konvent – Boningen

Slutet på en era av konvent

Vi har i princip slutat åka på konvent. En del säger att det handlar om att vi blir äldre, att det är svårare att få ihop våra tider, eller kanske att det är jobbigt att sova på betonggolv. Om jag ska vara ärlig så tror jag att det beror på att det inte riktigt gav så mycket längre. För att förstå det där med att konvent ska ge något utöver en trevlig helg med nya bekantskaper så ska man förstå att vi började åka på konvent för att lära oss något. Jag minns i början när varje nytt konventsscenario erbjöd en ny spännande vinkel. Under de konventen som vi åkte innan vi slutade körde vi maximalt antal pass, så mycket rollspel som möjligt skulle tryckas in under helgen för att få så mycket nya intryck som möjligt.

På det hela taget gjorde dessa intensiva konvent till att vi lärde oss väldigt mycket om rollspel, vad som funkade och vad som absolut inte alls funkade. Vi började också lära oss att det fanns otroligt många dålig spelledare. De flesta var inte alls intresserade av att spela utan ville framförallt få gratis inträde till konventet. Det som kanske förvånande oss mest var hur många konventscenarion som var undermåliga. Det var inga mästerverk utan hafsverk men undrade verkligen varför de i huvudtaget ville lämna in och presentera dem för andra friska människor. Vi började alltså förstå att de riktiga hjältarna, de som skrev bra konventsscenarion och de spelledare som faktiskt var där för att spela inte uppmuntrades av konventens struktur. De gör de fortfarande inte. Kvaliteten som fanns där försvann ofta i skräpet och det blev en konstform i sig att försöka förstå utifrån konventsbroschyren vad som vad bra eller skräp. Det är fortfarande den största bristen att broschyrtexten inte säger någonting om scenariot.

Vi förstod också att konventen till stor del var en arena för de få rollspelsföretagen i Sverige att marknadsföra sina produkter. Det var också för oss som spelare och potentiella köper kanske det bästa sättet att se om spelet var något för oss. Jag tror att det inte kan understrykas tillräckligt därför hur förvånande det var när nya rollspel som skulle marknadsföras har skadats av undermåliga scenarion och spelledare.

Därefter lärde vi oss att ens spelmöte troligtvis avgjordes innan det ens påbörjats under momentet när en person från gruppen ska gå in i rummet och bli tilldelad en spelledare. Det är en nära nog unik upplevelse där man som spelgruppsrepresentant är i arrangörernas våld. Om man får en dålig trött spelledare kanske det egentligen vore bättre att ställa in. Men om man får en av konstruktörerna eller deras inlästa allierade kan det bli en riktig upplevelse. Det sista vi lärde oss är att om faran faktiskt är där och man sitter fångad under ett dåligt scenario är det oerhört svårt att ta livet av sina karaktärer och avsluta mötet. I huvudtaget är det väldigt svårt att gå ut från ett scenario om spelledare vill slutföra ett uselt spelmöte utan att bete sig som en idiot.

Men allt det här är nu kunskap som tillhör det förgångna för det var ett tag sedan vi åkte på ett konvent och spelade rollspel som grupp. Visst kommer några av oss återkomma till GothCon i olika konstellationer men inte på det viset som förut. Vi lärde oss otroligt mycket på att spela alla de där konventsscenariona bra som dåliga och framförallt växte vi som rollspelare. Det viktiga var att kasta sig ut där och utsättas för andras idéer och intryck, vi rollspelare behöver komma bort från våra köksbord och träffa våra jämlikar. Men så tog intrycken slut och vi slutade åka. De nya intrycken var helt enkelt för få för att vi som grupp skulle dra nytta av det. Kanske beror det på att vi helt enkelt hittat vår stil efter många års spelande och att tiden för experimenterande är över. Eller så var det så att vi hade lärt oss det som erbjöds där ute?

Griftehjärta, eller konventsäventyret

Igår skrev jag att Griftehjärta inte klaffade för oss som grupp, eller i varje fall för mig. Så jag tänkte lyfta fram några aspekter som jag tror har bäring för slutupplevelsen, genom att förtydliga vad jag menade.

Varning för mycket text.

