinningsrika och framförallt mer framgångsrika.

Min förhoppning är att vi kommer få se nya försök från spelföretagen att hitta idéer från andra spel. Troligen kommer dock de flesta återgå till traditionella idéer speciellt med de senaste Old School Gaming trenderna. Det oroar mig något att hobbyn hellre tar ett steg tillbaka och blir nostalgiska än att försöker hitta metoder att gå framåt. Warhammer visar upp idéer från andra spelområden och applicerar det på rollspelshobbyn. Detta kan jag tycka är värt att både utforska och ge en extra chans. Det är nog också alla dessa nya idéer som har drivit utvecklingsprocessen bakom Warhammer, därför ger produktenett plottrigt intryck där alltförmånga nya idéer samsas. Det kanske hade varit bättre om man begränsat sig något och behållit en del mer traditionella rollspelselement.

Nu återstår det att se vad som kommer hända med flaggskeppet Dungeons & Dragons Next. Kommer den bli en nostalgisk återgång eller en nyskapande framgång? Ur ett svenskt perspektiv måste jag uppmuntra de idéer som kommit fram i sommarens Svavelvinter, där varje spelmöte inleds ett brädsspelsparti av Area Majority-typ. Där har inte en spelvärld med äldre anor satt hinder för nyare influenser. Jag har tidigare nämnt spelet som ett försöka att brygga mellan äldre och yngre rollspelsgenerationer vilket jag tycker är ett spännande försök. Sedan får man inte i processen att leta nya idéer glömma bort vad som är rollspelets kärna, en bra berättelse och interaktion mellan deltagarna.

Om ni vill testa på att spela Warhammer kan jag förutom de tips jag givit i tidigare artiklar rekommendera följande spelhjälpmedel, som går att finna från webbplatsen Gitzman’s Gallery.

Warhammer – “cooldowns”

Action Cards diskuterades i förra artikeln och jag konstaterade att de fungerar bättre om dess antal dras ner. En annan aspekt av förmågorna är att de upplevs som obalanserade (oklart om det faktiskt är fallet). En orsak till det här är de så kallade recharge counters, vilket är kanske spelets mest problematiska designlösning. En hel del Action Cards kan inte användas varje runda utan får ett antal pluppar på sig som man sedan tar bort varje omgång. Idén är hämtad återigen från MMO-rollspel, tanken är att genom dem kunna variera spelstil samtidigt som man som designer kan begränsa alltför bra förmågor.

Dungeons & Dragons 4ed löste samma sak genom att istället dela upp förmågorna i sådan som endast kan användas hela tiden, dagligen och en gång på strid. På det hela taget en enklare lösning att administrera, för problemet med recharge counters är att den producerar en väldans massa pluppar. Framförallt därför att deltagarna i slutet på varje runda ska komma ihåg att ta bort en plupp från varje kort. Det flyttas helt enkelt en massa pluppar fram och tillbaka.

Jag ser här två vägar att gå för dessa “cooldowns”. Antingen försöker man köra med plupparna, där kan jag rekommendera dig att ersätta plupparna med något annat mer lätthanterligt, det bästa är nog att använda de nya A4-forumlären där det finns plats att skriva med penna eller så kör ni med bättre pluppar ex. glaspärlor. I huvudtaget bör gruppen eftersträva att återgå till att bokföra information med penna och papper istället för med kort. Initiativ, stance, skada, stress, fatigue och fortune kan alla skrivas på formuläret (använd den större A4-versionen).

Ett annat alternativ är att helt enkelt att försöka sköta cooldownsen mer abstrakt, exempelvis en färdighet med två recharge counters får du använda varannan runda. En möjlighet är att “tappa” korten. Det kanske inte är helt omöjligt att komma ihåg, det svåra är kort som används i försvar. Därför att dessa används inte på din egen runda utan på någon annans. Förmågor med lång cooldown kan du bara en gång på strid / motståndare. Men denna lösning hamnar vi direkt i ett problematiskt gränsland mellan vad som ok, fusk eller inga regler alltså. På det hela taget är inte dessa recharge counters en speciellt bra lösning. Det kanske är rollspelets sämsta design, vilket är tråkigt för grundtanken att applicera förmågor med “cooldowns” till bordsrollspel från MMO-sfären är bra. Men den håller inte hela vägen.

