Så var årets SSK över – en helg fylld av spel, glädje och spännande möten. Eller?
Vi for ut på fredagskvällen. Någonstans under den oändliga tågresan insåg vi gemensamt att vi aldrig tidigare satt vår fot i Alby. Men hur svårt kan det vara? Först höger genom demonstrationen, sedan vänster längs våldstäktsvägen och så vips! Subtopia. Det skulle dock visa sig att konventet inte alls var beläget i Subtopia. Inte ens i närheten faktiskt.
Istället var det hög tid att irra runt bland Albys samlade bilmekaniker. Hoppet började sjunka en smula. Kanske inte på grund av den dåligt snitslade vägen, kanske inte heller för att vi började inse att restiden dörr till dörr började krypa över en timme. Eller jo – sånt spelar in, det kan inte stickas under stol med. Men mest av allt kändes det snopet eftersom SSK bara några dagar innan hade länkat till Subtopia och skrivit “honom skall vi ha!” Drömmen om de glansiga och bekväma lokalerna, fjärran från skolsalstristess, bleknade.
Det sägs att inget vara för evigt. Vissa saker kan förstås komma väldigt nära, men förr eller senare tar de slut. Vårt slut, eller åtminstone resans, stavades hitta.se.
För där, snett bakom skrotbilarna och leran på en nedsläckt parkeringsplats, fanns den faktiskt. Rollspelens Shangri-La, gömt för vanliga dödligas ögon. Hangaren. SSK.
Det kändes lite surrealistiskt att komma fram. Lite som att arrangemanget ända in i det sista skulle upplösas i rök och driva iväg. För precis som förra året har förhandsinformationen varit liten. Inga reklamblad har dykt ned i brevlådan, inga officiella uttalanden på stora rollspelssidor. Eller från Sveroks sida, för den delen. Bara tystnad. Som en nål i en höstack, som verkar ganska nöjd med att vara just det, just där.
På plats hördes vinden susa i fönsterluckorna, och tumbleweed for fram över golvet. Från en lapp på ena salsväggen som till och med bläcket var på väg att lämna skrek de inställda arrangemangen ut sina levnadsöden. På andra sidan kämpade två receptionister med att koppla in sladdar i en dator.
Som vanligt, eller åtminstone som ofta, straffade det sig att vara föranmäld. Att anmäla sig på plats gick däremot bra. Eller att bara såsa runt, i limbo, varken deltagare eller helt utanför. Som tur var hade bara en av oss anmält sig, så vi andra behövde inte lida särskilt mycket.
Vi tog en tur runt området. Försökte fråga om vägen, och navigera med hjälp av en karta som vi fann. Ingetdera visade sig fungera särskilt bra, eftersom alla var vilsna som vi och kartan inte tillhörde konventet utan tydligen beskrev någon sorts rymdskyttel. Jag vet inte.
Lokalen visade sig vara rätt bra. En stor hall precis vid ingången och några kyffen att spela i, i slutet av en korridor. Spelarna lyste dock med sin frånvaro, vilket visade sig vara tur eftersom varje spel blivit tilldelad endast en sal. Konstigt var också att de flesta salar innehöll en säng, vilket genast förde tankarna till Jeepforms Gang Rape eller vad det nu hette. Toaletter var det också dåligt ställt med, och köket var litet.
Inte så att det spelade någon roll i den ekande tomheten. Men i alla fall.
På plussidan fanns det oceaner av brädspel. Tre olika diskar, plus en korridor, tävlade om att låna ut spel till varandra. Rollspel fanns det också a plenty, trots att ett antal inställda. Och föreläsningar. Herregud vad det fanns. Längst bort i ett förtappat hörn fanns det också några jäppar som gjorde reklam för sina egna spel. Trist nog för dem (och också för Alpha Games) hade de blivit tilldelade plats i en Harry Pottersk del av samlingsrummet, som lyckades vara osynlig från alla vinklar – även rakt framifrån. Som plåster på moset kan man nu få se en liten film om dem på konventets hemsida.
