“What’s in a name? That which we call a rose
By any other name would smell as sweet.”
– William Shakespear “Romeo and Juliet”
Det kommer ständigt nya tankar om Svavelvinter. Det finns en himla mängd med konstiga titlar, så många att jag eftersöker ett ordentligt trakoriskt uppslagsverk, nu verkar en sådan möjligtvis också dyka upp under hösten hos Fria Ligan. Smaka bara på några exempel ur titelfloran; syntalden, ålderspagyrikern och krystalokraten. Jag är inte säker på om det finns några stavningsregler för de trakoriska namnen men jag kan garantera att du aldrig någonsin träffat en levande person som bär något av de namnen som förekommer i Svavelvinter. Det skapar en utomjordisk känsla, något jag flera gånger tidigare varit inne på. Det hela kan bli ett bekvämt sätt för deltagarna att själv uppfinna sina egna titlar och namn helt fri från regler och konventioner.
Svavelvinter kan i sina namnformer ställas i motsatsförhållande till rollspel som Warhammer. Här är namnen skämtsamma versioner av tyska, ryska, franska och engelska namnformer. Världen framstår som en kopia av vår egen, där vi kan leka med historiska skeende blandat med mörk humor. Trakorien känns inte som det liknar något europeiskt. Utformningen av Trakoriens namnflora påminner något om Anders Blixts, Gondica. Här följde namnen sin inre logik relativt bortkopplade från världen. Svårigheten i Gondica var att hitta bra namn som inte blev komiskt konstruerade eller intrikata. Svavelvinter är mer fritt till sina namnstrukturer, utan direkt fasta former, här kan vi i princip heta vad som helst.
Den personliga favoriten bland världsbeskrivningsdelarna i Svavelvinter är kapitlet om skuggmakterna. Spelets stora aktörer är de som kommer vara fokus i det gemensamma berättandet. Det är deras vilja som deltagarna kommer lyda under. Därför är det bra att få dem tydligt presenterade, både med stämningsfulla illustrationer och inre målsättningar. Det är därför just detta kapitlet ger absolut mest inspiration. Kaptilet är också avgörande för att skapa trovärdighet och logik i världen. Vi som deltagare får här något att hänga upp berättelsen på. Skuggspelet innebär att spelarna i större utsträckning än i andra rollspel blir involverade med världens maktorganisationer. Därför är min rekommendation att om du som deltagare av Svavelvinter ska välja ett kapitel att läsa är det just kapitlet om Skuggmakterna. Annars kan det finnas em risk att ni som deltagare misslyckas med att skapa en gemensamma plattform där er berättelse kan formas. Om du inte helt väljer att frångå de etablerade maktstrukturerna såklart.
Hej mäster Johan,
för mig som författare av romanerna är det intressant att följa dina synpunkter på Svavelvinterspelet och Trakorien, i synnerhet därför att det inte bara rör sig om ett enda omdöme utan om flera inlägg med olika vinklingar vilka också skrivs successivt efter ytterligare läsning av spelet.
Jag får erkänna att jag blev lite besviken när jag läste det första inlägget där jag tyckte du antydde att Trakorien är något av ett Disneyland där allt får plats i en enda kitschig röra utan historiskt grundat sammanhang. Detta just därför att min ambition har varit att få ihop världen som en visserligen mångsidig och udda men ändå sammanhängande helhet. I dina efterföljande inlägg så gläder jag mig åt att du ändå tycks vara nyfiken och fortsätter att nysta för jag tror och hoppas att mönster börja framträda när man tränger djupare in i Trakorien – det är i alla fall intrycket jag fått från entusiasterna.
Jag citerar Anita Oscarssons recension av andra romanen ‘Slaktare små’ i tidningen kulturen (http://www.tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/litteraturkritik/10728-litteratur-erik-granstroemslaktare-sma):
Som läsare drabbas man i början av ångest. Man försöker desperat hitta beröringspunkter i verkligheten, namn, platser, tankar, vad som helst att associera till, utan att riktigt lyckas. Läsare som inte är insatta i genren och som inte har läst första boken “Svavelvinter” kanske ger upp redan här, vilket vore synd. Det är bara att släppa fotfästet ett tag och läsa vidare. Och snart är man fast i den fantastiska världen.