Warhammer, Action Cards och MMO

När Warhammer Fantasy Roleplay 3ed släpptes för tre år sedan var det som kändes mest spännande, förutom det färgglada tärningarna, kanske spelets Action Cards. Tankegången är att varje karaktär ska få möjlighet till unika förmågor, inte olikt ett datarollspel, istället för att lista dessa i långa färdighetskapitel, presenteras dessa av Action Cards. Det kändes smart för det finns ju inget tråkigare än att läsa ett kapitel på 100 sidor med förmågor. Problemet med förmågorna var att de inte var tillräckligt mångfacetterade och balanserade. Förhoppningen var att förmågorna också skulle inbegripa andra konflikter än strid. Så var, med ett få undantagsfall, inte fallet. Det kanske var spelets största besvikelse. Detta var ett spel som handlade om att slåss. Vi hade inte då spelat Dungeons & Dragons 4ed 2009 men hade vi gjort det hade vi sett samma tankar där och blivit ungefär lika besvikna. Problematiken med att fokusera på endast strid kan vi se, i både Warhammer och Dungeons & Dragons är att karaktärerna blir endimensionella att gestalta, trots alla specialförmågor.

I skapandet av en ny karaktär har jag sett att det finns en önskan att köpa så många Action Cards som det bara är möjligt. Orsaken är att spelaren tror att karaktären kommer bli mer mångfacetterad av att köpa flera förmågor. Min erfarenhet är att detta är en fällan. En liknande tendens finns i vår tids MMO-rollspel. Där tror du till en början att du vill ha så många förmågor som möjligt när din karaktär går upp i level. Men när du sedan sitter där med alla specialknappar så att de knappt får plats på skärmen, är det mest distraherande. Du börjar ta bort de förmågor som du inte använder, annars går du vilse bland alla olika valmöjligheter. Flera förmågor och handlingar gör inte din karaktär bättre eller mer mångfacetterad. Du kommer nämligen bara använda de förmågor som är bäst eller roligast.

För att få Action Cards att fungera i Warhammer gäller det därför återigen att använda mantrat “less is more”. Precis som jag återkommit till flera gånger är det ett bra begrepp att använda för att få rollspelet att fungera. Minska antalet speciella Action Cards som ni alla använder sig av, både som spelledare och spelare. Orsaken är att de alla fokuserar på en enda sak, nämligen strid. Det behövs kanske bara två till tre specialattacker för att du ska känna dig unik. Speciellt när striderna sällan blir särskilt långvariga, glöm inte att vi även ska försöka minska antalet tärningsslag.

När du nu har rensat skärmen från onödiga attacker du aldrig använder (alltså bordet från Action Cards), infinner sig istället ett visst lugn och helt plötsligt öppnar istället spelet upp sig och ni kan återgå till att båda uppleva fartfylld action och en spännande berättelse, istället för att försöka kombinera alltför många märkliga färgglada kort.

Warhammer – de färgglada tärningarna

Tidigare i veckan diskuterade jag, Warhammer Fantasy Roleplay 3rd ed och hur spelet lyfter under mantrat “less is more”. Nu skulle jag vilja fördjupa mig och specifikt fokusera på tärningarna och hur rollspelet lyfter om de används på rätt sätt. Tärningarna är regelsystemets största styrka. Orsaken är att de hjälper gruppen att fördjupa händelseutvecklingen i era scener. Därför tror jag det allra viktigaste när ni spelar är att till fullo utnyttja tärningsslagen. När ni slår ett tärningsslag ska det vara ett avgörande sådant där framgång (hammare) ska leda till något direkt önskvärt och ett misslyckade (svärd) till motsatsen. Varje enskild händelse eller handling bör endast kräva ett tärningsslag. En spännande aspekt av specialtärningarna är är när en spelare slår flera Boon (örn) eller Bane (döskalle) händer en sidoeffekt till själva grundeffekten. Dessa kan användas för att brodera ut och fördjupa scenen ni spelar.