Slutsatsen då? Slutsatser är svåra att dra. SSK har försökt sig på den vågade vägen att varken arbeta in sitt varumärke genom att ha konventet en viss helg, eller på en viss plats. Till på köpet har varken reklam eller information funnits, vilket gör att man som kund blir lika förvånad varje gång man hör talas om tillställningen. Varje år blir som att det var första året, på något vis. Samtidigt har ambitionerna aldrig varit blygsamma, med prisutdelningar (inställda), lajv (inställda), enorma mängder spel-arrangemang (till viss del inställda) och föreläsningar (nästan inte inställda).
Och någonstans runt mitt på lördagen hände det fantastiska. Allt blev lagom. Besöksantalet matchade nästan den för stora kostymen. Föreläsningarna hade åhörare. Hell, till och med rollspelen lyckades dra till sig några spelare. Gemytligt. Som något som tjänade på att inte vara störst i världen, som tjänade på att ligga så avlägset så att ingen kunde röra sig därifrån. En plats som det gick att överblicka. Och sist men inte minst: som bjöd på kvalitativ mat för en spottstyver.
Om konventet fortsätter att bygga på denna känsla, slutar flytta runt, börjar marknadsföra sig, snitslar ut vägen, organiserar sin reception kommer det gå en lysande framtid till mötes.
Just nu var det mer som ett kollo (fast utan hångel), och det är egentligen ett ganska bra betyg.
Ärligt talat behövs en reklamare i SSK på något sätt. Sen va ju infon till oss arrangörer lite sporadisk ibland. Well – man får la se nästa år.
Jag delar Olavs åsikt så egentligen har jag inte mycket att tillägga. Min upplevelse från SSK var positiv men det finns alltid plats för förbättringar.
Om det är något jag dock tycker och som i övrigt är påtagligt för Sveriges samtliga konvent är bristen på en slimmad och proffsig organisation. Man önskar också som arrangör att känna ett stöd från konventet. Jag kan uppleva att man nästa får be om ursäkt för att man ska arrangera något. Speciellt efter att man läser i senaste numret av Fenix att fokus för SSK är rollspel, så är bristen på intresse påtagligt. Jag föreslår precis som Olav, ett mindre antal arrangemang, där säger jag att konventsklassiker hämmar nya arrangemang. Den brist på självkritik som präglar senaste inlägget i Fenix från SSK tyder också på en organisation som är i behov av viss självransakan. Antalet besökare som spelade rollspel på SSK var enligt min egen subjektiva åsikt en handfull. Troligen var det fler arrangörer av rollspelsscenarion än spelare. Här vore det intressant att exakt hur många pass som faktiskt arrangerades.
Jag kan tycka att konventet präglas av alltför höga ambitioner samt ett felaktigt mantra med citatet från Wayne’s World “If we book them, they will come”. Skulle vara intressant och givande att höra andra åsikter om SSK.
Som ni förstår är det jag säger något överdrivet för att göra det lite mer spännande.
Nu är det nästa år… och…
Vad jag hörde av Adam och Simon som SLade Coriolisscenariot så fick de ihop fyra till fem sessioner och det var enligt deras uppgift (typ) alla rollspelare som fanns att tillgå (typ).
Jag delar deras iakttagelse. Det var ett ständigt krig mot Coriolis (om spelare) och vi var på den förlorande sidan, kan man lugnt säga.
Ja där gick vi på en ordentlig nit. Man kan klart konstatera att Mutant Chronicles sci-fi är mindre het än Coriolis. Det kanske är skönt det.
Tråkigt är dock att vi inte fick spela ett scenario som jag ändå tyckte var rätt hyggligt fler gånger. Apropå bristen på reklam tror jag Coriolis scenariot gjorde mer reklam än både boningen.org eller SSK tillsammans. Det kanske lönar sig således?
Plus att det var den tuffaste reklamen, som en tagline från en 80-talsfilm:
hur kallt är DITT inferno?
ISKALLT!
Had de verkligen skrivit det på affischerna – coolt! 🙂
Som jag skrev på IuS – Adam och Simon gjorde ett jättejobb som sprang runt och rekryterade folk till sessionerna.Skäms nästan över hur slö jag själv var.
Var har du hittat dessa två hårdjobbande människor. Vad kostar de i timmen? Själv känner jag alltid negativa känslorna svalla över mig när jag möts av ett oorganiserat konvent utan struktur. Det där med reklam tror jag, för min del måste förberedas innan jag kommer dit, om det ska lyckas.