Svavelvinters regler är ganska speciella. I grunden finns en idé att gudarna är berättare och den manifesta världen är resultatet av långa viskleksliknande orderkedjor. I spel kan det se ut ungefär såhär: det finns ett äventyr, eller ramar för berättelsen, signerade en spelmakare. Spelmakaren beskriver sin vision för spelledaren som sen förmedlar den vidare till spelarna. Spelarna tar då rollen som skuggmakter, vilka konkretiserar äventyret i form av befallningar till sina underlydande. Slutligen kommer vi till det egentliga spelet, där spelarna gestaltar roller som ska utföra spelskaparens vilja, filtrerad genom äventyret, spelledaren och skuggmakten.

Till det här finns öden, profetior och diverse annat.

I det faktiska speltillfället så som det möter oss på Lincon, börjar vi på den lägsta nivån: rollpersoner som ska utföra någons vilja. Därigenom förlorar spelandet de lager av berättelser på berättelser som är Svavelvinters grundidé. Formatet “fyra timmars konventsäventyr med färdigskriven story-arc” passar alltså illa med spelets regler, eftersom så lite av dem används.

Äventyret hade två lager. Det första var en arvstvist, där våra rollpersoner försökte roffa åt sig rikedomar som annars skulle tillfalla mäktiga aktörer. Det andra var ett mordmysterium, där vi skulle undersöka gården för att få reda på vad som hade hänt med den framlidne. Dessa två lager passade ganska dåligt med varandra bland annat för att de har olika förutsättningar (vi vill få del i arvet, äventyret förutsätter att vi ska lösa ett mysterium), geografiskt utrymme (vi är på en gård på landet, de mäktiga aktörerna finns i staden).

Det viktigaste problemet är dock att mystieriespel är den mest spelledarfokuserade äventyrslayouten i trad-floran. Långt mer än i ett rälsat äventyr är spelarna beroende av att spelledaren ger sitt godkännande till allt som händer; och spelledaren är i sin tur beroende av att representera äventyret noggrant. Det ligger i mysteriets natur att det spelar roll att den lagkunnige heter Irmvod och inte Ivan, att kropparna är begravda inom ett dygn och inte inom tre eftersom sånt är ledtrådar som vi förväntas använda för att lösa problemet.

Intrigerande däremot, är i grunden den mest spelarfokuserade layouten i tradfamiljen. Stilen utgår från att spelarna tar initiativ och hindrar eller okejar varandras upptåg. Om du och jag står vid graven och ingen av oss har något att invända, då gräver vi upp den. Annars blir det konflikt, vi rullar tärningar mot varandra och fortsätter sen med ledning av resultatet.

Att gifta dessa två spelsätt funkar sälla bra, eftersom de utgår från att deltagarna har olika befogenheter.

Formatet passade inte äventyret eftersom det finns underförstått i konventsspelandet att vi ska spela tillsammans och se till att alla får lika mycket screen time. När upplägget kräver att man både “lämnar kartan” och spelar mot olika mål stjäl man tid från de andra, eftersom man inte rör sig som en grupp utan som individer.

Äventyret passade inte vår spelstil eftersom vi var sugna på att hålla oss i huset och intrigera med varandra, men äventyret krävde att vi gav oss ut och intrigerade med andra.

Är Griftehjärta ett dåligt äventyr? Är Svavelvinter ett dåligt spel, eller var vi dåliga deltagare? Såklart inte. Men det var en dålig passning.

Hur kan man göra passningen bättre? Genom att tänka på avståndet mellan avsändare om mottagare.

Avsändaren vet en massa om spelet. Hon känner sig bekväm med reglerna och kanske börjat husregla själv. Ibland kanske hon till och med börjat tröttna på spelet. Det är inte ovanligt med konventsäventyr som förhåller sig mycket liberalt till grundprodukten: kult utan demoner, drakar och demoner med skavens, Call of Cthulhu i de svenska fjällen eller i sovjeter osv.

Mottagaren däremot kan vara vem som helst. Ibland vet hon inget, ibland vet hon mer än spelledaren. Det finns bara en sak vi kan vara hyfsat säkra på när det gäller mottagaren: hon anmälde sig till ett pass för att spela just det här spelet.

För att skapa maximal passning mellan konventsäventyret och dess spelare, bör äventyret fokusera på att visa upp just spelet.

Vad gör man ofta i det här spelet? – Låt oss göra det!
Vilka roliga regler finns? – Låt oss använda dem!
Vad är unikt och spännande i spelvärlden? – Visa upp det!
(och sen, som en bonus:) Var är vi någonstans? – Låt oss stanna där!

