Tag: Robert E Howard

Howard och rasgradienten

Nu är klockan halv tio så det är väl i senaste laget, men jag vill ändå passa på att tipsa om att DN kultur ägnar tre sidor åt Robert E. Howard, pulpförfattaren som satte Sword & Sorcery på kartan med hjälp av Conan från Cimmeria.

Artikeln skrapar lite på ytan om Howards liv, nämner hans enstöriga uppväxt, hans kärlek till modern och hans förakt för modern civilisation (sedär, en tungvrickare!). Ännu intressantare hade det blivit om man hade diskuterat novellernas idéinnehåll. Rasmyter och (social)darwinism bildar berättelsernas fond, något som märkligt nog sällan eller aldrig uppmärksammas när man pratar om Howard. Nu tänker du förstås att det är väl inte så intressant eftersom hela västvärlden genomsyrades av rasmystik cirka 1930. Och visst fanns det ett helt gäng av illustra herrar och damer som Jörg Lanz von Liebenfels och Helena Blavatsky som teoretiserade om svunna raser med fantastiska krafter. Men det intressanta hos Howard är att mystiken kombineras med den ofta omskrivna civilisationskritiken.

Eller såhär. Vi har super-människor, till exempel atlanteanerna. Sen sker det någon sorts syndafall. Hos Liebenfels sker det genom tidelag med usla apor. Hos Howard däremot sker fallet genom att världen rämnar och supermänniskornas samhällen slås sönder. Nu blir de utkastade i skogen, där de gradvis degenererar till apor. Howards apfolk är helt renrasiga, bara utsatta för devolution.

Så går tiden, och genom att slåss mot varandra börjar aporna evolvera till nästan-människor, sen till barbarer och sen till civiliserade människor. Vissa, till exempel picterna (indianerna), står och stampar på nästan-människostadiet utan att evolveras en millimeter vilket är en skymf mot naturen. Andra klättrar på på civilisations-steget på evolutionens trappa, vilket är moraliskt förkastligt. Kvar finns alltså bara barbarerna; att vara i mitten är det bästa – inte för utvecklad, inte för underutvecklad. Det är det som är intressant i den Howardska rasmystiken.

Sånt hade varit ännu intressantare att läsa om i DNs artikel.

Vad hände med barbaren?

Det är lätt att tro att J R R Tolkien banade väg för de moderna rollspelen. Sanningen är dock att det enda den gode professorn bidrog med var att befolka varje spel, även sådana som borde sluppit, med alver och dvärgar som hatar varandra från födseln och orcher som hatar allt. Men rollspel består av så mycket mer än bara alver och dvärgar. Äventyret, till exempel. Jakten på guld och större rustning. Omotiverade våldsdåd. Katakomber och tunnlar fyllda av fällor. Onda nekromantiker, oformliga monster. Prinsessor utan en tråd på kroppen, oförklarligt bundna vid någon pelare. Bordeller och ölstinna tavernor, där tyskor blir daskade på baken av ständigt fulla och “hähähä”-skrattande legosoldater. Mystiska vandrare från fjärran länder. Sluga, men fega, tjuvar. Alla dessa fantasyns stapelvaror är framfödda ur en enda mans sköte: Conan Barbaren. Utan honom skulle varje rollspel vara fyllt med alver och dvärgar som inte gjorde något, utom att avsky varandra dagarna i ända. Därför är det ingen liten sak när Conan återigen gestaltas på film.

Under en dryg timme prickas varje punkt på listan av. Moraliskt tvivelaktiga beslut, check. Bröst, check. Tunnlar och monster, check. På pappret borde Conan 2011 alltså vara en fantastisk film. Som vanligt skiljer sig dock kartan och terrängen. Barbarfilm är inte liktydigt med en film om barbarer. Snarare är det en särskild känsla som krävs, en brutal och lite åttiotals-dum logik. Och det är här, i logiken och känslan som filmen svajar betänkligt. För filmen är inte en dryg timme utan en och trekvart, och längs vägen försvinner Conans barbari och ersätts av dussin-actionhjälte. Till slut kunde man lika gärna tittat på ratade scener från Prince of Persia eller Pirates of the Caribbean. Conans själ är försvunnen.

Filmen hjälps inte heller av att manusförfattarna gått på myten om Tolkien som alltings begynnelse. Som tittare presenteras man för en förvirrad historia om en härskarring, förlåt härskarmask, som gömts undan hos nio fria folk och en fruktansvärd magiker som nu vill återuppstå. Tråkigt.

Conan själv, Momoa, är inte alls en dålig Conan. Jag gillar honom. Däremot undrar man förstås över produktionsbeslutet att inte låta honom ha blåa ögon. Just för att det är en så liten och lättfixad detalj, förstärks känslan av att skaparna inte alls har läst Conan, utan någon annan fantastik och utgått från att det räckte. Det räckte halvvägs.

Solomon Kane – en barbar för 2000-talet

Året var 1601. Av den vetenskapliga revolutionen märks litet. Vanligt folk samlar fortfarande lera på sina ofruktsamma åkrar, tyranniserade av vädrets makter. Pesten är på återgång, men häxbränningarna växer i omfattning. England står utan centralstyre. Nekromantiker styr landsbygden med järnhand. Satan är den viktigaste politiska aktören. Av forna ståtliga kyrkor finns bara ruiner kvar, några fattiga väggar och kelterkors. Det är slutet av den Gyllene Eran (jfr gärna).

Så långt inget nytt – miljöerna i Solomon Kane är direkt hämtade ur våra historieböcker. Ändå är filmen inte den tråkiga UR-upplevelse som man kunde befara. Filmen lyckas istället med konststycket att vara en tidigmodern barbarfilm. Vår hjälte är ful och (ganska) osympatisk. Han slåss smutsigt och flyr gärna. Kronan på verket är Max von Sydow i en klassisk barbar-roll: den åldrade konungen som sörjer sitt och sina barns öden.

Solomon Kane är helt enkelt en film som inte skulle skämts på åttiotalet. Och i en tid av trista agentfilmer sänder Howard en strimma hopp i biomörkret. Kanske är allt ändå inte är förlorat inför den beryktade nya installationen av Conan.