Exempelvis från vårt senaste spelmöte ville en spelare klättra upp och titta in genom ett fönster på övre våningen medan ägaren var kvar i huset. Ett lyckat slag med Bane skulle innebära att spelaren når fönstret men kommer att göra oväsen så att ägaren uppmärksammas, medan ett misslyckat slag med Boon, skulle kunna innebära att spelaren misslyckas klättra upp till fönstret men samtidigt uppmärksammas på att nyckeln till huset ligger under den tunna som denne försökt klättra upp på. Det handlar alltså om ett slag som avgör alltsammans inte ett flertal slag där spelaren har flera försök att lyckas.

I strid kan det vara ännu svårare att tänka sig att endast slå ett enda slag. Det kan i alla fall bli svårt med det befintliga regelsystemet, här får du som spelledare snarare tänka varje strid som ett scenario där kanske inte alltid motståndarens målsättning är att döda spelarna utan istället att uppnå en agenda. Strid behöver inte alltid handla om ett antal slagutväxlingar med tillhörande utdelande av skada. Exempelvis hindra spelarna från att nå fram till den sjukliga ritualen i mitten av rummet, där ett lyckat slag för spelarna innebära de faktiskt når fram.

Ett annat exempel från senaste spelmötet hur vi kan använda oss av Bane och Boon i strid är en batalj i ett nedgånget klocktorn. Spelaren blir anfallen av ett sjukligt vidunder som i sin attack får en Boon, vilket innebär att spelaren också blir slagen till marken. När spelaren sedan försöker vräcka ner besten från klocktornet slår denne fyra Bane, försöket lyckas men de mörkna brädorna ger vika och faller handlöst ner från klocktornet. Endast en smidig manöver som också väcker hela omgivningen räddar spelaren från en tidig död.

Dessa tankar om själva tärningsslaget är i linje med de som Olav tidigare skrivit här på bloggen. Ett tärningsslag med två utfall, ett bra och en dålig. Det ska inte finnas några resultat där det inte händer någonting. Varför är det just så användbart med dessa tankar i Warhammer? Jo därför att de här både får extra hjälp av specialtärningarna men också att det behövs för att spelet ska lyfta. Ett fokus på avgörande tärningsslag är helt enkelt en nödvändighet.

Warhammer – “less is more”

Nu i veckan gjorde vi ett litet återbesök hos den s.k. lådan, alltså Warhammer Fantasy Roleplay 3rd ed. Inom spelgruppen har lådan väldigt blandade känslor. Först var den exalterade och spännande, vi hoppades nog alla att den skulle visa vägen till något nytt. Sedan kom besvikelsen när regelsystemet inte riktigt höll ihop. Alla kort och pluppar blev för mycket och tog överhand ifrån upplevelsen. En del av oss behöll fortfarande något slags hopp medan andra helt förkastade spelet.

Lådan föll i glömska men jag köpte en del expansioner för att de såg spännande ut. Nu har vi återkommit till ibland lådan, vi körde det första scenariot, The Gathering Storm över ett par spelmöten. Spelet har ofta agerat nödutväg mellan längre kampanjer, med korta enkvällsscenarion. Karaktärerna har långsamt blivit bättre och vi har nog funnit någon slags medelväg bland specialkorten och de färgglada tärningarna. Hemligheten för att få spelet att funka är helt enkelt “less is more”. Det visade sig exempelvis att rekommendationen i grundspelet att köra med max tre spelare + spelledare faktiskt var korrekt. Spelet är i princip ospelbart med mer än tre spelare. Det gäller också att minska antalet kort som används under varje spelmöte. Plocka undan allting förutom det absolut nödvändigaste. Som spelledare använder jag endast följande ting:

Damage cards
Basic Action cards
Condition cards (knappt alls)
Location cards (endast som illustration)
Tome of Adventures

En uppmärksam läsare ser att det ändå är en hel del, även om man försöker hålla nere antalet saker. Exempel på saker som vi då tagit bort är, pappfigurer, stance-mätare och intiativ-markörer. Det är alltså oerhört viktigt att ni tillsammans försöker minska ner antalet kort och prylar på bordet. Tankegången fortsätter med färre spelare på spelmötet så att alla får speltid och mindre antal men mer avgörande tärningsslag. Fokus för spelet måste bli själva berättandet, där varje framgångsslag ska få en avgörande påverkan på händelseutvecklingen, annars finns en stor risk att alla prylar får överhanden.