Jag antar att Griftehjärta kommer publiceras. När detta händer kommer äventyret plötsligt upplevas som mycket bättre. Mina invändningar är nämligen inte mot äventyret eller spelet, utan mot mötet mellan äventyr, spel och speltillfället på konvent.

Den publik som köper äventyret och spelar det hemma kommer troligtvis befinna sig närmare avsändaren: de har bättre kännedom om spelet och kommer därför ha “är det roligt” som främsta bedömningskriterium istället för “förstår jag spelet”: de kommer vara vana att spela med varandra vilket gör att det är ok om någon får sitta och titta på en stund; de har den tid som krävs för att lägga på de andra berättelselagren, eller känner att det är uppfriskande att för omväxlings skull spela utan dem, osv.

Nu har hela texten handlat om Griftehjärta. Men den kunde lika gärna handla om Western: du vill spela Clint Eastwood, men avsändaren har spelat så mycket så hon tröttnat på spaghettiwestern och ger dig istället ett boskapsfösardrama inspirerat av vredens druvor. Egentligen är det skitbra, men det passar illa i kontexten. Eller Kult: du vill ha krokar genom huden och se illusionen rämna, men avsändaren har redan passerat det och ger dig kalla-kriget spioner.

Ibland kanske man måste tänka “nu ska jag göra ett äventyr som jag skulle velat spela för två år sen när jag var precis ny till det här” istället för “nu ska använda min expertkunskap för att göra det fettigaste jag kan”.

Till konvent vill säga – annars är det bara att laxa på det grymmaste med extra allt.

Retrospektiv: Lincon

Fredag

Mellan Stockholm och Linköping är det två timmars bilfärd. Jag vred om nyckeln halv tio. Vi var framme efter tre. Jag har aldrig någonsin varit med om en slöare start på ett konvent. Först gick bakluckan inte att stänga, sen tappade jag bort den ena Micke, sen skulle jag tanka, sen tappade jag bort den andra Micke, sen hittade jag den första Micke och han skulle hämta upp lite grejjer i vasastan, sen ringde min sambo och sa att den andra Micke var hemma hos oss, sen blev den första Micke sugen på fyllekäk, sen åkte vi åt fel håll i Linköping. Första mötet blev därefter.

Som vanligt på konvent var det skitbökigt att checka in. Det krävdes minst fyra framgångar i Persuade för att få den nödvändiga informationen. Ändå visade det sig dag två att jag saknade ett band som krävdes för att sova, men som jag fick med hänvisning till att jag var uppskriven på en sovsal och detta rimligtvis innebar att jag skulle just sova. Och jag är fortfarande mycket tveksam till om jag betalat vad jag skulle betala. En grej till framtida konvent skulle kunna ett kvitto. Då skulle man kunna visa upp det när någon undrar om man får vara där/sova/duscha/spela. Och så skulle konventet veta att man betalt. Bara en idé. En annan idé är att ha en prislista vid incheckningen. En tredje att kunna ta emot pengar, och slippa vänta på C som är och lyssnar på föreläsningen “Åt vilket håll ska brösten peka”.

Däremot kan ingen ta ifrån dem att det var en jävligt fin pin. Kanske den finaste jag fått från ett konvent.

Vi satte upp vårt bord och plockade fram vårt stuff. Succén uteblev.

Jag övergav skeppet och gick för att spela Griftehjärta/Svavelvinter med Go Go Power Rangers. Det var ok, men jag hade mycket högre förväntningar. Trots en kunnig spelledare och en bra grupp lyckades vi inte foga samman delarna. Det är svårt att sätta fingret på vad som hände, men reglerna passade inte riktigt formatet, formatet passade inte äventyret och äventyret passade inte vår spelstil. Synd. Förhoppningsvis lyckas vi bättre nästa gång.

När jag kom tillbaka packade vi undan och spelade några brädspel. Det första hette Quicksand och hade två regler. Jag fuckade upp den ena regeln, Micke2 glömde bort den andra. Grundidén i spelet är att man ska komma först i mål, och genom att inte avslöja vilken spelpjäs som är ens egen ska man lura de andra att hjälpa en dit. Det funkade askasst, eftersom a) det var för lätt att komma på vem som var vem; och b) det inte spelade någon roll eftersom man var tvungen att använda de kort man hade på handen. Kanske kan det passa för dagisbarn eller inavlade.

