Varning: Det kan finnas spoilers.
Tag: Sci-Fi
Mamma försökte
…är, som du säkert vet, en novellsamling av Jens Lapidus, författare till några andra böcker. En dag satt han i Babel och såg svår ut och pratade om att han utforskade nya marker i Mamma. Något var till och med Science Fiction. Så när jag plötsligt stod öga mot öga med boken tänkte jag att vaffan – jag gillade Snabba Cash-filmen och den hade han väl ett finger med i och noveller om skurkar och utomjordingar låter ju rätt fräsigt. En tvåhundralapp senare och boken är min.
Inledningen är en sån där inledning som man vill att inledningar ska vara: någon skriver om novellens kraft, det förtätade, om Lapidus’ egensinne. Drar paralleller till Ågust som minsann också skrev noveller ibland. Bygger upp.
Det tar kanske tre-fyra noveller innan jag inser att det här mycket väl kan vara den torftigaste bok jag läst i vuxen ålder. Det är platt. Tomt. Texten krumbuktar sig, låter ett förhörsprotokoll eller en polisanmälan föra berättelsen vidare. Som läsare noterar man mest att texten byter teckensnitt. Alla berättelser har den för noveller så karaktäristiska skruven på slutet: haha, där fick jag dig – det var inte som du trodde. Och visst, om du tillhör den procent av befolkningen som sitter bänkad framför CSI varje kväll och flämtar förvånat när gåtan nystas upp. “Va?!! Fanns det sperma på brottsplatsen? Hu. Vem kunde anat?” Kanske är det också därför som bokstäverna är asstora, som för att förtydliga att här finns det inga nyanser, inget kan dölja sig mellan raderna.
Finns det inget bra? Jo, ok då. När det händer som minst och texten är som mest pratig närmar den sig samma kvaliteter som att tjuvlyssna på ett ungdomsgäng som sitter och ljuger en sen kväll på tunnelbanan; inte jobbiga, bara charmigt kaxiga.
Men just när det börjar ta fart så kommer den, skruven. Haha, trodde du verkligen att det var djur han skulle jaga. Guess what – det var MÄNNISKOR. Å så sitter man där igen. NäEE? vem kunde anat?! Tvättbjörnssperma under naglarna.
SF-berättelsen då? Jo, den är en vagt L. Ron Hubbard-inspirerad historia om en jurist som också gillar extremskidåkning som hittar en låda som gör att han kan allt i världen utom hur man beter sig i sociala situationer. En tveksam tvåa.
Veckans pepp: Deus Ex
På fredag är det dags. Då släpps ett av årets fetaste spel: Deus Ex Human Revolution. Det ursprungliga Deus Ex hyllas bland annat för att det var tidigt ute med att erbjuda fler än en väg genom varje bana, för sin feta stämning och story. Själv minns jag mest att spelet var skitsvårt på ett sätt som moderna spel inte kan erbjuda. Första gången jag spelade spelet inte bara fastnade jag, utan DOG, under spelets tutorial-del. Eller ja – dog är väl att ta i. Man var nämligen odödlig. Däremot var det fullt möjligt för fiende-robotarna att skjuta sönder varje led i stackars JC Dentons kropp, vilket de gladeligen gjorde. Så där låg jag och krälade, utan möjlighet att ta mig över minsta ojämnhet i marken (för att till exempel klättra upp för en trappa), utan möjlighet att starta om från senaste checkpoint (för jag var ju inte riktigt död) och med en skitstor robot som gång på gång stampade mig i huvudet. Det är klart att man blir hooked när ens första upplevelse bjuder på allt det här.
Med i förbeställningspaketet till Human Revolution följer spelets soundtrack på separat cd. Perfekt när du spelar valfritt framtidsrollspel om cybernetik och smutstiga rännstenspunkare. Min gissning är att det inte blir mycket skolarbete gjort under nästa vecka. Istället kommer jag utforska varje polygon i betongen med knäckta ben och blod strömmande ur näsan; inramad av stämningsfulla miljöer och en fantastisk story som det kommer ta mig löjligt lång tid att ta del av.
Det kommer vara fett värt.
A blast from the past!
Ett stort problem med övergången från icke-blogg till rollspelsblogg är att det finns två parallella navigationssystem. Därför kommer boningen under några veckor framöver lyfta fram gammalt material, så att det blir indexerat som blogginnehåll.
Först ut är våra stoltaste produkter. Denna vecka – äventyret, eller egentligen scenariot, Subsonic Dreams. Tack till Simon för bilderna.
Subsonic Dreams
Ensamhet. Vi drivs av den, alienationen, priset för en ny värld. Jag var van att kämpa mot den till varje pris. Hon, däremot, hade aldrig upplevt den tidigare. Det som hände var inte så konstigt – det händer andra människor med andra förutsättningar varje dag. Drömmarna som drev oss. Drömmarna vi körde ifrån, redan första kvällen.
