Tag: politik

Kolonialism vid första anblicken

Härom dagen hände något mycket märkligt: ett av alla de spel jag stött på kickstarter trotsade allt förnuft och dök faktiskt upp. Bara sådär, rakt i brevlådan. Dog Eat Dog heter spelet, är skapat av Liam Liwanag Burke, och handlar om imperialism och assimilation på Stillahavsöarna.

Jag är mycket tveksam till om jag någonsin kommer spela spelet.

Grundpremissen är som följer: en spelare (den rikaste) är ockupationsmakten, övriga är infödingar. Man turas om att sätta och spela ut scener, och efter varje scen får ockupationsmakten bestämma hur väl undersåtarna har följt rikets lagar och belöna eller bestraffa dem genom att dela ut eller samla in pluppar. Därefter stiftas en ny lag och nästa spelare etablerar en scen. Får du för många pluppar blir du assimilerad, för få blir du terrorist.

Jag har två betänkligheter.

Först: alla pedagogiska spel lider av samma inneboende problem. För att lära oss något måste det simulera verkliga processer, och för att vara spelbart måste det vara kul. Ofta hamnar dessa två “syften” i konflikt. Som här. Spelbalansen är asymmetrisk till ockupationsmaktens fördel vilket är sant, men inte särskilt roligt som spelmekanik. Om en inföding dör måste ockupationsmakten betala vad som mest skulle kunna kallas för ockupationspoäng vilket ger spelet balans, men inte känns särskilt sant. När infödingarna kämpar mot ockupationsmakten får de inte använda sina individuella drag, vilket känns fyndigt (för ockupationsmakten är ni alla likadana) men inte särskilt roligt som spelmekanik. Ni fattar.

Sen: många små berättarspel lider av att de känns lite halvfärdiga. De är vaga, oformliga, förlitar sig på att deltagarna har allt de behöver utom en perfekt regeluppsättning för att styra samtalet. Som här. Det finns inga formulär, inga kartor, inga hjälpmedel. Inga bilder som sätter stämning. Inga relationer, behov eller platser som de som sturkturerar fiktionen i Fiasco. Bara lösa uppmaningar. Kom på fyra egenskaper och skriv upp dem på ett papper, till exempel gillar demokrati. Spelaren till vänster sätter en scen. När ni känner att den är klar, får ockupationen döma. Resultatet blir en onödigt intern affär.

Det värsta är dock att de två problemen samverkar. De mycket speciella förutsättningarna gör att spelet främst kommer attrahera en smal grupp med intresse för kolonialism och dess konsekvenser, identitetsstöld och förtryck, medan vagheten gör att de får forma sin upplevelse precis som de vill. Resultatet blir förstås att innehållet blir lika dumt eller smart som deltagarna, att man kan sitta och säga “shit vad vi har lärt oss saker om hur FÖRTRYCK funkar” när det enda som hänt är att man nickat jakande åt varandras klichébilder, misstagit konsensus för sanning.

Vad hände med framtiden?

Det finns nyheter som förändrar ens bild av världen, som får en att tänka “shit! är det på riktigt?” – nyheter som gör att den svävande bilen känns ett steg närmare. Och sen finns det de där andra nyheterna.

Härom veckan rapporterades att den nu avlidne Apple-grundarens lyxbåt var färdig. 260 fot högteknologiskt monster i futuristisk design, med – bland annat – sju Imacs och formspråk som en Premium reseller-butik. Inte för att vara den som är den, men finns det någon plats i världen som INTE ser ut så? Jag förstår naturligtvis att Apples storhet ligger i kombinationen begränsade val, design som smälter in och ett något högre inköpspris, men kom igen. Det är världens största teknikföretag vi talar om. Man kunde åtminstone förvänta sig en personal av sju nordiska enäggstvillingar som alla hette Siri och som ibland förstod vad man sa. Eller att du kunde styra fartyget med ratten på din ipod, och om du skakade så åkte den till slumpvis vald hamn eller spelade upp en talbok. Att retinaskärmarna var gjorda av riktiga ögonglober, eller åtminstone en tum större än de som de använder som kassa på Colorama. Halva priset på appstore. 50% länge batteritid. Nånting!

