Tag: DN

Howard och rasgradienten

Nu är klockan halv tio så det är väl i senaste laget, men jag vill ändå passa på att tipsa om att DN kultur ägnar tre sidor åt Robert E. Howard, pulpförfattaren som satte Sword & Sorcery på kartan med hjälp av Conan från Cimmeria.

Artikeln skrapar lite på ytan om Howards liv, nämner hans enstöriga uppväxt, hans kärlek till modern och hans förakt för modern civilisation (sedär, en tungvrickare!). Ännu intressantare hade det blivit om man hade diskuterat novellernas idéinnehåll. Rasmyter och (social)darwinism bildar berättelsernas fond, något som märkligt nog sällan eller aldrig uppmärksammas när man pratar om Howard. Nu tänker du förstås att det är väl inte så intressant eftersom hela västvärlden genomsyrades av rasmystik cirka 1930. Och visst fanns det ett helt gäng av illustra herrar och damer som Jörg Lanz von Liebenfels och Helena Blavatsky som teoretiserade om svunna raser med fantastiska krafter. Men det intressanta hos Howard är att mystiken kombineras med den ofta omskrivna civilisationskritiken.

Eller såhär. Vi har super-människor, till exempel atlanteanerna. Sen sker det någon sorts syndafall. Hos Liebenfels sker det genom tidelag med usla apor. Hos Howard däremot sker fallet genom att världen rämnar och supermänniskornas samhällen slås sönder. Nu blir de utkastade i skogen, där de gradvis degenererar till apor. Howards apfolk är helt renrasiga, bara utsatta för devolution.

Så går tiden, och genom att slåss mot varandra börjar aporna evolvera till nästan-människor, sen till barbarer och sen till civiliserade människor. Vissa, till exempel picterna (indianerna), står och stampar på nästan-människostadiet utan att evolveras en millimeter vilket är en skymf mot naturen. Andra klättrar på på civilisations-steget på evolutionens trappa, vilket är moraliskt förkastligt. Kvar finns alltså bara barbarerna; att vara i mitten är det bästa – inte för utvecklad, inte för underutvecklad. Det är det som är intressant i den Howardska rasmystiken.

Sånt hade varit ännu intressantare att läsa om i DNs artikel.

Kvinnliga omslag

I DN kultur (2011-08-13 sid 2) kan man läsa om att män läser för lite skönlitteratur. När män väl väljer att läsa, handlar det om historiska romaner, faktaböcker eller böcker och krig och vapen. Tokmaskulint, helt enkelt.

För att locka de gäckande kunderna, jobbar många bokförlag med manliga omslag. Sådana omslag kan till exempel föreställa

  • vapen
  • explosioner
  • muskler & tatueringar
  • ss-soldater

För rollspelsvärlden gäller det omvända läsarförhållandet. Här är majoriteten av läsarna män, men (alltså?) omslagen pryds av vapen och ss-soldater. Smart, eller dumt? Just rollspelsomslagen har blivit häftigt debatterade, till exempel här och här. Om vi ska använda oss av samma logik som pocketförlagen, borde rollspel försöka ha kvinnliga omslag för att locka det täcka könet att spendera pengar. Men hur ser ett sådant ut? Finns det något kvinnligt rollspelsomslag?

Lajv, lajvigare, lajvigast

Under ovanstående adjektivböjning kommenterar DN På Stans Åsiktsmaskin 18/3 2011 huvudstadens senaste händelse tillsammans med ett utropstecken.

“Be afraid, be very afraid. Nätverket Lajvfabriken har kastat frigolitsköldarna och flyttat lajvandet från skog till stad. De inte helt purunga lajvarna orkar nämligen inte tälta i fyra dagar längre men vill gärna leka depressionslajv i fyra timmar. Åsiktsmaskinen vill försiktigt påpeka att om kroppen inte pallar för actionpackade skogslajv, så bör nog inte heller knoppen fortsätta att spela rollspel i grupp.
Ge upp! Börja i terapi, kom ut som riktiga vuxna ni också!”

Det är en fantastisk nyhet att Åsiktsmaskinen som tar temperaturen på Stockholmskulturen börjar rapportera om berättande. De gör naturligtvis detta med en ironisk ton, som de alltid gör, men glöm inte att de alla önskar att de kunde få leka igen. Jag ser det som en seger och att förståelsen för att rollspel och lajvande kan vara mer än att slåss med platsvapen i skogen. Sedan instämmer jag med Åsiktsmaskinen i varför man måste spela depression i fyra timmar. Hur roligt är det egentligen?

Lajvfabriken som idag finns i Stockholm och Göteborg anordnar enkvällslajv på månadsbasis i de två storstäderna. Målsättningen är mycket god och stämmer bra överens med vad boningen anser är ett bra arrangemang, nämligen att de ska vara anpassade både för nya och gamla lajvare och vara av god kvalitet. Det är en mycket bra initativ och  ursprungligen härstammar idén från Norge. Äntligen kan vi storstadsmänniskor fly stress och vardag för en kväll i eskapismens tecken.

Gå med i Lajvfabrikens  facebookgrupp eller följ deras kalendarium på deras webbplats. Nästa arrangemang i Stockholm äger rum nästa torsdag 24/3 och heter Nattro 120 mg. Lajvet handlar om något så spännande som ett “Feberdrömsk introspektiv av en ung, mentalsjuk kvinna.”