Varning: Det kan finnas spoilers.
—-
Oblivion är en ganska bra film, ungefär som Prometheus. Båda har “den är snygg” som främsta förtjänst. Men där Prometheus kämpade för att göra något bra av ett ganska tom berättelse, går Oblivion den andra vägen: gör något ganska tomt av ett ganska bra manus.
Som du säkert redan vet är det öppet mål för den som vill kritisera normer (Bonussamtalsämne: hur förhåller sig tropen “den inrutade kvinnan som förstör allt som är kul för mannen” till den klassiska dikotomier som känsla-förnuft, natur-kultur. För VG bör du också ta hänsyn till “nördtjejjen” som popkulturellt fenomen). Det har däremot talats väldigt tyst om den egentliga grunden till detta, nämligen att filmen är som Moon fast med en tjej istället för en robot.
Om du inte sett Moon är det förstås inte så mycket av ett problem, annat än att du kanske valt fel film att se. Om du däremot sett Moon kan det göra dig en smula besviken, eftersom det i ärlighetens namn känns skitfattigt att göra en nästan-remake av en fyra år gammal film.
Men fin är den, och lite spännande. Nu är du varnad.