Vad gäller namnseder så har jag skrivit ett blogginlägg som kanske kan intressera i ämnet: http://erik-granstrom.blogspot.se/2012/03/trakoriska-sprak-och-namnseder.html
På bloggen finns också en mycket kort beskrivning av Trakorien vilken jag skrev just år Fria ligan och spelet: http://erik-granstrom.blogspot.se/2012/06/trakorien-for-nyborjare.html
Hälsar
Erik G
Trakorien är nog precis som du tar upp, en spännande och komplex värld som på många vis inte går att finna likheter till i vår egen historia. Därför blir inkörsporten något högre för läsaren / spelaren men också mer givande när man väl känner sig hemma. Det är kanske världens största svaghet men också styrka, den är komplex och mångbottnad. Det är troligen också orsaken till att jag som inte möt världen tidigare haft svårt att förstå och känner vis skepsis, medan rollspelare som upplevde Trakorien genom Svavelvinter fullkomligt älskar den.
Jag tror också att det är en stor skillnad att möta en värld som rollspelare och som läsare av skönlitteratur. Framförallt därför att jag som rollspelare förväntas förmedla världen och presentera den för andra. Därför vill man uppnå en känsla av kontroll där man vill förstå världens konsekvenser och gärna då vill hänga upp den i ordentliga liknelser till vår egen värld. Jag är inte säker på att det är ett måste men traditionellt sett har rollspelsvärldar nog sett ut så. Som många har tagit upp tidigare tror jag att man som nybörjare till Trakorien bör lapa i sig världen i små stycken, börja med ett litet område och röra sig utåt, dit inspiration och äventyrslusta tar en. Det måste bli en resa som präglas av nyfikenhet. Men för den otålige tror jag också det är en vinst att försöka ge så mycket stöd till nybörjaren som möjligt. De finns så många med lång erfarenhet av Trakorien som kan erbjuda den hjälpen, som kan agera mentorer för att hjälpa en ny generation att till fullo uppskatta världen.
Som jag ser det är det stora likheter mellan Warhammer och Trakorien. Båda grundar sig på en satirisk hållning till vår egen värld, och båda använder sig just av vår egen värld, av referenser och av ett visst mått referenshumor. Som jag ser det finns det två huvudsakliga sätt att skapa en nyskapande fantasivärld: antingen försöker man renodla vissa drag så hårt som möjligt och skala bort kopplingar till verkligheten, vad jag skulle vilja kalla minimalism. Eller också kör man hårt med den kulturhistoriska köksmixern – vad jag skulle vilja kalla maximalism, där allt är tillåtet och där just blandningen mellan ibland oväntade inspirationskällor skapar något unikt. Jag antar att t.ex Glorantha hamnar i den första kategorien, men både Old World, Mutantskandinavien och Trakorien hamnar i den andra kategorien.
Om du tittar på namnen och koncepten i Svavelvinter igen tror jag att du kommer att se att nästan allt går tillbaka till någon finurlig referens och till vår egen verklighet. Gudarna är mesopotamiska, Trakorien är ett renässansamerika, Alla de namn du tycker är så konstiga är kombinationer av olika typer av historiska titlar. Visst är det neologismer, men det är pick and mix-neologismer, inte ett försök att skapa nya ord från botten upp.
Visst, Warhammer är betydligt mycket tydligare och genomskinligare. The Empire är Heliga Tyska-Romerska Riket. Skillnaden är att Svavelvinter har rikare och mer komplexa referenser. Men i grund och botten tycker jag att likheterna är fler än skillnaderna.
“Om du tittar på namnen och koncepten i Svavelvinter igen tror jag att du kommer att se att nästan allt går tillbaka till någon finurlig referens och till vår egen verklighet.”
Ja, bara man tittar på herr författaren Granströms artikel om språk- och namnseder ser man ju högvis med referenser: historiska (Malthus Korn), litterära (Kalkabrina), rena ordvitsar (Enpeze), med flera. Trakoriens “främmandeskap” uppvägs i viss mån av den täta väv av mer eller mindre ironiska referenser till vår verklighet som förekommer i böckerna (av ekonomiska skäl har jag ännu inte kunnat köpa spelet).