B-boys & aliens

Såg precis Attack the Block. Den var över förväntan: smårolig, snygg och tuff. Mest lever den på ett bra soundtrack samt att det är häftigt med tonårsgangsters. Och, förstås, Londondialekt.

Om du har problem att stå ut med utomjordingarna (vilket är helt legitimt även om det fortfarande känns fräschare med rymdmonster än med levande döda) är Banlieue 13 eller Yamakasi ungefär samma filmer, fast mer jordnära och med längre spring-scener. Skulle man placera dem alla tre på en rad skulle Attack the Block hamna i mitten. Inte bäst, inte sämst – bara förvånande fet.

Vildhjarta: från rollspel till film

Rollspelet Drakar och Demoner blir film. Tanken på att göra en film av spelet har funnits hos Stefan Rydehed sedan 80-talet. Efter framgångarna med humorserierna Knappnytt och All makt i Sverige började projektet ta form. Men det var inte förrän Stefan och produktionsbolaget Lirmo AB kom i kontakt med RiotMinds som bitarna föll på plats. Från att ha varit tänkt som en lättsam komedi förvandlades filmen till något mycket mörkare – psykologisk fantasyskräck om en skog och med en av världens främsta Black Metal-sångare i huvudrollen.

Vildhjarta som vi är vana att se det

Efter succéerna med Knappnytt och All makt i Sverige verkade det självklart att Lirmos nästa projekt, Bland Drakar och Demoner, också skulle bli en komedi. Ett avsnitt spelades in för att prova skådespelare och inspelningsplatser. Resultatet var uppmuntrande och Lirmo beslöt sig för att fortsätta med satsningen. För att få formellt tillstånd att använda varumärket Drakar och Demoner kontaktades RiotMinds. Spelföretaget nappade och skickade över en låda rollspelsböcker till de halländska filmskaparna. Resultatet blev att allt fick göras om. ”Efter att ha läst igenom alla Trudvang-böckerna kände jag att detta är ju inte humor någonstans utan brutal, rostig, skitig fantasy i sin bästa form” berättar Stefan Rydehed, manusförfattare och visionär på Lirmo. Han och RiotMinds bollade idéer fram och tillbaka och snart stod det klart att det inte kunde bli tal om något annat än en ordentlig fantasyfilm baserad på Vildhjarta.

Så började arbetet med att överföra RiotMinds mest ikoniska rollspelsäventyr till vita duken. Under sommaren spelades en ny konceptfilm. Den nya inriktningen kan snarare beskrivas som psykologisk fantasyskräck. För närvarande finns en grovklippt version av filmen. Det som saknas är musik och en del repliker. Den mänskliga huvudrollen spelas av Jerker Fahlström, känd från bland annat Arn och Kopps. Filmens egentliga huvudperson är dock skogen – Vildhjarta. Dess hat och plågade skrik gestaltas av den legendariske sångaren Attila Chisar, mannen som efterträdde Pelle Dead för att skapa Mayhems De Mysteriis Dom Sathanas – allmänt ansedd som en av de bästa Black Metal-skivorna som någonsin spelats in. ”Det blir ingen glad äventyrsfilm med hippiealver, rundlagda storfotade dvärgbönder eller svartfolk som pratar skånska” förklarar filmskaparna.

Attila Chisar som vi är vana att se honom

Konceptfilmen är först och främst tänkt för att locka finansiärer till långfilmen Vildhjarta. Till det riktiga projektet planeras inte bara en film, utan en hel trilogi som går under arbetsnamnet Den Svarta Solen. ”Idéer och manusutkast finns och ett manus till långfilmen håller på att skrivas i detta nu.” berättar Stefan Rydehed. ”Parallellt letar vi inspelningsplatser, pratar med kompetent folk, till exempel Ljus och Dekor i Halmstad, om möjligheter att bygga inspelningsplatser. Vi har tidigare jobbat med både olika kostymmakare och specialeffektsmakare som ska sätta fantasyprägel på hela projektet.” Den som spelat äventyret kommer känna igen sig i filmen. Samtidigt var det viktigt för Lirmo att göra en egen berättelse. Bland annat kapades det ständiga sökandet efter stigar, och ny inspiration hämtades från klassikern Mörkrets Hjärta.

Inspelningen av långfilmen beräknas starta nästa år.

Du kan läsa mer om filminspelningen i Hallandsposten. Jerker Fahlström är också sagoberättare. Du hittar mer info om det här.

Vad hände med barbaren?