Annat var det för tio-femton år sedan, när Bill Gates drog sig undan till vad som då kallades världens mest högteknologiska hus. När ryktet gjorde gällande att han skrivit in i äktenskapsförordet att han fick ligga med alla teknikstudenter han ville. När tidningarna berättade att kilometervis av optisk fiber gjorde att hans familjs personliga förinställningar av temperatur, belysning och musik kunde följa dem när de rörde sig mellan rummen. När Gates och hans ompalompier hade lött ihop ett system som ingen annan skulle ha på minst tio år. Visserligen förstod man att det fanns problem: alt-ctrl-del för att komma in genom dörren, 1 på 12 att det blir blåskärmsfel när man byter låt (1 på 6 om ni är två i samma rum som försöker byta låtar), men det gav en glimt av framtiden.

Det finns dock en förmildrande omständighet med ifloat: som tack för ett väl utfört arbete fick varvsarbetarna varsin ipod shuffle. På andra arbetsplatser hade man fått lön. Här får man en teknikpryl, ett tackkort och så river de kontraktet som säger att man inte får ta livet av sig om man vill. DET är framtid.

Uppgång och fall

Så du har en karta med ett antal städer eller stadsstater. Några är rika och mäktiga, andra har missväxt, några handlar och några krigar och vad ska hända sen?

Gör såhär.
Förberedelse
Ge varje stad/Statsstat en siffra mellan 1 och 6, där 1 är liten+fattig+obetydlig och 6 är en stor världsstad med livlig kommers och kultur och stora arméer. Vi kallar det stadens storlek.

Steg 1: välgång
I början av varje säsong slår du en tärning för varje stad på kartan. Resultatet visar hur bra skördarna har slagit ut, om jaktlyckan varit god och om fisket varit rikligt.

– Om tärningen visar mer än stadens storlek har staden överflöd.
– Om tärningen visar lika med stadens storlek är det ransonering.
– Om tärningen visar mindre än stadens storlek är staden i nöd.

Steg 2: plunding och beskattning
Börja med den största staden. Om staden har överflöd låter du den vara. Om staden inte har överflöd kommer staden plundra och/eller ta upp skatt från omgivande städer för att försörja sin befolkning. Det funkar såhär:

a) kolla på stadens storlek. Stadens storlek visar hur långt dess makt sträcker sig. Har staden en storlek på 3 sträcker sig dess makt tre dagsresor bort (eller vad skala du nu kör med – trettio miles, trettio mil, tre hexagoner, du fattar).
b) finns det någon mindre stad inom detta område? OK. -> Är staden inte i nöd? Perfekt. -> Då får du omfördela en nivå välstånd från den mindre staden till den större staden (nivåerna är alltså nöd – ransonering – överflöd).
c) Gör om punkt b om den större staden fortfarande inte har överflöd.
d) När antingen den största staden har överflöd eller det inte finns någon stad inom dess maktsfär som kan förse den med mer välstånd (antingen för att alla städer har givit en nivå av sitt välstånd eller för att alla omgivande städer har nöd) fortsätter du med den näst största, sen den näst-näst största osv tills alla städer är avklarade.

Steg 3: uppgång och fall
När alla städer har betalat sin tribut är det dags att justera städernas storlek. Börja med den största.
– Om en stad slutar på överflöd, öka dess storlek med ett.
– Om en stad slutar i nöd, minskar du dess storlek med ett.

När en stad når 0 i storlek försvinner den – de invånare som överlever börjar föra en nomadiserande tillvaro, dör i svält eller blir tagna som slavar till en närbelägen växande stad. För storlek 0-städer gäller en särskild regel: i början på nästa säsong slår du en tärning för 0-staden. Blir resultatet en etta kommer staden tillbaka till säsongen efteråt som en 1-stad. Blir resultatet en sexa kommer staden tillbaka till säsongen efteråt som två 1-städer med en rutas mellanrum. På 2-5 fortsätter staden vara en 0-stad.

Krydda:
Har rollpersonerna rockat ihjäl en massa monster i en ruta? Har de mördat drottningen i en annan? Ge +/- 1 på slaget så kommer deras handlingar forma kungadömenas framtid.

Censur?

Som alla märkt råder det lätt domedagsstämning på internet. Tidningarna stänger sina fält för kommentarer, politiker diskuterar strängare regler och debattsofforna fylls till brädden av indignation. Rollspels-sverige följer hack i häl. På rollspel.nu går dagligen hätska diskussioner om vem som är otrevligast eller har sämst åsikter och avstängningarna haglar tätt. När krutröken för korta ögonblick skingras återstår bara den stora frågan: varför är alla så upprörda just nu?

Sanningen är förstås att folk alltid varit upprörda på internet. Folk har varit så upprörda, att det blivit något av internets grej. Platsen dit folk kommer för att hata. Nej, ilskan är konstant – istället är det upplevelsen av den som förändrats. Hotet från internet är inte längre något som bara rör Kina och åldrade arabiska diktatorer, nu rör det oss alla.