Efter det spelade vi All wound up. Även det är ett racerspel, men här gäller det att fly kyrkogården med sin zombie. För att göra detta samlar man på styrkort, som man spelar ut. Den som spelar flest kort av en sort under en giv, vinner rätten att göra det som kortet säger: svänga på sin zombie, svänga motståndaren eller skruva upp sin zombie. Att skruva upp zombien är en rolig gimmick och gör att ens figur går lite oförutsägbart – som sig bör när det kommer till odöda. Problemet är förstås den taffliga kvaliteten i alla wind up-toys och dessa plastgubbar var verkligen inget undantag. Micke2 fick konstant agera mekaniker, medan vi andra frenetiskt bankade i bordet för att få gubbarna att sluta haka upp sig och fortsätta framåt. Bankandet var stundtals kul, spelet ok men buggigt.

Sen drog vi till Hamlet och bärsade.

Lördag

Dagen efter släntrade vi runt och tittade på några människor i Steampunk-kläder som tävlade om att ha den bästa kostymen. Hon som hade den näst bästa vann, men det var ändå ok för tävlingen blev förskjuten med en halvtimme för att vi skulle vänta på att hon skulle komma till konventet och på sätt och vis hade det känts snopet om all väntan lett till ingenting. På det hela taget en lyckad tillställning. Däremot har jag mina dubier om Cosplay i allmänhet. Som utomstående tycks det handla om 50% kläder och 50% fritt fram att ful-flörta, vilket känns lite besvärligt.

På eftermiddagen packade vi upp bordet igen och hade återigen ingen succé. En snubbe i mjukisbyxor stod och drog sig i snasen precis framför våra ansikten och pratade om sina favoritsystem utan att någon bett honom göra någondera. Konventet var nästan slut, två böcker var sålda och vi hade inte lyckats spela något spel som imponerat. Krisen var här. Så vi drog till indierummet och stod där i tjugo minuter utan att förstå vem som hade hand om det och hur man skulle göra för att få vara med, och Linconaktien fortsatte dala. Vi var på väg att bli förbannade på riktigt när jag som tur var kom på bot: SARZ spelbar. Jag ska säga det rätt ut: ni är hjältar och ni gjorde mitt konvent. Det är fantastiskt att det sitter tre människor bakom disken som är lika delar kunniga, socialt kompetenta och osjälviskt entusiastiska; som hjälper en att välja ut ett spel, förklarar reglerna och under spelets gång kommer och frågar om det går bra eller om man behöver hjälp med något samtidigt som de snurrar på en asstor tredimensionell labyrint. De är det levande beviset för att nörd/geek-debatten fel ute – i verkligheten handlar det inte om det är bra eller dåligt att vara nörd, det handlar om huruvida nörden är bra eller dålig. SARZ är yppersta kvalitet.

Vi spelade två spel: det ena var asbra och det andra var defekt. Det asbra hette Callisto och är som Through the Desert fast utan tematiskt fluff och kräksfärger. Vi spelade tre eller fyra omgångar tillsammans med Galtmannen-författaren och hedersknyffeln Love Kölle och snart hade vi utvecklat vårt eget fluff om regeringskoalitioner och stormakter. Det bästa med spelet var att det alltid var roligt, hade fem regler som inte gick att missförstå, var lagom taktiskt och lämnade utrymme att läsa in egna tolkningar.

Det andra spelet hette Carnival och var ett kort och tärningsspel som gick ut på att bygga ett nöjesfält. Spelet hade en stor brist och det var att det använde kort och tärningar. Korten kunde bara läggas ut i serie och tärningarna bestämde vilka drag man fick göra. I början av spelet är man hindrad av tärningarna – många drag är ogiltiga innan man påbörjat sina serier. Mot slutet av spelet är man istället hindrad av sina kort – många kort kan inte användas eftersom man har kompletta serier. Den som spelar flera gånger kommer säkert hitta en taktik som går ut på att hålla sig i mitten av spelet så länge som möjligt, alltså att satsa på halvfärdiga serier istället för fulla. Vi andra väljer ett annat spel istället.