Det är lätt att tro att J R R Tolkien banade väg för de moderna rollspelen. Sanningen är dock att det enda den gode professorn bidrog med var att befolka varje spel, även sådana som borde sluppit, med alver och dvärgar som hatar varandra från födseln och orcher som hatar allt. Men rollspel består av så mycket mer än bara alver och dvärgar. Äventyret, till exempel. Jakten på guld och större rustning. Omotiverade våldsdåd. Katakomber och tunnlar fyllda av fällor. Onda nekromantiker, oformliga monster. Prinsessor utan en tråd på kroppen, oförklarligt bundna vid någon pelare. Bordeller och ölstinna tavernor, där tyskor blir daskade på baken av ständigt fulla och “hähähä”-skrattande legosoldater. Mystiska vandrare från fjärran länder. Sluga, men fega, tjuvar. Alla dessa fantasyns stapelvaror är framfödda ur en enda mans sköte: Conan Barbaren. Utan honom skulle varje rollspel vara fyllt med alver och dvärgar som inte gjorde något, utom att avsky varandra dagarna i ända. Därför är det ingen liten sak när Conan återigen gestaltas på film.

Under en dryg timme prickas varje punkt på listan av. Moraliskt tvivelaktiga beslut, check. Bröst, check. Tunnlar och monster, check. På pappret borde Conan 2011 alltså vara en fantastisk film. Som vanligt skiljer sig dock kartan och terrängen. Barbarfilm är inte liktydigt med en film om barbarer. Snarare är det en särskild känsla som krävs, en brutal och lite åttiotals-dum logik. Och det är här, i logiken och känslan som filmen svajar betänkligt. För filmen är inte en dryg timme utan en och trekvart, och längs vägen försvinner Conans barbari och ersätts av dussin-actionhjälte. Till slut kunde man lika gärna tittat på ratade scener från Prince of Persia eller Pirates of the Caribbean. Conans själ är försvunnen.

Filmen hjälps inte heller av att manusförfattarna gått på myten om Tolkien som alltings begynnelse. Som tittare presenteras man för en förvirrad historia om en härskarring, förlåt härskarmask, som gömts undan hos nio fria folk och en fruktansvärd magiker som nu vill återuppstå. Tråkigt.

Conan själv, Momoa, är inte alls en dålig Conan. Jag gillar honom. Däremot undrar man förstås över produktionsbeslutet att inte låta honom ha blåa ögon. Just för att det är en så liten och lättfixad detalj, förstärks känslan av att skaparna inte alls har läst Conan, utan någon annan fantastik och utgått från att det räckte. Det räckte halvvägs.

Veckans Pepp: Lovecraft Historical Society

Under etiketten H P Lovecraft Historical Society samlas en brokig skara amatörer – i ordets egentliga och bästa mening – för att sprida kärlek och fasa och föra skräckförfattarens arv vidare. Gänget ordnar lajv, säljer merchandise, driver en Lovecraft-podcast och  fixar mer eller mindre tidstrogna props – allt från tågbiljetter till ockulta marshmallows. Sällskapets hemsida är både charmigt kaotisk, innehållsrik och fruktansvärt dåligt uppdaterad, så i sann Cthulhu-anda sker slösurfande på egen risk.

För den internationella publiken är dock det historiska sällskapet mest känt för den briljanta stumfilmen the Call of Cthulhu.Nu är det dags igen: för en dryg månad sedan färdigställdes sällskapets andra film: the Whisperer in Darkness. Eftersom novellen med samma namn utkom 1931, då stumfilmen spelat ut sin roll, blir the Whisperer en tidstrogen talfilm. Förhoppningsvis distribueras filmen över hela världen under hösten. Håll utkik efter det!

Veckans pepp: Världens tuffaste sport?

Om du har tillgång till DN, bör du genast slå upp Söndagsbilagan (dagens, naturligtvis – tyvärr har jag inte hittat artikeln på internet). Om du inte har DN kan du istället följa länkarna för att läsa allt du behöver veta om tidernas sport: Rollerderby!

Varför är det bra? OK – här kommer receptet på hur en sport går från nutids-trist till framtids-tuff.

1. Ta en gammal sport. Gärna med rötter i det tidiga nittiotalet: på den tiden fanns det lite andra ideal.

2. Byt ut de lama folkhemsoverallerna mot Mad Max-kläder: axelskydd, krigsmålningar och nätstrumpor.

3. Byt ditt eget lama folkhemsnamn mot något som låter Ka-PANG mellan tänderna.

Skillnaderna blir tydligast om man jämför den nutida sporten Roller Derby mot den usla filmen Rollerball (eller den sämre re-maken). I filmen har de missat punkt två och alla ser råtöntiga ut. Att huvudpersonen är en skit, även det på ett o-häftigt vis, gör ju inte saken bättre.

Så stäng av tv:n och köp biljetter till ditt lokala Roller Derby-lag, för en smak av framtiden redan nu. Om du bor i stockholmsområdet är ditt lokala lag Stockholm Rollerderby, och du hittar deras hemsida på http://rollerderby.se/

Book of BORING

Har du någonsin undrat över vad som skulle hända om Påven och Åsa Waldau skulle spela Apocalypse World? Då behöver du inte undra längre. Denzel Washington har nämligen haft godheten att transkribera deras öden och äventyr och låta dem komma till liv på vita duken. Resultatet: The Book of Eli.

