Genre: rollspel

Piruett-Magnus påpekade i en post att rollspel i det närmaste är att betrakta som en egen genre. Alla rollspel har ungefär samma berättelse, vilket gör att ett fantasyrollspel har mer likhet med ett science fiction-rollspel än med en fantasybok eller fantasyfilm. (Mot detta kan förstås invändas att en science fiction-film ofta har mer likheter med en dramathriller än med en bok, att ett radioprogram i P3 ofta har mer likheter med ett radioprogram i Mix Megapol än med ett lajv – även om det är Johanna Koljonen som råkar hålla i spakarna – eller att en fantomentidning ofta har större likheter med en bamsetidning än med ett resereportage, men det hör inte hit.)

Jag tycker idén är tilltalande. Om vi accepterar att rollspel är en egen genre, dyker en naturlig följdfråga upp: kan rollspel överföras till andra medier. Efter att ha läst Spiran och Staven, kan jag svara att JA – det går.

Spiran och Staven är en rollspelsbok, alltså inte ett rollspelsspel utan en bok i genren rollspel. Boken handlar om ett gäng figurer som, inom ramen för en övergripande och ganska episk historia, questar runt i Gondica. Under resan får läsaren en god inblick i Gondicas värld, och gång på gång kommer jag på mig själv med att fundera över hur jag kunde tycka världen var så krånglig i rollspels-spelet men så rimlig i bokform. För den som vill få en bättre förståelse för Gondica kan boken alltså varmt rekommenderas. Bokens första del bjuder också på en oväntad vändning som kändes ganska uppfriskande.

Samtidigt är den grundläggande berättelsen inte särskilt spännande, och rollspelskänslan där olika äventyr följer varandra utan annan skenbar röd tråd än att hjältarna går in på ett ställe gör att handlingen känns förvirrad. Troligtvis hade berättelserna tjänat på att presenteras i separat noveller à la Conan, eftersom det då hade blivit lättare att acceptera händelseförloppet. Att boken flörtar friskt med fantasybok-genrens fäbless för tonårssex hjälper inte heller helhetsintrycket, särskilt inte som förförande ord som “jag vill smaka dina frukter” (sid 185) snarast för tankarna till Percy Tårars mekluba.

Sammanfattningsvis är Spiran och Staven en ganska ospännande bok, vars stora förtjänst är den detaljerade värld som presenteras. Framförallt är tilltaget att använda nästan-språket esperanto för att skapa uttryck som både känns främmande och förståeliga ett genidrag. Om du finner boken läsvärd eller inte beror kanske främst på din grundinställning till Gondica. Den som i likhet med mig har spelat Gondica och fått en positiv grundkänsla men aldrig riktigt förstått det hela kommer om inte annat bli sugen på att spela spelet igen. För den som däremot inte har något förhållande till Gondica, blir behållningen mer tveksam.

Kvinnliga omslag

I DN kultur (2011-08-13 sid 2) kan man läsa om att män läser för lite skönlitteratur. När män väl väljer att läsa, handlar det om historiska romaner, faktaböcker eller böcker och krig och vapen. Tokmaskulint, helt enkelt.

För att locka de gäckande kunderna, jobbar många bokförlag med manliga omslag. Sådana omslag kan till exempel föreställa

  • vapen
  • explosioner
  • muskler & tatueringar
  • ss-soldater

För rollspelsvärlden gäller det omvända läsarförhållandet. Här är majoriteten av läsarna män, men (alltså?) omslagen pryds av vapen och ss-soldater. Smart, eller dumt? Just rollspelsomslagen har blivit häftigt debatterade, till exempel här och här. Om vi ska använda oss av samma logik som pocketförlagen, borde rollspel försöka ha kvinnliga omslag för att locka det täcka könet att spendera pengar. Men hur ser ett sådant ut? Finns det något kvinnligt rollspelsomslag?

Systrarna Bennet – fem perfekta rollpersoner

Här i en utgåva innan zombies blev zombier

Jag erkänner. Jag är fett ute. Det var ett år sedan boken kom och jag läste den först nu. Men bättre sent än aldrig, tänkte jag.

Stolthet och fördom och zombies är en märklig fan fiction-skapelse, där en Seth Grahame-Smith har farit fram med klister och överstrykningspenna i Austens text för att bereda plats för vandöda lik. Ofta är ingreppen klumpiga, nästan taffliga. Lite som barndomens populära bajs-lek, där ett ord i ett känt begrepp byts ut mot bajs för att uppnå en komisk effekt.

Dansar med bajsar. Det lilla bajset på prärien. Ni förstår poängen.

Sällan infinner sig känslan av att de odöda faktiskt tillför något – särskilt som “zombier” är ett vederstyggligt ord som fungerar mycket dåligt på svenska.

Boken är dock intressant ur tre aspekter. Först och främst är den intressant för att den ens finns. Postmodernitet och torrent-kultur. Vem bestämmer över en berättelse? Allt sånt.

För det andra är boken intressant för sitt klipska förord, signerat Johanna Koljonen, och sitt bonusmaterial med instuderingsfrågor som tar begreppet meta till en helt ny nivå.

För det tredje är boken intressant för att huvudpersonerna fungerar märkligt väl – åtminstone ur ett rollspelarperspektiv. Efter att ha läst ut boken verkar det till och med troligt att en skara systrar skulle bekämpa likätare i en 1800 tals-idyll. Fördelarna är så många och så efterklokt uppenbara, att det känns konstigt att upptäcka dem i ett sådant märkligt verk.

Här följer några anledningar till varför systrarna Bennet är de perfekta rollpersonerna.

a) En grupp systrar behöver inte tjäna pengar. Deras familj (läs far) förväntas försörja dem = mer tid att äventyra.

b) De är typ som Turtles: en hård, en glad, en smart, en kåt och en råtta. En grupp systrar har den perfekta blandningen mellan gemenskap och individuella strävanden = gruppen kommer hålla samman, men ändå innehålla spänningar och motstridiga viljor

c) Många ojämlikheter i samhället gör att systrarna inte kan studera på högre lärosäten, bli präster eller annat trams. Istället har de möjlighet att träna svärdskator och höga sparkar i sin dojo = mer action

d) Systrarna förväntas vara välklädda och prydliga, kvicka i sin konversation. De måste föra sig med grace i de fina salongerna och komma med subtila förolämpningar om nöden så kräver =  variation och elegans.

e) Systrarna förenar privilegier med utanförskap, har så att säga en fot i varje läger. De kan lika gärna konversera med överstar och fina damer som med smutsiga industriarbetare = intriger i alla miljöer

Så damma av ditt Götterdämmerung, klunsa om vem som får vara Elizabeth, och ös igång med en kampanj redan idag!

FEED: 2.0 zombieapokalyps

FEED: blod och rssDe enda som såg zombieapokalypsen komma var bloggarna. FEED av Mira Grant är del ett av Newsflesh trilogin, läs en recension på io9.com.
Kombinationen zombies, internet och ordvitsar kan inte slå fel, eller?
baksidestexen:

is 2034, twenty years after the Rise. Bioengineering has finally found cures to the common cold and cancer, in the form of tweaked viruses. Unfortunately, mixing the two cures led to an unexpected side effect: reanimation of the dead.

Tack till Teresa Axner som facebooklänkade.