Sen tackade vi för oss, bytte flyers med Kölle och drog som traditionen påbjöd till Hamlet. På väg dit mötte vi en kille som supit bort rösten och en tjej som verkade livrädd för att gå till McDonalds. På vägen tillbaka förstod vi varför.

Ett lyckat konvent alltså.

Söndag

Som grädde på moset fick jag ett trevligt mess från Power Rangers gruppledare när jag kom hem. Som ett sista gott intryck från helgen. Tack.

En odyssé i spel: Herrcon 2012

Alla i gänget hade en ledig helg och vi var trötta på storstadens vimmel. Därför planerade vi ett eget litet konvent som fick namnet Herrcon 2012. Det blev en hel helg med fokus på spel, det är nämligen en sak att spela rollspel hemma på vardagskvällarna när verkligheten ständigt pockar på men ett annat när fokuset infinner sig efter ett dygn ostört spelande. Om ni inte har testat är det verkligen något som måste upplevas. Det som följer här är en guide samt en redogörelse för hur det gick.

Hitta en avskilt ställe!
Det absolut svåraste är att hitta lokal. Den får nämligen inte ligga i närheten av vart ni bor. Ni får inte heller bli störda under helgen. Det bästa tipset om ni inte har råd att ta in på en konferensgård under en helg är att hoppas på att någon av er har tillgång till ett landställe. Gärna en stuga ute i ingenstans. Vårt val föll på en stuga strax utanför Norrtälje. Februarivädret höll fortfarande sitt grepp över vårt land och vi hade möjlighet att elda i kaminen och känna stillheten i ett fruset landskap.
Det enda som avbröt under helgen var en granne som nyfiket kikade in i huset och undrade vilka vi var, men verkade sedan acceptera och ignorera oss.

Gör upp ett spelschema!
Viktigt är att planera ett gäng scenarion i förväg så att men egentligen aldrig behöver sitta sysslolös. Vi såg framför oss att vi skulle hinna med att spela ungefär fyra scenarion. Men redan veckan innan avfärd hade vi sex stycken rollspelsaktiviteter inplanerade. Där är det viktigt att se till att spelaktiviteterna sköts av olika spelledare. Det kan vara tungt att spelleda en hel helg, samtidigt som det också är roligt med omväxling. Tänk på att rollspel handlar om att samberättande där alla bör komma till tals. Utöver dessa scenarion tog vi också med oss några brädspel för att täcka luckor eller om vi helt enkelt skulle få behov att bryta av rollspelandet med något.

Följande scenarion spelades under helgen:
Systemlöst – Operation JAS
En scenario från 1980-talet om det svenska 1980-talet. En fantastisk samtidsskildring, där själva scenariot blev ett tidsdokument över en tid som flytt. Nostalgi, humor och en ordentlig svensk spionthriller före Murens fall.

Warhammer 40K: Dark Heresy – Traitors
Calixis Sectorn sjuder av ränker och korruption, denna gång ska kejsarens främsta tjänare, inkvisitionen, undersöka vad inkvistorn Divinus har för sig på planten Cantus, försöker han tjäla ära från acolyternas egen Lady Rathbone? En planet höljd i sorgen från krigets åkommor, Comissarer som skipar moral och mitt ibland dem alla Kättaren som gör att Cantus blir ett centrum för inkvisitionens maktspel och framtidens blodtörst.

Mutant – Det förlorade paradiset
Vi fortsatte den långa färden genom kampanjen Kaisers testamente . På jakt norrut efter tider som flytt mötte gruppen en rallarbjörn från Göborg, en bastubadande sekt, en populär korvmåj, lyckades förhindra ett självmord i frossarens tecken samt hitta det mytiska paradiset.

Planera en utflykt!
Ett annat bra tips är att planera en utflykt, det behöver inte var något storslaget, kanske en promenad i skogen, ett gammalt slott eller ett trevligt fik. Det är alltid skönt att få ett kort avbräck från rollspelandet och få lite perspektiv. Samtidigt som ni gör något tillsammans. Vi beslöt att promenera lite i skogen, spana in några fornlämningar och se ut över det disiga vinterhavet.

