Helt i skymundan av sommarens skörd av superkassa filmer kom Black Death, en film som trots den lama titeln är riktigt bra.
Handlingen utspelar sig, föga förvånande, under böldpestens första härjningar. Någonstans i England sitter en töntig munk i sitt kloster; ser omgivningen dö av och känner sig meningslös. Så, en dag, kommer Boromir och hans gäng med råbarkade typer förbi. Det har kommit till deras kännedom att det finns en by i trakten som inte är drabbad av pesten. Sådant beteende kan förstås inte accepteras, eftersom en allsmäktig och rättvis Guds hämnd naturligtvis måste drabba alla med lika stor kraft. Något är friskt bland det sjuka, biskopen är rasande och Boromir skall ställa saker tillrätta. Som utsocknes måste det religiösa rövarbandet dock hitta en vägvisare, så att de inte ger sig på fel by. Den triste munken påtar sig uppdraget, och tillsammans ger de sig av för att sprida död och misär i Jesu namn.
Black Death är verkligen inte världens bästa film. Men den är stämningsfull, smutsig och förhållandevis tuff – lutar sig lika mycket på klassiska drama/mysteriefilmer som The Wicker Man (nej, inte den med Nicholas Cage) som medeltidsskildringar och barbarfilmer. Och framförallt: tillsammans med filmer som Solomon Kane och Valhalla Rising visar den en möjlig väg tillbaka till äventyrsfilmernas gyllene tid på sätt som The Expendables bara kan drömma om.
Jag tycker att Predators också faller innom äventyrsfilmerna. Det var inte världens bästa film, men det är inte Willow häller.
Jag var lite tveksam på att ta upp just Predators, dels eftersom den kanske förtjänar en egen post, dels eftersom den kanske förtjänar att förtigas helt igenom.
Problemet med. Rättelse! ETT av problemen med Predators är att den innehåller väldigt lite äventyr, till och med mindre äventyr än Avatar. Allt är mekaniskt och ospännande, de har ingen “quest”, inget mål och uppnår inte heller något. Alltså menar jag att Predators (på ett dåligt vis) är mer besläktad med “jag vet fortfarande vad du gjorde förr-förra sommaren”-typen av filmer – där en skara individer mekaniskt avlivas utan chans att undkomma – än den ursprungliga, mer äventyrliga, Predator – där en skara individer skall genomföra ett uppdrag men stöter på ett stort hinder.
Genren kanske kan benämnas Survival Horror utan skräck.
Måste nog instämma i dit genreval. Bristen på matiné eller äventyr är påtaglig. Det är väl egentligen inte mycket till mysterium eller?
Nej, för ingen av elitsoldaterna som landar är det minsta förvånade/bestörta över att det händer. De bara “jaha, nu pangar vi lite på den här platsen istället. Jaså, det var en annan planet… Oh well, geografi var ändå inte min major (DÖDA var min major) så om vi bara skjuter oss väg västerut borde vi träffa på Kalifornien förr eller senare.”
Nu vet jag inte om du var sarkastisk eller ej, men Ulric (Sean Beans karaktär i filmen) är ju utsänd av kyrkan och knappast någon barbar. Att de beter sig barbariskt är något helt annat.
Men en godkänd film som ger lite inspiration till Warhammer fantasy!
nu förstår jag ingetning, står det i texen att han är barar?
Du har ganska rätt. Men jag menar att en barbarfilm är en genre som åtminstone till viss del går utanför betydelsen “film om en barbar”. Ett idé- och stilinnehåll om man så vill.