Warhammer 40K: Deathwatch

Finns det bra exempel på recensioner om rollspel på svenska? Det är fråga som jag ställde mig själv efter det jag känt över speltidningen Fenixs recensioner. Det jag kom att tänka på var Karl Bergströms videorecensioner av rollspel som var en del i Sveroks webbtidning Signaler. Den är numera nerlagd men filmerna går fortfarande delvis att finna på den arkiverade webbplatsen. Vad är det jag gillar?

Jag gillar Bergströms småputtriga kulturella snack, en nördig humor samtidigt som han försöker lägga ett djup i produkter som kanske inte förtjänar det exempelvis i recensionen Fantasy Flight Games rollspel Deathwatch, finns fantastiska kommentarer såsom när han förklarar spelets syfte. Målet med spelet är ” att likt en sverigedemokrats våta midsommarnatts dröm åka runt i galaxen och bekämpa alla främmande raselement i den mänskliga folkkroppen.” De påminner om motiveringarna till Nobelpriset i litteratur. Här är en direktlänk till recensionen.

Det finns också andra exempel så exempelvis Fantasy Flight Games Warhammer Fantasy 3ed. Tyvärr är de inte så många videorecensioner som lades upp och textrecensionerna är alldeles för korta för att hinna bli intressanta. Det kanske är så att videorecensioner genom sitt medium både blir mer lättillgängliga och lättsammare? Ni kan själv se hur många ni hittar på Signalers nedlagda webbplats. Passa också på att läsa artikeln om rollspelsdöden som var förra årets snackis.

Om ni vill höra mer av Karl Bergström, intervjuas han i det senaste avsnittet av Märklighetstroget. Här diskuteras “fallgropar i rollspel, vilka som finns och hur vi undviker dem”. Intressant, jag kommer i alla fall att ladda ner och lyssna.

Vi spelade rollspelet Deathwatch för en tid sedan. Ni vet spelet om Space Marines, supersoldater i ett totalitärt rymdimperium där allting är så stort och märkligt att man har svårt att placera det. Efter spelmötet kom frågan om ledarskap upp. Varje grupp av Space Marines har en gruppledare som väljs för varje nytt uppdrag. Uppdragets gruppledare agerade under spelmötet med dominerande ordergivning, där det inte fanns väldigt lite utrymme för diskussioner. De andra föll tillbaka och inordnades i ledet. Rollspelandet inom gruppen dog ut.

Efter spelmötet kom frågan om det rollspelade ledarskapet upp. Gruppledaren såg i ljuset av de obarmhärtiga förutsättningarna för dessa halvrobotar och supersoldaterna att hans ledarskapsstil var tvunget auktoritär för att passa in i det fyrtiförsta århundradet. Jag höll visserligen med om att gruppledaren var ytterst ansvarig och hade den slutgiltiga beslutet i sin hand i denna kalla värld men att det resulterade i tråkigt och stelt rollspelande.

Denna situation är inte unik för Deathwatch utan jag har stött på det i en mängd scenario, vanligt i konventsscenarion, i synnerhet där man spelar militärer. En av karaktärerna är den uttalade ledaren medan de andra låter personen fatta alla beslut och representera gruppen i alla form av yttre interaktion. Det skapar direkt en gruppdynamik där de andra har svårt att veta hur de ska spela ut sina karaktärer. Scenariot blir helt enkelt till en enmansshow.

Krävs det att vi rollspelar också den ledarstil som passar till spelvärlden? Det förstås så att i många situationer finns det personer som bossar över andra, men varför tar ofta en auktoritär ledarstil över när vi spelar rollspel? Är det för att vi tänker oss att de hårda miljöer som ofta scenarion utspelar sig i kräver en tuffare disciplin?

Slutligen ska vi rollspela den ledarstil som passar spelvärlden eller rollspela en ledarstil som bidrar till en bra gruppinteraktivitet?

Tag: Warhammer 40K: Deathwatch

Karl Bergström – ett bra exempel?

Det rollspelade ledarskapet