Detsamma gäller i Rollspels-sverige. Fram till dess Riotminds lade sig döda ned var internet-ursinnet inte något större problem. De som frekventerade rollspel.nu kunde alltid enas om att Riotminds var “skurken”. Oavsett vad debatten rörde sig om, kunde alla vara trygga i förvissningen om att maktförhållandet var det samma. Sexism? Tja, kanske det – men titta på Götterdämmerung. Dålig mekanik? Titta på DoD 7 så kan vi börja snacka. Snålhet? Du, jag kanske är snål men att abonnera för att ha kvar sin modul – där har vi snålhet. När så Riotminds gav upp fanns det ingen naturlig kanal för att släppa ut det nätburna ursinnet, utan det stannade kvar. Och så fanns upprördheten mitt ibland oss. Mellan oss.

Sen är väl en bidragande faktor att det inte händer så mycket nytt just nu, mer än  väntan på sånt som vi redan väntat ganska länge på. Då är det klart att det är lätt att hemfalla åt grinighet.

Boningen har aldrig varit en särskilt välkommenterad blogg. Ibland har det sina fördelar…

Howard och rasgradienten

Nu är klockan halv tio så det är väl i senaste laget, men jag vill ändå passa på att tipsa om att DN kultur ägnar tre sidor åt Robert E. Howard, pulpförfattaren som satte Sword & Sorcery på kartan med hjälp av Conan från Cimmeria.

Artikeln skrapar lite på ytan om Howards liv, nämner hans enstöriga uppväxt, hans kärlek till modern och hans förakt för modern civilisation (sedär, en tungvrickare!). Ännu intressantare hade det blivit om man hade diskuterat novellernas idéinnehåll. Rasmyter och (social)darwinism bildar berättelsernas fond, något som märkligt nog sällan eller aldrig uppmärksammas när man pratar om Howard. Nu tänker du förstås att det är väl inte så intressant eftersom hela västvärlden genomsyrades av rasmystik cirka 1930. Och visst fanns det ett helt gäng av illustra herrar och damer som Jörg Lanz von Liebenfels och Helena Blavatsky som teoretiserade om svunna raser med fantastiska krafter. Men det intressanta hos Howard är att mystiken kombineras med den ofta omskrivna civilisationskritiken.

Eller såhär. Vi har super-människor, till exempel atlanteanerna. Sen sker det någon sorts syndafall. Hos Liebenfels sker det genom tidelag med usla apor. Hos Howard däremot sker fallet genom att världen rämnar och supermänniskornas samhällen slås sönder. Nu blir de utkastade i skogen, där de gradvis degenererar till apor. Howards apfolk är helt renrasiga, bara utsatta för devolution.

Så går tiden, och genom att slåss mot varandra börjar aporna evolvera till nästan-människor, sen till barbarer och sen till civiliserade människor. Vissa, till exempel picterna (indianerna), står och stampar på nästan-människostadiet utan att evolveras en millimeter vilket är en skymf mot naturen. Andra klättrar på på civilisations-steget på evolutionens trappa, vilket är moraliskt förkastligt. Kvar finns alltså bara barbarerna; att vara i mitten är det bästa – inte för utvecklad, inte för underutvecklad. Det är det som är intressant i den Howardska rasmystiken.

Sånt hade varit ännu intressantare att läsa om i DNs artikel.

Kvinnliga omslag

I DN kultur (2011-08-13 sid 2) kan man läsa om att män läser för lite skönlitteratur. När män väl väljer att läsa, handlar det om historiska romaner, faktaböcker eller böcker och krig och vapen. Tokmaskulint, helt enkelt.

För att locka de gäckande kunderna, jobbar många bokförlag med manliga omslag. Sådana omslag kan till exempel föreställa

  • vapen
  • explosioner
  • muskler & tatueringar
  • ss-soldater

För rollspelsvärlden gäller det omvända läsarförhållandet. Här är majoriteten av läsarna män, men (alltså?) omslagen pryds av vapen och ss-soldater. Smart, eller dumt? Just rollspelsomslagen har blivit häftigt debatterade, till exempel här och här. Om vi ska använda oss av samma logik som pocketförlagen, borde rollspel försöka ha kvinnliga omslag för att locka det täcka könet att spendera pengar. Men hur ser ett sådant ut? Finns det något kvinnligt rollspelsomslag?