Ett scenario, fritt efter William Gibson.
Speltid c:a 3 timmar.
Lämpligt för 3-5 spelare och 1-2 spelledare.
Scenariot uruppfördes på BSK 2004.
Veckans pepp: Världens tuffaste sport?
Om du har tillgång till DN, bör du genast slå upp Söndagsbilagan (dagens, naturligtvis – tyvärr har jag inte hittat artikeln på internet). Om du inte har DN kan du istället följa länkarna för att läsa allt du behöver veta om tidernas sport: Rollerderby!
Varför är det bra? OK – här kommer receptet på hur en sport går från nutids-trist till framtids-tuff.
1. Ta en gammal sport. Gärna med rötter i det tidiga nittiotalet: på den tiden fanns det lite andra ideal.
2. Byt ut de lama folkhemsoverallerna mot Mad Max-kläder: axelskydd, krigsmålningar och nätstrumpor.
3. Byt ditt eget lama folkhemsnamn mot något som låter Ka-PANG mellan tänderna.
Skillnaderna blir tydligast om man jämför den nutida sporten Roller Derby mot den usla filmen Rollerball (eller den sämre re-maken). I filmen har de missat punkt två och alla ser råtöntiga ut. Att huvudpersonen är en skit, även det på ett o-häftigt vis, gör ju inte saken bättre.
Så stäng av tv:n och köp biljetter till ditt lokala Roller Derby-lag, för en smak av framtiden redan nu. Om du bor i stockholmsområdet är ditt lokala lag Stockholm Rollerderby, och du hittar deras hemsida på http://rollerderby.se/
Veckans pepp: Blinky Productions
År 1981 kom Flykten från New York och satte en ny standard för framtids-awesomness. Sedan dess har alla fantasier om framtiden behövt förhålla sig till att Manhattan är ett högsäkerhetsfängelse och att ögonlappar är het accessoar.
År 1996 förändrades saker igen, med flykten från Los Angeles. Den här gången var dock resultatet mer tveksamt. Någon sorts miljötänk gjorde att storyn från första filmen till stor del återavanns och återanvändes. Samma saker hände igen, men lite större explosioner. Den största chocken var att den allmänt orörlige och buttre Snake plötsligt kände sig lite cowabunga och valde att fånga vågorna tillsammans med ett fånigt surfgäng. Egentligen är filmen inte så dålig, om det inte var för den där scenen som fortsätter att leta sig in i ens mardrömmar. När David Fincher tre år senare snodde slutscenen och placerade den i en film utan surfing, applåderade en hel värld. IMDB:s statistik talar sitt tydliga språk – dystopiska filmer om våldsamma män där huvudpersonen surfar är 67% mindre uppskattade.
Spola fram ytterligare nästan femton år, till 2010, och nu förändras ingenting. Som jämförelse kan nämnas att Cantona uppmanar att förflytta sagda scen ut från vita duken och in i verkligheten. Återigen satte kopplingen till sporten käppar i hjulet, och inget hände. I en annan del av världen händer det dock mer. Snake Plissken är nämligen tillbaka, för att styra upp allt det där som han glömde bort att styra upp förra gången. Den här gången är det läge att fly från New Jersey. Hatten av. I kvarter där Snooky och The Situation bråkar om solarietider säger det sig självt att Snake inte kan stanna.
Hjälten bakom Escape from New Jersey heter Chris .R. Notarile, och hans filmstudio heter Blinky Productions. På hans hemsida kan du titta på alla hans alster, köpa dvd:er och donera pengar. Under några galet produktiva år har studion spottat ur sig rader av toppenfilmer på kända teman, som är inspelade utan pengar men med en känsla som gör att (nästan alla) de officiella filmerna framstår som än mer taffliga. Om du tvivlar kan du slänga ett getöga på den här kortfilmen om tv-spelet Street Fighter, och jämföra med den “riktiga” spelfilmen som kom 1994 (och som IMDB rankar som 60% sämre än en film där en framtidsbrottsling surfar), eller spana in den helt lysande “I’m Superman, Idiot!!!”
Möte med Rama – att uppfinna en genre
Detta inlägg vill jag kalla för Möte med Rama eller jordens chans och resa mot det okända. En av Sci-Fi genrens giganter var Arthur C Clarke. En författare med en brokig historia. En var en pionjär inom astronomin och uppfinnare bakom kommunikationssatelliten. Men från min synvinkel har han tillsammans med författare som Stanislav Lem’s Solaris skapat den Sci-Fi som kanske är den mest dramatiska. Jag vet inte riktigt om det finns någon faktiskt term men låt oss tills vidare kalla den för jordens chans och resan mot det okända.