Ät och drick gott!
En förutsättning för ett lyckat konvent är god mat. Se till att storhandla innan avfärd och planera redan där de måltider som ska ätas. Att laga mat tillsammans är en fantastisk aktivitet så se till att inte handla några pizzor eller annan snabbmat. Sikta istället på mat som går bra att laga till många personer. Här följer helgens måltidsrecept:

Kycklingfajitas

Kyckling
Fajitasmix
Tortillabröd
Grönsaker (ex. paprika, aubergine, tomat, lök och vitlök)
Texmexsås
Limé

Fräs kycklingen och ös på fajitasmixen, när kyckling börjar bli klar sänk värmen och häll i grönsakerna och pressa i limesaft, låt det steka en stund. Servera gärna med guacamole, texmexsås och gräddfil.

Varm kikärtsallad med chorizo

Chorizo
Kikärtor i lag
Babyspenat
Grönsaker

Skär chorizo i bitar, fräs den sedan på hög värme, när den har blivit knaprig sänk värmen. Därefter häll i lök och vitlök. Stek tills den blir genomskinlig. Chorizon släpper mycket fett, som har god smak av paprika och kryddor, spara det och använd som dressing i salladen. Häll av lagen till kikärtorna och tillsätt dem i pannan bara någon minut innan servering. Gör en sallad med babyspenaten och valfria grönsaker. Blanda ihop allt i en skål eller på tallriken. Till båda måltiderna serveras med fördel en eller två kalla öl!

Med dessa tips hoppas vi att ni både känner er inspirerade och redo att genomföra ert eget helgkonvent! Mycket nöje!

Liveblogg Gothcon – bilkö

Redaktionen befinner på resande fot om bara några ynkliga timmar kommer vi att landa på Sveriges framsida. Gothcon arrangeras som vanligt i påsk och vi är där och bloggar lajv. Direkt från händelsernas eicentrum. Men först har vi ett antal utmaningar framför oss. När bilkön slut? Vi har inte ens kommit till södertäljekön. Det är alltså bara förkön till kön så att säga. Ni som åker bil, det är olycka vid Segeltorp.

Hur ska vi slippa betala för parkeringsplats på Hvitfeldska gymnasiet? Årets nyhet är nämligen att det kostar att parkera, tur att vi har en miljöbil. För ingen vettiga människa kan väl åka tåg i dessa tider?

Om ni vill prata oss eller spela mot oss finns på följande pass under helgen:
Tangonätter fredag fm
Den döende skogen fredag em
Det eviga folket fredag natt
Apocalypse World lördag fm
Skeppsbrutna vid världens ände lördag em
Övriga tid fri lek!

Dessutom söker vi en spelare till Tangonätter fredag 10-15. Vill du svänga dina lurviga eller bjuda upp till dans, ring eller kommentera!
070-4613679

GothCon runt knuten

Nu närmar sig GothCon med stormsteg. Boningen kommer naturligtvis vara på plats och rapportera direkt från konventet.

När vi på redaktionen rotade runt lite i en gammal digital byrålåda, hittade vi rester av vår till dags dato enda tryckta produkt: konventstripp, en tidning som gavs ut i ett fåtal exemplar till LinCon 2001. Då tipsade vi bland annat om hur man kan göra för att hålla sig fräsch under ett konvent. Bilden är gjord av Simon. Tack.

Såhär tio år senare är det förstås en del saker som sticker ut. Vad är grejen med den vansinnigt fula layouten? Varför är det olika typsnitt överallt? Varför ägnade jag inte läsbarheten en tanke?

Och vad var det för seminarium alphaproject bjöd på?

Veckans pepp: FlemCon

Inte snyggast, inte bäst, men ett bra initiativ!

Visste du att det finns ett spelkonvent i Flemingsberg? Ingen fara. Det visste inte jag heller förrän igår. Men nu vet jag. Och snart vet du också!

Konventet händer nu i helgen, alltså 12-13 mars, och inriktar sig huvudsakligen på brädspel. Dessutom visas spelrelaterade filmer som handen på hjärtat väl är sådär som spelrelaterade filmer brukar vara (läs: halvkassa till helkassa). Till skillnad från det nog så trevliga SSK ligger fokus på småskalighet och enkelhet istället för stora ambitioner och nedbantat program. Konventet är också tjockt med gratis, och rollspel utlovas vid 17-slasket på lördag.

Om du vill närvara kan du välja något av följande alternativ:

1) ta pendeltåg från Stockholm Central mot Södertälje.
2) Ta pendeltåg från Södertälje mot Stockholm Central.
3) Ta fjärrtåg från valfri plats i landet. Hoppas på att det stannar i Flemingsberg.