En spaning från framtiden

Egentligen är jag emot denna typ av poster. Men vaffan. Ibland är det liksom svårt att låta bli. För hur känner DU inför nyheten att google maps ligger till grund för en krigshandling? Eller ens möjligheten att det skulle kunna vara så.

Det moderna samhället hänger onekligen samman med sköra trådar, och det krävs inte mycket för att ett läge ska gå från mellanbrunt till mörkbrunt. Tänk om en hacker skulle slå till och skriva något annat än “Sverige” på vår lilla ruta av kartan. Lill-norge till exempel. Så vaknar vi en morgon och plötsligt står det “Lill-norges största morgontidning” på DN och vi bara “jaha, ökar de MEST? idag igen? Vilken tur att jag har valt den mest populära tidningen”.

Tur att FRA finns.

Öppet brev till Sverok angående spelveckan 2010

Hej

Jag tycker det är synd att det finns så dålig information kring Spelveckan.

På http://spelveckan.se/ (där det vore rimligt att söka information) finns varken en länk till arrangemangen, eller en länk till sveroks hemsida. Den förteckning som finns (och som kan nås genom länk från sverok.se) är därtill otroligt svårnavigerad. Det finns ingen möjlighet att söka efter vad som händer i ens eget närområde, utan arrangemangen presenteras i en godtycklig bokstavsordning. Dessutom finns det inga hänvisningar från sidan, utan den som vill veta mer om ett enskilt arrangemang måste lämna sidan och googla.

Anledningen till att jag skriver detta är att jag tycker att spelveckan är, eller i varje fall skulle kunna vara, viktig. Men för att den skall vara viktig måste det gå att finna korrekt information om den. Först när arrangemangen blir väl synliga kommer känslan av “oj, nu händer det mycket”-infinna sig. Först då kommer aktiva föreningar kunna nå ut till nya medlemmar – kanske framförallt kunna nå sådana som inte redan är frälsta.

På internet har det under det senaste halvåret rasat ett flertal intressanta debatter kring spelhobbyn i allmänhet, och rollspelsditon i synnerhet. Debatterna har i korthet handlat om det problematiska i att spel är en hobby som inte bara attraherar vissa grupper, utan ibland också motverkar att andra grupper får tillträde till gemenskapen.

Spelveckan är, eller skulle kunna vara, ett utmärkt instrument för att locka nya spelare och utvidga bekantskapskretsar. Spelveckan skulle kunna vara ett medel för att bryta den uppdelning som finns, och därigenom främja både individuell utveckling och samhällets integration.

Sverok gör i dagsläget mycket. Det ekonomiskt bidraget är viktigt. Spel, tillbehör och lokaler kan vara dyrt, och bidraget gör det möjligt för ungdomar ur alla samhällsklasser att skapa stimulerande fritidssysselsättningar. Föreningsformen är viktig. Att lära sig skriva byråkratiska, ha en förenings men sina vänner och ta ansvar för den, är viktigt.

Men det är också viktigt att inte glömma bort att det är information och tillgänglighet som gör att människor faktiskt träffas och vidgar sina vyer, blir vänner och startar föreningar. Därför hoppas jag att Sverok inför nästa års spelvecka avsätter resurser till fungerade och lättnavigerad information.

MVH
Olav Nygård
http://boningen.org

Dagens Grymkäft: Satans båge

Sedan urminnes tider har rollspelens värld varit präglad av hatet mellan alver och dvärgar. Motviljan är förståelig: i allt verkar de vara varandras motsatser. Alver är gillar blommor, dvärgar sten. Alver gillar feminina män, dvärgar gillar kvinnor med skägg.

I dessa dystra tider är det dock viktigt att komma ihåg att sådana “naturliga” motsättningar ofta är skapade. I kriget mellan alver och dvärgar finns det bara en vinnare. Människan. Ivrigt sprider hon sin giftiga hat-propaganda mellan dessa båda queera minoritetsgrupper. Får dem att slåss inbördes, så att människan kan stå ohotad som norm.

“Alver och dvärgar” vill man ropa. “Ni ser inte den riktiga fienden. Det är Människan som hugger ned era skogar och mal bergen till grus. Det är Människan som avvecklar välfärden, gör er arbetslösa med sina tekniska landvinningar.” Men förgäves.

“Fuck you, skäggiga damen!” svarar alverna och lägger straffskatt på rooibos-export.
“Fuck you, Legolas!” svarar dvärgarna och smider Satans båge av någon o-böjbar legering och diamanttråd.

Tre döskallar.