Året var 1601. Av den vetenskapliga revolutionen märks litet. Vanligt folk samlar fortfarande lera på sina ofruktsamma åkrar, tyranniserade av vädrets makter. Pesten är på återgång, men häxbränningarna växer i omfattning. England står utan centralstyre. Nekromantiker styr landsbygden med järnhand. Satan är den viktigaste politiska aktören. Av forna ståtliga kyrkor finns bara ruiner kvar, några fattiga väggar och kelterkors. Det är slutet av den Gyllene Eran (jfr gärna).
Så långt inget nytt – miljöerna i Solomon Kane är direkt hämtade ur våra historieböcker. Ändå är filmen inte den tråkiga UR-upplevelse som man kunde befara. Filmen lyckas istället med konststycket att vara en tidigmodern barbarfilm. Vår hjälte är ful och (ganska) osympatisk. Han slåss smutsigt och flyr gärna. Kronan på verket är Max von Sydow i en klassisk barbar-roll: den åldrade konungen som sörjer sitt och sina barns öden.
Solomon Kane är helt enkelt en film som inte skulle skämts på åttiotalet. Och i en tid av trista agentfilmer sänder Howard en strimma hopp i biomörkret. Kanske är allt ändå inte är förlorat inför den beryktade nya installationen av Conan.
One thought on “Solomon Kane – en barbar för 2000-talet”