Det kanske är den intressantaste utvecklingen att ett spel som från början var en låda med attackkort och färgglada tärningar nu efter tre år börjar få ett större berättarfokus. Det var exempelvis något som aldrig Dungeons & Dragons 4ed klarade av, eller för den delen Dark Heresy. För långt där nere på lådans botten fanns en del spännande idéer. Så trots sina brister, med plottrigt intryck och obalanserade regler har Warhammer Fantasy 3ed något spännande över sig.

Svavelvinter – namnen och skuggmakterna

“What’s in a name? That which we call a rose
By any other name would smell as sweet.”
– William Shakespear “Romeo and Juliet”

Det kommer ständigt nya tankar om Svavelvinter. Det finns en himla mängd med konstiga titlar, så många att jag eftersöker ett ordentligt trakoriskt uppslagsverk, nu verkar en sådan möjligtvis också dyka upp under hösten hos Fria Ligan. Smaka bara på några exempel ur titelfloran; syntalden, ålderspagyrikern och krystalokraten. Jag är inte säker på om det finns några stavningsregler för de trakoriska namnen men jag kan garantera att du aldrig någonsin träffat en levande person som bär något av de namnen som förekommer i Svavelvinter. Det skapar en utomjordisk känsla, något jag flera gånger tidigare varit inne på. Det hela kan bli ett bekvämt sätt för deltagarna att själv uppfinna sina egna titlar och namn helt fri från regler och konventioner.

Svavelvinter kan i sina namnformer ställas i motsatsförhållande till rollspel som Warhammer. Här är namnen skämtsamma versioner av tyska, ryska, franska och engelska namnformer. Världen framstår som en kopia av vår egen, där vi kan leka med historiska skeende blandat med mörk humor. Trakorien känns inte som det liknar något europeiskt. Utformningen av Trakoriens namnflora påminner något om Anders Blixts, Gondica. Här följde namnen sin inre logik relativt bortkopplade från världen. Svårigheten i Gondica var att hitta bra namn som inte blev komiskt konstruerade eller intrikata. Svavelvinter är mer fritt till sina namnstrukturer, utan direkt fasta former, här kan vi i princip heta vad som helst.

Den personliga favoriten bland världsbeskrivningsdelarna i Svavelvinter är kapitlet om skuggmakterna. Spelets stora aktörer är de som kommer vara fokus i det gemensamma berättandet. Det är deras vilja som deltagarna kommer lyda under. Därför är det bra att få dem tydligt presenterade, både med stämningsfulla illustrationer och inre målsättningar. Det är därför just detta kapitlet ger absolut mest inspiration. Kaptilet är också avgörande för att skapa trovärdighet och logik i världen. Vi som deltagare får här något att hänga upp berättelsen på. Skuggspelet innebär att spelarna i större utsträckning än i andra rollspel blir involverade med världens maktorganisationer. Därför är min rekommendation att om du som deltagare av Svavelvinter ska välja ett kapitel att läsa är det just kapitlet om Skuggmakterna. Annars kan det finnas em risk att ni som deltagare misslyckas med att skapa en gemensamma plattform där er berättelse kan formas. Om du inte helt väljer att frångå de etablerade maktstrukturerna såklart.

En stor stark bortom döden

Idag diskuteras hit points hos utvecklarna av nästa generations Dungeons & Dragons. De diskuterar specifikt negativa hit points. Det är en märklig lösning, att när ens liv har gått ner på noll är man fortfarande inte död. Det sker istället inte förrän någonstans längre ner på skalan, närmare fryspunkten för en stor stark. Hur många rollspel finns inte med den här lösningen?