Evenemanget hittar du i studentkårens lokaler i Södertörns Högskola.

Om du sysslar med Facebook kan du läsa mer där.

Det rollspelade ledarskapet

Vi spelade rollspelet Deathwatch för en tid sedan. Ni vet spelet om Space Marines, supersoldater i ett totalitärt rymdimperium där allting är så stort och märkligt att man har svårt att placera det. Efter spelmötet kom frågan om ledarskap upp. Varje grupp av Space Marines har en gruppledare som väljs för varje nytt uppdrag. Uppdragets gruppledare agerade under spelmötet med dominerande ordergivning, där det inte fanns väldigt lite utrymme för diskussioner. De andra föll tillbaka och inordnades i ledet. Rollspelandet inom gruppen dog ut.

Efter spelmötet kom frågan om det rollspelade ledarskapet upp. Gruppledaren såg i ljuset av de obarmhärtiga förutsättningarna för dessa halvrobotar och supersoldaterna att hans ledarskapsstil var tvunget auktoritär för att passa in i det fyrtiförsta århundradet. Jag höll visserligen med om att gruppledaren var ytterst ansvarig och hade den slutgiltiga beslutet i sin hand i denna kalla värld men att det resulterade i tråkigt och stelt rollspelande.

Denna situation är inte unik för Deathwatch utan jag har stött på det i en mängd scenario, vanligt i konventsscenarion, i synnerhet där man spelar militärer. En av karaktärerna är den uttalade ledaren medan de andra låter personen fatta alla beslut och representera gruppen i alla form av yttre interaktion. Det skapar direkt en gruppdynamik där de andra har svårt att veta hur de ska spela ut sina karaktärer. Scenariot blir helt enkelt till en enmansshow.

Krävs det att vi rollspelar också den ledarstil som passar till spelvärlden? Det förstås så att i många situationer finns det personer som bossar över andra, men varför tar ofta en auktoritär ledarstil över när vi spelar rollspel? Är det för att vi tänker oss att de hårda miljöer som ofta scenarion utspelar sig i kräver en tuffare disciplin?

Slutligen ska vi rollspela den ledarstil som passar spelvärlden eller rollspela en ledarstil som bidrar till en bra gruppinteraktivitet?

Intryck från SSK

konvent1 — När vi sa att det var här det va, så menade vi det inte så bokstavligt.

Så var årets SSK över – en helg fylld av spel, glädje och spännande möten. Eller?

Vi for ut på fredagskvällen. Någonstans under den oändliga tågresan insåg vi gemensamt att vi aldrig tidigare satt vår fot i Alby. Men hur svårt kan det vara? Först höger genom demonstrationen, sedan vänster längs våldstäktsvägen och så vips! Subtopia. Det skulle dock visa sig att konventet inte alls var beläget i Subtopia. Inte ens i närheten faktiskt.

Istället var det hög tid att irra runt bland Albys samlade bilmekaniker. Hoppet började sjunka en smula. Kanske inte på grund av den dåligt snitslade vägen, kanske inte heller för att vi började inse att restiden dörr till dörr började krypa över en timme. Eller jo – sånt spelar in, det kan inte stickas under stol med. Men mest av allt kändes det snopet eftersom SSK bara några dagar innan hade länkat till Subtopia och skrivit “honom skall vi ha!” Drömmen om de glansiga och bekväma lokalerna, fjärran från skolsalstristess, bleknade.

konvent2 — Hallå! Har ni konvent, eller?

Det sägs att inget vara för evigt. Vissa saker kan förstås komma väldigt nära, men förr eller senare tar de slut. Vårt slut, eller åtminstone resans, stavades hitta.se.

För där, snett bakom skrotbilarna och leran på en nedsläckt parkeringsplats, fanns den faktiskt. Rollspelens Shangri-La, gömt för vanliga dödligas ögon. Hangaren. SSK.

Det kändes lite surrealistiskt att komma fram. Lite som att arrangemanget ända in i det sista skulle upplösas i rök och driva iväg. För precis som förra året har förhandsinformationen varit liten. Inga reklamblad har dykt ned i brevlådan, inga officiella uttalanden på stora rollspelssidor. Eller från Sveroks sida, för den delen. Bara tystnad. Som en nål i en höstack, som verkar ganska nöjd med att vara just det, just där.

