Tag: Anders Blixt

Svavelvinter – namnen och skuggmakterna

“What’s in a name? That which we call a rose
By any other name would smell as sweet.”
– William Shakespear “Romeo and Juliet”

Det kommer ständigt nya tankar om Svavelvinter. Det finns en himla mängd med konstiga titlar, så många att jag eftersöker ett ordentligt trakoriskt uppslagsverk, nu verkar en sådan möjligtvis också dyka upp under hösten hos Fria Ligan. Smaka bara på några exempel ur titelfloran; syntalden, ålderspagyrikern och krystalokraten. Jag är inte säker på om det finns några stavningsregler för de trakoriska namnen men jag kan garantera att du aldrig någonsin träffat en levande person som bär något av de namnen som förekommer i Svavelvinter. Det skapar en utomjordisk känsla, något jag flera gånger tidigare varit inne på. Det hela kan bli ett bekvämt sätt för deltagarna att själv uppfinna sina egna titlar och namn helt fri från regler och konventioner.

Svavelvinter kan i sina namnformer ställas i motsatsförhållande till rollspel som Warhammer. Här är namnen skämtsamma versioner av tyska, ryska, franska och engelska namnformer. Världen framstår som en kopia av vår egen, där vi kan leka med historiska skeende blandat med mörk humor. Trakorien känns inte som det liknar något europeiskt. Utformningen av Trakoriens namnflora påminner något om Anders Blixts, Gondica. Här följde namnen sin inre logik relativt bortkopplade från världen. Svårigheten i Gondica var att hitta bra namn som inte blev komiskt konstruerade eller intrikata. Svavelvinter är mer fritt till sina namnstrukturer, utan direkt fasta former, här kan vi i princip heta vad som helst.

Den personliga favoriten bland världsbeskrivningsdelarna i Svavelvinter är kapitlet om skuggmakterna. Spelets stora aktörer är de som kommer vara fokus i det gemensamma berättandet. Det är deras vilja som deltagarna kommer lyda under. Därför är det bra att få dem tydligt presenterade, både med stämningsfulla illustrationer och inre målsättningar. Det är därför just detta kapitlet ger absolut mest inspiration. Kaptilet är också avgörande för att skapa trovärdighet och logik i världen.  Vi som deltagare får här något att hänga upp berättelsen på.  Skuggspelet innebär att spelarna i större utsträckning än i andra rollspel blir involverade med världens maktorganisationer. Därför är min rekommendation att om du som deltagare av Svavelvinter ska välja ett kapitel att läsa är det just kapitlet om Skuggmakterna. Annars kan det finnas em risk att ni som deltagare misslyckas med att skapa en gemensamma plattform där er berättelse kan formas. Om du inte helt väljer att frångå de etablerade maktstrukturerna såklart.

Genre: rollspel

Piruett-Magnus påpekade i en post att rollspel i det närmaste är att betrakta som en egen genre. Alla rollspel har ungefär samma berättelse, vilket gör att ett fantasyrollspel har mer likhet med ett science fiction-rollspel än med en fantasybok eller fantasyfilm. (Mot detta kan förstås invändas att en science fiction-film ofta har mer likheter med en dramathriller än med en bok, att ett radioprogram i P3 ofta har mer likheter med ett radioprogram i Mix Megapol än med ett lajv – även om det är Johanna Koljonen som råkar hålla i spakarna – eller att en fantomentidning ofta har större likheter med en bamsetidning än med ett resereportage, men det hör inte hit.)

Jag tycker idén är tilltalande. Om vi accepterar att rollspel är en egen genre, dyker en naturlig följdfråga upp: kan rollspel överföras till andra medier. Efter att ha läst Spiran och Staven, kan jag svara att JA – det går.

Spiran och Staven är en rollspelsbok, alltså inte ett rollspelsspel utan en bok i genren rollspel. Boken handlar om ett gäng figurer som, inom ramen för en övergripande och ganska episk historia, questar runt i Gondica. Under resan får läsaren en god inblick i Gondicas värld, och gång på gång kommer jag på mig själv med att fundera över hur jag kunde tycka världen var så krånglig i rollspels-spelet men så rimlig i bokform. För den som vill få en bättre förståelse för Gondica kan boken alltså varmt rekommenderas. Bokens första del bjuder också på en oväntad vändning som kändes ganska uppfriskande.

Samtidigt är den grundläggande berättelsen inte särskilt spännande, och rollspelskänslan där olika äventyr följer varandra utan annan skenbar röd tråd än att hjältarna går in på ett ställe gör att handlingen känns förvirrad. Troligtvis hade berättelserna tjänat på att presenteras i separat noveller à la Conan, eftersom det då hade blivit lättare att acceptera händelseförloppet. Att boken flörtar friskt med fantasybok-genrens fäbless för tonårssex hjälper inte heller helhetsintrycket, särskilt inte som förförande ord som “jag vill smaka dina frukter” (sid 185) snarast för tankarna till Percy Tårars mekluba.

Sammanfattningsvis är Spiran och Staven en ganska ospännande bok, vars stora förtjänst är den detaljerade värld som presenteras. Framförallt är tilltaget att använda nästan-språket esperanto för att skapa uttryck som både känns främmande och förståeliga ett genidrag. Om du finner boken läsvärd eller inte beror kanske främst på din grundinställning till Gondica. Den som i likhet med mig har spelat Gondica och fått en positiv grundkänsla men aldrig riktigt förstått det hela kommer om inte annat bli sugen på att spela spelet igen. För den som däremot inte har något förhållande till Gondica, blir behållningen mer tveksam.