Mitt första möte med Arthur C Clarke var genom romanen Rendezvous with Rama. Den möte mig med en värld / ett scenario som jag har kommit att älska. Rama en gigantisk farkost av okänt ursprung är på väg rätt mot Jorden. Ett rymdskepp är på väg mot Rama på uppdraget att rädda jorden och kanske också förstå det okända det möts av ute i rymden. Det finns något otroligt dramatiskt över detta. Skönlitterära böcker läser jag sällan nuförtiden men det tema som Rendezvous with Rama spelar an på precis som Arthur C Clarkes storsäljare 2001, har blivit en filmfavorit. Nu har några studenter gjort en tre minuters film på Rendezvous with Rama vilket på ett fantastiskt sätt fångar hela den genren.
Rendezvous with Rama – Vancouver Film School (VFS) from Vancouver Film School on Vimeo.
2001 passerade kanske sitt bäst före datum omkring tiden när den ska utspelas. Men dess komponenter har återanvänts och temat är lika iskallt och dramatiskt idag som när filmen gjordes. Resan mot det okända, den ensamma människan mot maskinen och rymden. Filmens starkaste scen är när HAL stänger ute Dave från rymdskeppet och hur han tar sig in igen på ett sätt som blivit standard idag.
Den bästa skildringen i modern tid är Sci-Fi filmen Sunshine med manus av Alex Garland. Filmen har en hommage till genren och gjort en film som håller hög dramatisk standard. Lägger vi på en helt fantastisk ljudbild och musik. Har vi en av vår tids mest underskattade filmer.
Förra året testade jag också för första gången att iscensätta detta tema i ett rollspelsscenario som sträckte sig över ett par kvällar. Jag valde att introducera det då nyutkomna rollspelet Coriolis från Järnringen genom detta tema. Spelarna vaknade upp på den oändligt stora generationskryssare Zenit. Fem personer ensam i en farkost ensam flytande genom rymden mot ett okänt mål. Dess last miljoner, drömmande människor. Farkosten har under resan genom Vintergatan helt plötsligt ändrat kurs under den tid då skeppets hela besättning varit nedsövda. Rollpersonerna blir väckta för att lösa problemet. Vad har orsakat problemet och hur ska de kunna rädda de sista spillrorna av mänskligheten?
Det blev ett förvånansvärt bra resultat och ett scenario som väl stämde överens med genrens förutsättningar och stämning. Det blev ett räddningsuppdrag ut på Zenits utsida, det blev en kamp på liv och död mot klockan, det blev hetsiga diskussioner om vem som egentligen hade ansvaret ombord och sist men inte minst en galen jakt mellan kryobäddarna i Zenits inre mot någonting otroligt och onämnbart. Alla scener hämtade ur just Rendezvous with Rama, 2001 och Sunshine.
Detta var min egen hommage till en Sci-Fi genre jag ännu inte kan namnet på. Vad skulle ni kalla den?
Veckans köp!
I vanliga fall tillhör jag skaran som är kritisk till rollspel på tv serier. Det stora problemet är att man antingen hamnar i fällan att spelarna skall agera karaktärerna från tv serien vilket såklart blir statiskt, märkligt och sällan särskilt bra. Om gruppen däremot beslutar sig för att spela helt andra karaktärer så är risken överhängande att karaktärerna i tv serien var en alldeles för stor och avgörande bit och världen egentligen bara var en kuliss.
Det tror jag inte är gällande för Doctor Who, det har gått på tv så länge att alla skådisar och karaktärer bytts ut samtidigt som grundtanken i äventyr i tid och rum bestått. Skurkarna är också konsekventa, vad som en händer kan cybermän, daleks eller kanske rent av Mästaren dyka upp och terrorisera spelarna. Dessutom legitimerar tidsresandet att dra in alla historiska personer och händelser.
Jag ser framför mig en kampanj där spelarna är en brokig skara av antropologer, konstnärer, praktikanter och strålkärringar som anställda av svenska rum/tids-byrån beger sig ut i det okända för att rädda framtida svenska rymdskepp, se till att Gustav Vasa inte faller offer för vampyrer och för alltid dölja den fruktansvärda sanningen om mordet på Olof Palme.
Victory of the Dalek
Jag ska, alldeles strax, kolla på det senaste Doctor Who avsnittet (trailer nedan). Det är återigen dags för Dalekanrna att bli helt och hållet utslagna. Doktorn har under årens lopp utplånat varenda dalek som finns, alla som har funnits och alla som någonsin kommer att finnas. Han har till och med bekämpat ett gäng som bodde i tomrummet mellan de parallella världarna. Men det spelar ingen roll, Dalekarna kommer tillbaka. Den här gången får Doktorn ett telefonsamtal av sin gode vän, Winston Churchill, som har lite problem…
Dalek relaterade problem!