På plats hördes vinden susa i fönsterluckorna, och tumbleweed for fram över golvet. Från en lapp på ena salsväggen som till och med bläcket var på väg att lämna skrek de inställda arrangemangen ut sina levnadsöden. På andra sidan kämpade två receptionister med att koppla in sladdar i en dator.

konvent3 — Should I stay or should I go?

Som vanligt, eller åtminstone som ofta, straffade det sig att vara föranmäld. Att anmäla sig på plats gick däremot bra. Eller att bara såsa runt, i limbo, varken deltagare eller helt utanför. Som tur var hade bara en av oss anmält sig, så vi andra behövde inte lida särskilt mycket.

Vi tog en tur runt området. Försökte fråga om vägen, och navigera med hjälp av en karta som vi fann. Ingetdera visade sig fungera särskilt bra, eftersom alla var vilsna som vi och kartan inte tillhörde konventet utan tydligen beskrev någon sorts rymdskyttel. Jag vet inte.

Lokalen visade sig vara rätt bra. En stor hall precis vid ingången och några kyffen att spela i, i slutet av en korridor. Spelarna lyste dock med sin frånvaro, vilket visade sig vara tur eftersom varje spel blivit tilldelad endast en sal. Konstigt var också att de flesta salar innehöll en säng, vilket genast förde tankarna till Jeepforms Gang Rape eller vad det nu hette. Toaletter var det också dåligt ställt med, och köket var litet.

Inte så att det spelade någon roll i den ekande tomheten. Men i alla fall.

konvent4 — Lite senare började det regna

På plussidan fanns det oceaner av brädspel. Tre olika diskar, plus en korridor, tävlade om att låna ut spel till varandra. Rollspel fanns det också a plenty, trots att ett antal inställda. Och föreläsningar. Herregud vad det fanns. Längst bort i ett förtappat hörn fanns det också några jäppar som gjorde reklam för sina egna spel. Trist nog för dem (och också för Alpha Games) hade de blivit tilldelade plats i en Harry Pottersk del av samlingsrummet, som lyckades vara osynlig från alla vinklar – även rakt framifrån. Som plåster på moset kan man nu få se en liten film om dem på konventets hemsida.

Slutsatsen då? Slutsatser är svåra att dra. SSK har försökt sig på den vågade vägen att varken arbeta in sitt varumärke genom att ha konventet en viss helg, eller på en viss plats. Till på köpet har varken reklam eller information funnits, vilket gör att man som kund blir lika förvånad varje gång man hör talas om tillställningen. Varje år blir som att det var första året, på något vis. Samtidigt har ambitionerna aldrig varit blygsamma, med prisutdelningar (inställda), lajv (inställda), enorma mängder spel-arrangemang (till viss del inställda) och föreläsningar (nästan inte inställda).

konvent5 — Köket: snyggt och gott och generösa öppettider. Också en smula suddiga.

Och någonstans runt mitt på lördagen hände det fantastiska. Allt blev lagom. Besöksantalet matchade nästan den för stora kostymen. Föreläsningarna hade åhörare. Hell, till och med rollspelen lyckades dra till sig några spelare. Gemytligt. Som något som tjänade på att inte vara störst i världen, som tjänade på att ligga så avlägset så att ingen kunde röra sig därifrån. En plats som det gick att överblicka. Och sist men inte minst: som bjöd på kvalitativ mat för en spottstyver.

Om konventet fortsätter att bygga på denna känsla, slutar flytta runt, börjar marknadsföra sig, snitslar ut vägen, organiserar sin reception kommer det gå en lysande framtid till mötes.

Just nu var det mer som ett kollo (fast utan hångel), och det är egentligen ett ganska bra betyg.

Du har inga nya vänner

Hej!

Du har inga föranmälningar till ditt arrangemang:
Ursinnets helgon 22:00 – 03:00 Sal 17
Ursinnets helgon 22:00 – 03:00 Sal 17

Misströsta inte! Då vi förväntar oss att det kommer en hel del
konventsdeltagare som inte föranmält sig vill vi gärna se att
arrangemanget genomförs som planerat.

Så var det dags att dra till Subtopia. Tillhör du ett av 12 anmälda lag så möts vi där; som beduiner i en nyrenoverat öde öken.