Helt i skymundan av sommarens skörd av superkassa filmer kom Black Death, en film som trots den lama titeln är riktigt bra.
Handlingen utspelar sig, föga förvånande, under böldpestens första härjningar. Någonstans i England sitter en töntig munk i sitt kloster; ser omgivningen dö av och känner sig meningslös. Så, en dag, kommer Boromir och hans gäng med råbarkade typer förbi. Det har kommit till deras kännedom att det finns en by i trakten som inte är drabbad av pesten. Sådant beteende kan förstås inte accepteras, eftersom en allsmäktig och rättvis Guds hämnd naturligtvis måste drabba alla med lika stor kraft. Något är friskt bland det sjuka, biskopen är rasande och Boromir skall ställa saker tillrätta. Som utsocknes måste det religiösa rövarbandet dock hitta en vägvisare, så att de inte ger sig på fel by. Den triste munken påtar sig uppdraget, och tillsammans ger de sig av för att sprida död och misär i Jesu namn.
Black Death är verkligen inte världens bästa film. Men den är stämningsfull, smutsig och förhållandevis tuff – lutar sig lika mycket på klassiska drama/mysteriefilmer som The Wicker Man (nej, inte den med Nicholas Cage) som medeltidsskildringar och barbarfilmer. Och framförallt: tillsammans med filmer som Solomon Kane och Valhalla Rising visar den en möjlig väg tillbaka till äventyrsfilmernas gyllene tid på sätt som The Expendables bara kan drömma om.