Idén med minus kroppspoäng har sin grund i att spelaren blir medvetslösa eller tagen ur strid när kroppspoängen når noll. En slags säkerhetsventil för att det inte alltför lätt ska gå att döda rollpersonen. Mycket riktigt konstaterar utvecklarna att i den ursprungliga versionen var man död vid noll, systemet med negativa poäng utvecklades för att erbjuda möjligheten för rollpersonen att vara döende och medvetslös ett par rundor så att deras kamrater var tvungen att åtgärda problemet med hjälp av första hjälpen och en prästs helande böner. Nu ska reglerna byggas om något sätt, du kan därför gå in och rösta.

“Should a character at negative hit points who receives healing add those points numerically to her total until she reaches consciousness, or should healing always grant positive hit points?”

Det kan du göra om du vill men det intressanta är väl varför man i huvudtaget har en livsmätare som går ner på minus? Det är väl ett tecken på onödig komplexitet. Det borde väl ändå finnas en bättre lösning? Det är en idé som fortfarande är högst aktuell och levande. Exempelvis i Warhammer 3ed, där man inte dör förrän karaktären både hamnat på 0 hit points och lika många kritiska skador som man har i tålighet (Toughness). I praktiken innebär det att det är ruskigt svårt att dö, resultatet det blir att spänningsmomentet går förlorat. Samtidigt ska ju strid och konflikt innehålla ett spänninsmoment, att det kan gå och fanders. Hur balanserar vi det här egentligen?

En bisak är väl att jag generellt är emot att döda karaktärer om det inte är passande för berättelsen. Hur löser man det här berättartekniskt och spelmekaniskt?

Vilket himla oväder!

Vi har under de senaste veckorna spelat introduktionskampanjen till Warhammer 3ed, The Gathering Storm. Äventyren sammankopplas som man kan förstå av titeln med att det storma, regnar och är busväder. Tanken från konstruktören är nog att vädret ska kännas som en berättarteknisk brygga över alla deläventyr som egentligen inte alls hänger ihop speciellt väl. Det är en god tanke men faller inte ut så väl. Visserligen förstår spelarna tämligen omedelbart att väderleken inte är naturlig och att den hör samman med den skattkarta som den märkliga himlamagikern Niklas Schulmann bett dem att samla ihop. Det hela återföljs i Warhammer av en ovädermätare. Trots hela upptrappning, det ständigt dramatiska vädret så känns det inte speciellt bra. Varför fungerar det mindre bra?

Det här med väder används ofta som ett berättartekniskt grepp i kampanjer. Gathering Storm kan inte spelarna lämna staden för att det är för dåligt väder, vi har ett liknande exempel i Eon äventyret Regnsynd. Efter ett samtal igår med Olav, nämnde han något väldigt intressant, nämligen att problemet med resor i rollspel är bristen på konflikt. Han menade att svårigheten att rollspela resor är att det inte finns något att drabba samman mot. Det är nog precis samma sak med väder, det finns en brist på interaktion.

“Det är dåligt väder säger spelledaren.” “Ok säger spelarna, då blir vi blötta. Kan vi fortsätta nu?”

Det andra problemet i Gathering Storm är att ovädret håller på galet länge, i sisådär fem spelmöten. Inget väder kan vara så dramatiskt att det är spännande i fem spelmöten. Det är samma problem som fanns i det svenska rollspelet Gemini där en ständig solförmörkelse drabbade världen. Hur beskriver man en sådant ständigt dramatiskt “väder” utan att det blir ett normaltillstånd som i spelarnas ögon ses som en vanlig mulen höstdag?

Svaret är att det inte går. Om man ska använda sig av väder, berättartekniskt, bör det vara något som spelarna kan reagera emot. Det ska drabba dem. Jag tror också att det bör vara plötsligt och övergående. Det absolut mest intressanta aspeketen med väder är att det kommer plöstligt och försvinner lika fort. Framförallt tror jag väder bör användas för att förstärka dramatiken istället för att vara något spelarna ska tvingas spela emot.

Nästa vecka kommer vi att spela det sista spelmötet i Gathering Storm där spelarna kommer att vara tvugna att bekämpa en storm. Hur det går kanske ni får höra sedan.