Filmen handlar i korthet om en man som, driven av inre övertygelse, måste gå västerut med en bibel. Alltså som The Road, om man byter ut kärleken till ett barn mot kärleken till Den Uppenbarade Sanningen, så som den blev översatt till engelska år 1611.

Tre döskallar.

Om du är intresserad av bakgrundsmusik till ditt framtidsrollspel rekommenderas däremot att du lyssnar på Atticus Ross’ soundtrack.

Om du är intresserad av att se fundamentalistisk action, rekommenderas istället Jesus Christ Vampire Hunter.

Svartur Dödir!

Helt i skymundan av sommarens skörd av superkassa filmer kom Black Death, en film som trots den lama titeln är riktigt bra.

Träsk: 2000-talets lera

Handlingen utspelar sig, föga förvånande, under böldpestens första härjningar. Någonstans i England sitter en töntig munk i sitt kloster; ser omgivningen dö av och känner sig meningslös. Så, en dag, kommer Boromir och hans gäng med råbarkade typer förbi. Det har kommit till deras kännedom att det finns en by i trakten som inte är drabbad av pesten. Sådant beteende kan förstås inte accepteras, eftersom en allsmäktig och rättvis Guds hämnd naturligtvis måste drabba alla med lika stor kraft. Något är friskt bland det sjuka, biskopen är rasande och Boromir skall ställa saker tillrätta. Som utsocknes måste det religiösa rövarbandet dock hitta en vägvisare, så att de inte ger sig på fel by. Den triste munken påtar sig uppdraget, och tillsammans ger de sig av för att sprida död och misär i Jesu namn.

Black Death är verkligen inte världens bästa film. Men den är stämningsfull, smutsig och förhållandevis tuff – lutar sig lika mycket på klassiska drama/mysteriefilmer som The Wicker Man (nej, inte den med Nicholas Cage) som medeltidsskildringar och barbarfilmer. Och framförallt: tillsammans med filmer som Solomon Kane och Valhalla Rising visar den en möjlig väg tillbaka till äventyrsfilmernas gyllene tid på sätt som The Expendables bara kan drömma om.

Evangelion 2,22 You Can (Not) Advance – Det är jätterobbotarna som är hemgiften

Evangelion 2,22 You Can (Not) Advance är så pass bra att jag funderar på om den gamla hedliga tv serien inte egentligen var ganska dålig. Många avsnitt känns tråkiga och animationen lämnar mer att önska,l särkillt i de två sista avsnitten när gainax pengar verkar ha helt tagit slut. Eller så är det att braheten till stor del kommer av att jag såg den gamla serien precis när jag gjorde det, en sommar i mitten av gymnasiet, precis som att Marvel Ulitmates stora brahet kommer av att man har läst de gamla serierna som knodd.

Den första remake filmen med det spexiga namnet Evangelion 1,01 You Are (Not) Alone var förvisso ganska snygg och helt okej bra, men den är en näst intill repetition av de första avsnitten. 2,22 visar redan från första scenen att det handlar om helt andra saker.
Det är fler karaktärer, fler kvasireligiösa paralleller, fler glada utflykter, en mer rakt på story (bara en sån sak som att Rei säger “Det är en hemlighet… jag ska berätta den när jag kan prata bättre” lite random). Man snackar alltså inte om Longinus spjut, utan om ett Longinus spjut.


Framför allt så bjuds det på robotaction så att det räcker och blir över, Den redan från början menlösa och småpajiga slutstriden i Iron Man 2 framstår som Punch-and-Judy dockor i jämförelse mot Ängel 9 vs EVA 01

Exakt så här fett kan det se ut om man gör en gif av fajten: Unit 01 har alltså gott berserk och fått ena armen avsliten när…
Tjoff!

Solomon Kane – en barbar för 2000-talet

Året var 1601. Av den vetenskapliga revolutionen märks litet. Vanligt folk samlar fortfarande lera på sina ofruktsamma åkrar, tyranniserade av vädrets makter. Pesten är på återgång, men häxbränningarna växer i omfattning. England står utan centralstyre. Nekromantiker styr landsbygden med järnhand. Satan är den viktigaste politiska aktören. Av forna ståtliga kyrkor finns bara ruiner kvar, några fattiga väggar och kelterkors. Det är slutet av den Gyllene Eran (jfr gärna).

Så långt inget nytt – miljöerna i Solomon Kane är direkt hämtade ur våra historieböcker. Ändå är filmen inte den tråkiga UR-upplevelse som man kunde befara. Filmen lyckas istället med konststycket att vara en tidigmodern barbarfilm. Vår hjälte är ful och (ganska) osympatisk. Han slåss smutsigt och flyr gärna. Kronan på verket är Max von Sydow i en klassisk barbar-roll: den åldrade konungen som sörjer sitt och sina barns öden.

Solomon Kane är helt enkelt en film som inte skulle skämts på åttiotalet. Och i en tid av trista agentfilmer sänder Howard en strimma hopp i biomörkret. Kanske är allt ändå inte är förlorat inför den beryktade nya installationen av Conan.